Nekromanti Agon och spelighet

[Dimfrost]

Jag har läst Agon nu, även om jag inte har hunnit spela det än. Det är intressant på många sätt. Främst är det ett uttalat speligt spel, det enda sådana jag egentligen har stött på förutom de klumpfotade jättarna D&D och Exalted. Spelarna tävlar inbördes och spelledarens uppgift är att utsätta deras rollpersoner för så infernaliska problem som möjligt. Tricket är att spelledaren inte endast är begränsad av riktlinjer kring rätt motstånd (till exempel Challenge Rating i D&D) utan har en bestämd summa poäng (kallade Strife) att köpa motstånd för. Det gör att även spelledaren får speliga utmaningar, inte bara i det strategiska konfliktsystemet utan även i att skapa motståndare och utmaningar för rollpersonerna. Idén känns alldeles lysande och jag tror verkligen att det är så man bör gå till väga när det gäller speliga regler. Frågan är om det fungerar lika bra i praktiken, men det borde göra det. Enda problemet är att det kan söla ned spelet en aning om spelledaren måste skapa motståndare under spelets gång, men det kan lösas till exempel genom färdiggjorda monsterlistor eller liknande.

Eller vad säger ni andra? Finns det någon nackdel med den här typen av balanserande system som jag inte har tänkt på?


/Dimfrost

 

[Rising]

Eller vad säger ni andra? Finns det någon nackdel med den här typen av balanserande system som jag inte har tänkt på?

Nä, det är skitbra. Det påminner mycket om visionen i brädspelen Descent och Doom: Spelledarrollen är alltså inte en "gud" vars uppgift är att medföra trovärdighet och rättvisa, utan han är helt enkelt en tävlare som försöker spela så framgångsrikt som möjligt - precis som spelarna.

Det här gör Agon till ett verkligen renodlat problemlösningsspel, till skillnad från D&D där man till väldig stor del håller tillbaka tävlingsandan till förmån för simulationism, vilket jag ser som en nackdel.

Jag menar; ta bara en D&D-grej som Favored Enemy. Det är ett val som är frustrerande för en problemlösare att ta, för det spelar ju ingen roll vad han väljer. Väljer du aberrations så kan spelledaren helt enkelt plocka bort aberrationer från sina dungeons och ersätta dem med elementarer eller liknande. Jag personligen skulle som spelledare resonera "aha, spelaren vill möta fler aberrationer, okej, då stoppar jag in några extra och gör dessa encounters lite svårare, så att det fortfarande blir utmanande för mina spelare", och den inställningen medför ju att spelarna inte riktigt vinner någonting.

Med Agon-hållningen fungerar det mycket bättre. Eftersom man inte har några konventioner som talar om hur spelledaren egentligen skall förhålla sig till feats såsom favored enemy så blir allt mycket rättvisare, mer opartiskt och har högre potential att verkligen bli stimulerande, utmanande och engagerande för spelarna.

Agon-hållningen har en tendens att sätta en väldig fokus på metaspelet, och det tycker jag är kul.

Så jag ser bara fördelar med visionen som sådan. Att jag sedan tycker att Agon fuckar upp det på andra sätt - det är irrelevant i den här tråden. Den råa spelinställningen i sig är dock jätteintressant.

 

[Organ]

Jag menar; ta bara en D&D-grej som Favored Enemy. Det är ett val som är frustrerande för en problemlösare att ta, för det spelar ju ingen roll vad han väljer. Väljer du aberrations så kan spelledaren helt enkelt plocka bort aberrationer från sina dungeons och ersätta dem med elementarer eller liknande.

Det är väl bara ett problem när man kör hemsnickrade eller moddade äventyr? Om man spelar ett köpt äventyr så är det ju någon annan, äventyrets konstruktör, som bestämt vad spelarna ska möta för sorts kritter. Nu är jag medveten om att det finns folk som genast sätter näsan i vädret och säger nått i stil med "Öhhh... JAG skulle aaaaaldriiiiig köra ett äventyr utan att modda det med mina överlägsna äventyrsmoddarskills! Hellre så låter jag en hoper tandlösa senildementa suga på mina tår!" Fast det är liksom deras val. Detta blir bara ett problem om man gör det till ett.

