Nekromanti Alver i Trudvang

[Brunalven]

Jag tänkte att vi kunde inspirera Magnus Seter lite nu när han ska skriva om alver i Trudvang.

Hur lever alver?
Hur fungerar deras samhälle?
Vad har de för intressen?
Vad är deras laster?
Vilka är deras värderingar?

Vill vi att det ska bli ytterligare en frisk version av tolkienalver, vill vi ha mer lekfulla och mystiska alver från den keltiska mytologin, eller vill vi ha ngt helt annat? Ordet är fritt.

 

[Jon H]

Jag tycker att det är viktigt att alverna inte blir stereotypa. Att de blir nyskapande,spännande och med en ny, frisk fläkt av Trudvang!

Jag tror att när man skriver en bok om alver är det lätt att man förlorar sig alltför mycket i mystiken. Visst, de är en bunt knäppskallar som tittar på stjärnorna och är ledsna för att gudarna lämnat dem i sticket - men utöver det?

Jag tycker att alverna ska beskrivas på ett jordnära och realistiskt sätt. Jag vill se elaka, giriga och själviska alver. Jag vill se alver som är feta, fula och dumma. Jag vill se alver som super ner sig i sorg över att gudarna lämnat dem.

Alverna är ju "finska"! Låt dem sitta i en ångbastu och sörpla mäsk tillsammans ibland! Strunta i det gamla uttjatade konceptet om att de ska vara perfekta, smala och fjolliga, samt stå över mänskliga fel och brister. Självklart är de inte människor, men ska de för den delen vara tråkiga och opersonliga? Nej!

Individualistiska alver, alver som skiljer sig åt! Låt inte den ena vara likadan som den andra! Nej, lite liv och röj bland alverna!

Visst att de är en mystisk ras, men framför allt misstänker jag att det bara är människornas bild av hur alverna är. Det är antagligen också den bild som alverna vill förmedla till människorna. Men hur är de privat? Har de inte egna, hemliga och egoistiska drömmar?

Lite fräscha alver tack!

 

[Brunalven]

I RMs DOD-forum har det även där kommit upp en värdefull tråd värt att slänga ett getöga på.

Alvtråd

 

[Krille]

Vad jag nog inte vill ha är en ren faktaupprabbling så som jag sysslade med i Alver: Förbannelsens Folk till Eon. Och jag vill definitivt inte ha någon uppdelning av alver med specialförmågor à la White Wolf.

Jag skulle gärna se en massa legender och myter, både om alver och av alver. Jag vill hellre höra om alven Hyvölainen som reser till Långtbortistan för att hämta svärdet Trolldräpe och med det dräpte trollet, eller om alvkvinnan Nivea vars magiska salva gav henne evig ungdom, iställer för Klan Hyvölainen som är jävelbra på att hyvla troll med fyra nya färdigheter och två specialförmågor och klan Nivea som har sin särskilda magiskola med egna besvärjelser för att leva för evigt. Möjligen kan jag tänka mig att komplettera sagorna om Hyvölainen och Nivea med lite extra användbar information, som till exempel svärdet Trollbane och dess egenskaper, vart det är nu och vad man kan göra med det.

Förutom att ett sådant upplägg skulle passa mig bra mycket bättre så skulle det definitivt kännas bra mycket mer trudvangskt. Perverst nog så skulle det förmodligen göra alverna mer tolkienska än något annat rollspel någonsin har gjort, inklusive Lord of the Rings RPG. För handen på levern, det vi menar med "tolkienska" alver är inte vad som förekommer i Silmarillion och Sagan om Ringen. Vi menar normalt någon slags nerbantad balanserad pastisch eller poängmaxad figurslagsvariant. Men det som förekommer i Silmarillion eller Sagan om Ringen är sagofigurer. Fëanor är inte en representant för någon sorts Warhammer-figur eller alvklan. Han är en sagofigur, och det är något som rollspelsskapare (inklusive mig själv) stenhårt missuppfattat hur länge som helst.

 

[Magnus Seter]

Tack!

Toppentack till Brunalven och alla som bidrar till den här tråden!

Jag ska läsa alla förslag och tankar, och kommer att försöka göra så gott jag kan. Alla idéer passar inte, men många bra tankar har ni!

En av de största svårigheterna blir att bygga en trovärdig och spelbar förklaring kring skillnaderna mellan alver som spelbar ras och alver som sagoväsen. För jag vill gärna ha med fantastiska myter och legender om sagor, och alverna ska vara höljda i mysterier. Och samtidigt ska man kunna spela alv...

