Tja, som sagt.. McGee's Alice i sitt utförande tycker jag inte är så speciellt, även om konceptet är skönt.
Men sjukheten blev lite för banal. Det blev rätt vanlig.. tja.. slasherskräck, på sätt och vis. Inte tillräckligt absurt.
Fast jag antar att din kritik mot spelet inte är den samma som mot mitt scenario, eftersom jag redan sagt att jag tyckte spelet brast lite där.
Att bara döda är lite simpelt, och ett dungeoncrawl vill jag inte göra. Poängen med rollspelsmedlet var ju större interaktion, scenariot kan vara lika mycket att förstå varje lärdom, i form av platser och personer, Alice undermedvetna vill ge henne, som att faktiskt lösa det. Jag gillar verkligen scenarion där spelarna säger "Ahaaaaa, så det är SÅ det är!"
Sedan är det lite platt att kunna lösa det genom att döda symbolerna, men jag gillar ändå den plattheten, hela konceptet. Förlösa sig. Frigöra sig från gamla fantasier. Växa upp. Kanske inte så harmoniskt, men vafan.. Ibland har man inte råd att vara harmonisk. Ibland måste man bara vara stark nog att klara sig.
Sedan så ska det ju gå att lösa hela situationen utan något våld.
Kaninen kan vara nog så "ond", men då får han vara ond genom sin svaghet - Han gör Alice ont utan att "mena" det, kanske utan att ens förstå det själv, isåfall. Sheshirekatten.. Tja. Han var ju helt mysko redan från början, jag tyckte inte man kunde lita på honom i boken (eller böckerna?) heller.
Det här var ett rätt hjälpsamt inlägg, jag behövde gå igenom det där.. Tackar.
PS: Hoppas att Twilight Imperium-underkastelsen kan gottgöra min avsaknad av drömanalys.