/Anders

 

[Rising]

Det är väl bara ett problem när man kör hemsnickrade eller moddade äventyr?

Absolut. Men det ser jag som ett problem i sig: Dels för att inget annat spel än D&D kan förse spelgrupperna med tillräckligt antal opartiska, färdigskrivna äventyr; och dels för att det är lätt hänt att encounterna inte blir tillräckligt välanpassade till spelgrupperna.

 

[Dimfrost]

Så jag ser bara fördelar med visionen som sådan. Att jag sedan tycker att Agon fuckar upp det på andra sätt - det är irrelevant i den här tråden. Den råa spelinställningen i sig är dock jätteintressant.

Precis. Jag känner att jag behöver testa Agon för att vara riktigt säker på vad jag tycker om spelet, men just speligheten känns väldigt rätt.


/Dimfrost

 

[thark]

En grej med just Agon är dock att till skillnad från t ex Doom, Descent och liknande—och Robin D. Laws' rollspel Rune—så tävlar spelledaren explicit inte mot spelarna.

Spelarna tävlar sinsemellan.

Spelledaren underhåller arenan de tävlar inom; budgeten är en riktlinje för vad som är en lagom nivå på denna arena (för om det är för svårt finns det ju inte utrymme kvar för den interna kampen).

Se det som, tja, budgeten som tilldelas groundskeepern på en golfbana; deltagarna är aldrig i direkt konfrontation, utan tävlar om vem som bäst kan klå bana.

Det är just detta som skiljer Agon mot många andra speliga rollspel--tävlingsmoment är inte "kan vi klå draken?" utan "vem får in hårdast crit", "vem får dödsstöten på draken?" osv.

---

Det har dock inte så mycket att göra med kärnfrågan i ditt inlägg att göra, på vilken jag tycker: "Visst, ska man tävla är det givetvis bra att ha en tydlig inriktning och jämna villkor för detta. Nästa fråga?"

 

[Storuggla]

"Spelarna tävlar sinsemellan."

För en som inte läst Agon: Varför?


Storuggla, för att jävlas?

 

[thark]

För en som inte läst Agon: Varför?

De är grekiska hjältar; de samarbetar mot samma mål, men på vägen dit bryr de sig väldigt mycket om vem som vinner den största äran. Bragging rights, helt enkelt.

 

[Man Mountainman]

Fast det är ju en omvänd förklaring.

Att man tävlar är orsaken, att det utspelar sig i Grekland är konsekvensen. Alltså, John Harper ville skriva ett kompetitivt rollspel, och sen placerade han det i Grekland för att det var en setting som passade ändamålet.

Svaret på Storugglas fråga är väl snarare: "Därför att det är poängen med spelet".

/Kalle

 

[thark]

Svaret på Storugglas fråga är väl snarare: "Därför att det är poängen med spelet".

Ja, därav att jag inte bemötte frågan från det perspektivet. ;-)

(Däremot tyckte jag det kunde vara värt att utveckla vad som avsågs med "tävla"; dvs tävlan med, inte mot, i någon mån.)

 

[Storuggla]

"Svaret på Storugglas fråga är väl snarare: "Därför att det är poängen med spelet"."

Okej, det kan jag köpa. Premissen alltså, inte spelet. Jag har nog med spel.


Storuggla, fast ett spel med greker... hm...

 

[Kinapuffen]

Re: Agon och spelighet [OT]

fast ett spel med greker... hm...

förhoppningsvis svettiga greker... som i 300....

 

[Vitulv]

Yeah, och vill man vara riktigt hardcore kan man ju faktiskt använda slumptabellerna för att skapa encounters när man skapar egna äventyr (givetvis med reglerna för äventyrsskapande från DMG´n).

- Vulf

 

[Storuggla]

Re: Agon och spelighet [OT]

Jag tänkte mer på sådärna här greker:

Storuggla, pelarhelgon ftw

 

[thark]

Re: Agon och spelighet [OT]

Såna greker är det inte. Det är sandaler, spjut och svett.

 

[Illern]

Re: Agon och spelighet [OT]

Mmmmmm, så'na här greker alltså?

Min kaffekanna...