Diskussionen om AI-konsten har vid det här laget pågått sedan åtminstone i somras. I botten finns en återkommande grundkonflikt mellan dem som entusiastiskt provar och leker med den nya tekniken (en del av dem kallar sig rentav konstnärer) och de som är arga på det nya. Många i den senare gruppen är själva professionella konstnärer, som känner sig bestulna på sin konst. Illustratören Greg Rutkowski är en av dem som först har gått ut och protesterat öppet. Det är lätt att förstå varför: hans namn finns med i tiotusentals prompter.
Samtidigt befinner sig den nya AI-konsten i en moralisk och juridisk gråzon. Är det verkligheten plagiat? Förmodligen inte, i varje fall inte i befintlig juridisk mening. Handlar det om en form av härmande? Ja, absolut, men det är ofta svårt att se vem och vad som härmas. Dessutom är härmande något som alltid har funnits i konsten. Traditioner och strömningar är ju kollektiva härmanden. Folk i en viss tid eller grupp gör och tycker lika. Att sticka ut blir jobbigt.
När det gäller AI-konsten pendlar jag mellan att tycka att konstnärerna blir bestulna och att se det här som en löjlig moralpanik som snart går över (ungefär som 80-talets tidsbundna videovåldsdebatt). Jag vet alltså inte riktigt vad jag tycker ännu. Samtidigt har jag själv under hösten gjort över 1000 AI-bilder (men slängt de flesta). Det är fantastiskt roligt och kreativt. Både jag och algoritmen har under tiden blivit bättre. För en stund sedan gjorde jag en drös bulgariska professorer.
Grejen med AI är att det är något som utvecklas exponentiellt. Det går att se skillnad i kvaliteten på bilderna bara de senaste månaderna. September-bilderna är bättre än de som gjordes i augusti. Förbättringstakten kommer inte att avta. Jag har svårt att se hur juridiken skulle kunna sätta stopp för detta. En lösning kan möjligen vara att konstnärer helt säljer ut sina stilar (med massor av tillgånglig bilddata) och gör dem till AI-filter. Då kan de åtminstone få betalt. Alternativet är förmodligen att de inte får betalt alls men ändå blir härmade.
Som jag redan har skrivit i en annan tråd tror jag dock att den maskinella konstexplosionen kan göra att det mänskliga värderas högre. Att ha (råd med) mänskliga illustratörer kan bli ett gångbart försäljningsargument. Jag tror att den personliga närvaron påverkar hur många uppfattar konstnärliga produkter. De som använder AI-konst i kommersiella produkter riskerar förmodligen att utsättas för drev och hat på nätet (de tendenserna finns redan). Det tror jag är en väsentlig faktor i detta, åtminstone på kort sikt.
Till sist: jag avstår alltså från att kalla det här AI-”konst”. För mig behöver konst inte vara mänskligt skapad. Det är snarare, tycker jag, de mänskliga åskådarna som gör konsten till konst. Konst som skapas maskinellt och/eller genom slump är inte heller något nytt. Den som gör konst behöver inte ha någon avsikt eller något budskap. Därför är AI-konst i allra högsta grad konst. De konservativa och essentialistiska citattecknen är, som jag ser det, inte alls nödvändiga.