Ska se hur jag kan spinna vidare på tankarna i Jorges.

Magnus

 

[Vitulv]

Jag ser ett problem i att ha alver som en spelbar ras i Trudvang. Om man skall behålla mystiken kring dem så måste man ta till lite knep och knåp.

Den lösningen jag tror passar bäst är om man helt enkelt gör skillnad på de alver som väljer att bege sig ut i världen och träffa andra folkslag (och således passar som rollpersoner)och de som lever likt sagoväsen i de djupa skogarna. Kan man göra det utan att det blir krystat? I så fall hur?

Jag har aldrig gillat alver särkskilt mycket. I synnerhet inte som rollpersoner, så för min egen del skulle jag helst se att de inte var en spelbar ras. Men jag förstår att fansen vill ha dem och att Magnus kommer tvingas ha detta i åtanke.

Jag gillar den finska klangen på alverna och hoppas att Magnus bygger vidare på den. Finsk fornhistoria är för mig helt okänd och jag skulle verkligen gilla att få ta del av den genom alvernas kultur. Att snegla på våra urinnevånare samerna känns också helt rätt. Trolltrummor och jojk blandat med brännvin och isvaksbad liksom.

Liksom Krille skriver så tror jag inte heller på en faktaupprapning. Det vore fel ur ett Trudvangskt perspektiv. Jag är heller inte så värst intresserad av generaliseringar kring alvisk mentalitet. Jag vill ha individer, om än färgade av en främmande och mystisk kultur.

För mig är alverna de konstiga ritualernas folk. Skrämmande och lite farliga, men ändå inte ett hot på samma sätt som trollens mörka närvaro. De är för mig nattens och vinterns barn som badar i det kalla ljuset från stjärnorna. Samma ljus som gnistrar i den hårda skaren och i de bottenfrusna sjöarnas is.

Sorgsna men vänliga. Skrämmande men inte fientliga. Alvtrummans rytm vaggar oss till sömns och de vemodiga flöjtens toner kan höras i vintervinden av den som verkligen lyssnar.

Det vore intressant att utforska relationen mellan bastjurs och alverna. Ren fiendeskap vore tråkigt. Någon typ av beroendeförhållande vore smakligt och intressant. Jag hatar epitet som "trolljägare", det är att inte använda den trudvangska mystikens fulla potential.

Jag ser framför mig en bild av ett stort, hukande troll som ser upp mot ett stenröse där en alv sjunger nattens toner mot en iskall vintermåne. Stora tårar rinner längs trollets kinder och i vinternatten stämmer hon in i alvens klagosång. De är de dömda folken som lider mot sina respektive folks höstar. Undanträngda av de vildsinta och mångtaliga människorna som burit järn och eld till Trudvangs skogar.

Öh, nu spånar jag som fan och vet inte riktigt vad jag vill ha sagt, men jag hoppas att det var till någon hjälp.

/Vulf

 

[Johan K]

Det här svaret kommer nog att bli gansak standart...

Hur lever alver?

Alverna lever för det mesta i skogen, där så lever de i stora samhällen. Det finns även alver i bergen, på stäppen även om det kanske inte är så vanligt...
Det är även synnerligen ovanligt att de tar överhuvud tagen nån kontakt med människor eller nån annan av de folk & fä som finns i trudvang

Hur fungerar deras samhälle?

Skule vilja se att de är välldigt jämnställda... Det är ingen större mellan könen, utan de gör ingen skilldan på vad som är vad. Samhället styrs av ett råd som väljs av folket... Sedan så kan jag nog tänka mig att det finns nån form av råf som finns för alla alver..

/ Johan K, som egentligen borde fixa tvätten...

 

[Rickard]

"Jag ser ett problem i att ha alver som en spelbar ras i Trudvang. Om man skall behålla mystiken kring dem så måste man ta till lite knep och knåp."
Där sade du något.. Själv skulle jag vilja att spelarna endast kunde få spela halvalver.. De verkliga alverna kan få vara ashäftiga och apballa (utan att det nämns ordagrant) och sedan så får spelarna bara ta del av alvernas slaggprodukt - halvalverna.. De får gärna ha lite spelaktiga fördelar men det borde inte vara något mot hur de riktiga alverna är..

Ok, nu funkar inte detta.. Främst för att alverna har varit en ras spelarna kunnat välja ända från första regelboken..

