Pekings apjävlar och äkta gråt
Måste det vara mer avancerat än så? Måste det bli amatörteater, Pekings apjävlar och äkta gråt för att få kallas rollspel?
Vem har sagt att det måste bli amatörteater, Pekings apjävlar och äkta gråt bara för att man har stöd för rollgestaltning?
Här är ett exempel: Pendragon har ett litet system för personlighet, som belyser hur man faktiskt rollgestaltar. Man har nämligen Character Traits ordnade parvis, som Chaste-Lecherous, där summan av de båda värdena ska bli 20. De ökar som färdigheter, dvs man får erfarenhetskryss i dem när man gestaltar dem, och ökar det ena så minskar det andra. Det finns ungefär dussintalet sådana par för olika aspekter av ens personlighet. Om vissa av dem uppnår vissa värden så får man en bonus; vilken bonus och vilka värden och hur de behandlas beror på religion och kultur. Ridderlighetsbonusen är om summan av fem specifika traits är över 80, och religionsbonusen får man om ett antal traits bestämda av religionen är över 16.
"So what?" kanske någon säger. Nå, här är grejen: det är en feedback-mekanism inbyggd. Du får nämligen svart på vitt vad för slags rollperson du rollgestaltar. Du behöver inte hoppåskrika; det räcker med din rollpersons handlingar, men likförbannat får du ett facit efter en tids spelande: sån här är din rollperson.
Det gör att man ganska snabbt märker att vissa spelare alltid spelar samma rollperson fast med olika namn, färdigheter och kläder. De får nämligen ungefär samma traits. Och det gör att man kan påpeka det där, och att de kan träna sig att spela andra personligheter. Tack vare religionsbonusen är det dessutom ganska lätt. Allt man behöver göra är att ta en annan religion, som framhäver andra aspekter som dygder. Om man uppfyller de dygderna så får man bonusen, vilket är en nog så god morot.
---
Så vad får det här för effekt? Tja, en ankedot var ett Eon-äventyr på konvent, som börjar med en uppsättning rollpersoner. En bit in i äventyret dör fyra av fem rollpersoner. Sen går det tjugo år, och nya rollpersoner ersätter de fyra döda, medan den femte har åldrats tjugo år.
Det enda gänget där jag faktiskt märkte av att personligheten hos rollpersonerna ändrades visade sig just vara Pendragon-spelare. Övriga lag hade just samma personlighet som tidigare, fast med andra namn, färdigheter och utseenden. Och det var inte Pendragon-spelarna som hoppåskrikade heller.