Kan man verkligen få till alverna utan att det blir antingen "Äh, det är ju bara standardalver" eller "Äh, de har ju bara försökt frångå det normala alvsynsättet så mycket som möjligt"? Jag vet inte.. Själv tror jag inte det.. Helst skulle jag vilja ha alverna ännu mer åt det naturlevande folket.. Såpass att de är en del av naturen.. Mer ett väsen än en varelse.. En sorts trädentitet, trädandar, som i form av halvträdliknande människohumanoider vaktar skogen.. Mer dimälvor än skogsalver..

Men, men.. Sådana svängar är omöjliga att ta..

/[color:\\"green\\"]Han[/color] som fick lite idéer till sina egna alver

 

[Gurgeh]

Den lösningen jag tror passar bäst är om man helt enkelt gör skillnad på de alver som väljer att bege sig ut i världen och träffa andra folkslag (och således passar som rollpersoner)och de som lever likt sagoväsen i de djupa skogarna. Kan man göra det utan att det blir krystat? I så fall hur?

Jag vet inte hur långsökt det låter, men jag kan tänka mig en variant där unga alver sparkas ut i världen för att lära sig hur den fungerar, så sin vildhavre och växa upp i största allmänhet. Först när de återvänder till sin stam genomgår de någon sorts "konfirmations"-ritial, upptas i gemenskapen, får lära sig alvmagi och blir "riktiga" alver. De alver man kan spela skulle i sådana fall vara ungdomar (med alviska mått) som bara har marginellt bättre koll på alvernas samhälle än människorna. Man får då anta att alvsamhället är så komplext, hemlighetsfullt och ritualbundet att den unga alven inte fått riktig pejl på hur det funkar under de 50-100 år han levt där. Sedan vet jag inte hur det rimmar med vad som redan skrivits om trudvangska alver.

/tobias

 

[walium]

Just så!

Ensamma, melankoliska ödemarksalver som spelar harpa i sin lilla stuga. Eller ensamma, melankoliska ödemarksalver som spelar harpa i övergivna slottsruiner. Sömnlösa, okänsliga för elementen försöker de återskapa sitt forna hem i Trudvang eller så föredrar de helt enkelt att minnas genom sång, dans och konst. Men av någon anledning är färgerna inte lika klara, tonerna inte lika vackra och stegen inte lika lätta här.

Jag gillar uppdelningen i icke-spelbara och spelbara alver där de senare är något mer nedtonade, men kanske också mer begripliga och mindre mäktiga.

En hel ras som känner sig som fångar på Trudvang och med längtan i rösten pratar om ett otroligt vackert hem. En ras bestående av framförallt mäktiga individer, inte en massa feta alvsamhällen utan ett folk som rör på sig och är splittrat över hela världen.

 

[Guest]

Jag personligen hatar den där bilden av alven som sitter halva sitt liv i en träkrona och sorgset ser ner på världen och människans hastiga skövlig och trollens elakheter. *suck*

Jag vill har glada alver, som dansar och sjunger kring enorma eldar djupt inne i skogen, som lurar sinnessvaga människor att gå vilse och som faktiskt är vanligt elaka. Med det menar jag att dom kan vara precis lika vildsinta och krigisaka som vilken ras somhelst... Hatar "sagan" alver. Ett gäng dekadenta pårökta fjollor som går omkring i skogen o gråter över att dom inte lyckats bättre! Vill dom inte vara kvar, stick!

Föredrar då Eons alver som vid tidig ungdom drar ut i världen för att söka lycka, ära och framgång. Åldern ska komma väldigt snabbt men sent, alltså man lever länge, men när man väl börjat åldras så sker det tokfort. Har alltid varit väldigt kritisk till Alvernas Eviga liv.

Alverna värderar precis samma sak som människor. Allt handlar om vilken personlighet man har. Varför ska Alver BARA älska vackara ting och sång och kunskap. En alv kan väl värdera krigskonst, bärstillverkning eller varför inte en alv som bara är ute efter makt och pengar?

Slukläm: Mer Bilboalver Mindre Sagan om Ringen alver. Ni fattar! OCh framförallt inga månbleka snyft alver. DOm är helt ospelbara i längden...

MVH
Lexx

 

[Svarte Faraonen]

Re: Tack!

I reviderade utgåvan nämns ju såväl alver som enbart är ovanligt långlivade och sådana som faktiskt är evigt unga. Kanske att de som enbart är ovanligt långlivade är de vanliga "rollpersonsalverna", medan de evigt unga är de skogslevande, mystiska alverna som ännu inte smittats av denna världens brist på magi. I takt med att alverna tvingas leva allt längre tid från sitt mytiska urhem föds allt färre av de odödliga alverna, och de nya alverna blir allt mer mänskliga.

 

[Arntsen]

Nu har jag inte läst de andra svaren här så jag vet inte om någon redan tyckt som mig. Men det skiter jag i.

Jo jag föredrar att använda alver som ett slags mytologiska väsen (tycker dom passar bäst som det i trudvang) så jag ser gärna att tonvikten läggs på myter/legender. Ett sådant upplägg gör att sådana som mig får lite större glädje av det hela plus att det bara är en stor bonus för dom som använder sig av alver som en spelbar ras.

 

[Brunalven]

Jag håller med till viss del. Jag gillar skarpt tanken på lite mer keltiska alver (sidhe).

Extremvariant som dock leder till fruktat High Fantasy är:
- Älvakummel som är "portaler" till alvernas värld.
- Alverna är inte alls odödliga utan den värld de lever i kan hundra år i Trudvang gå på en endaste dag.
- Den världen förknippas med dödens rike, Dimhall.
- I dimman finns vägar till alvernas rike och den som går vilse kanske dyker upp på en blomstrande äng i en annan värld.
- Alver är lekfulla och vill gärna styra och ställa och tala om för människor vad som är rätt och fel.
- Äganderätt, vad är det? Det jag tar är mitt!
- Alver som döljer sig i människosamhällen.
- Väktare av älvakummel som kallas älvakungar.
- Alver misstas för andar och kan lika gärna vara döda själar.

Nåja. Jag gillar egentligen inte dimensioner och portaler och sådant tjafs, men jag finner ändå en viss charm med keltiska alver.

 

[Zire]

Hmm.. portaler till de andra världarna är lite "high", det kan jag hålla med om. Men det är en häftig tanke iaf.

Det gäller väl bara att inte göra det allt för konkret, antar jag. Det jag tycker är high fantasy är inte en vindmagiker, eller att han har fåniga kläder, utan det är när han står på ett zeppelinare och fungerar som en motor.

Alverna idag har kanske inte en direkt makt att förflytta sig mellan olika världar, utan de får isåfall använda gamla reliker och ruiner i samband med ritualer. Och har fortfarande för all del knappt nån förståelse för vad de gör. Dock är frågan om de verkligen reser till dimhall, kanske snarare världen åt andra hållet (minns ej vad den heter). Fast har de koll egentligen på vart de tar sig?

Det skulle ge ett häftigt djup åt alverna iaf. Jag menar: människorna har trudvang, dvärgarna har underjorden, skulle då inte alverna kunna ha lite mer "abstrakt" utrymme? Det skulle passa dem på nått vis. Fast återigen, det får inte bli för konkret. Det måste vara underligt och mystiskt också för alverna själva. Det vore naturligtvis snyggt med en återkoppling till stjärnorna på något vis.

Alver i människornas samhälle fungerar sämre i min bild av Trudvang. Människorna har så dåliga kommunikationer och lågutvecklad struktur, att det knappast är värt någonting. Halvalver däremot gör precis så, gömmer sig i människornas samhälle, men de är inte organiserade istället.
Det får inte bli för stor risk att det blir för mycket politiska intriger alver-människor. Om alverna skulle finnas i människornas samhälle så måste det ju finnas en anledning till varför människorna är intressanta för alverna. Och det bryter väl lite grann med tidigare material från riotminds.

Väktare ser jag redan korpikalla alver som.

- Zire

 

[Zire]

"Om man skall behålla mystiken kring dem så måste man ta till lite knep och knåp.

Den lösningen jag tror passar bäst är om man helt enkelt gör skillnad på de alver som väljer att bege sig ut i världen och träffa andra folkslag (och således passar som rollpersoner)och de som lever likt sagoväsen i de djupa skogarna. Kan man göra det utan att det blir krystat? I så fall hur?"

Skulle man inte kunna ta hjälp av deras höga (och problematiska) ålder då?
Man kan utan problem ha alver som under sin spelbara tid enbart (mer eller mindre) ligger på ungefär samma ålders klass.
Det svåra är ju att spela en alv som har levt ett långt tag, men knappt har lärt sig nått.
Medelåldern i alvernas samhället är ju ganska jätte hög. Därför borde idealen, tankarna o.s.v. i samhället mycket baseras på vad alver kring denna medelålder tycker och tänker. Om man dessutom ser upp till de som är äldre så borde "åldern" på samhällets tankar bli ännu högre.
Detta gör ju att yngre alver som strävar efter idealen (såsom i alla samhällen överallt) strävar efter att leva som de äldre.
Men eftersom det alltid finns undantag så finns det alltså alver som inte strävar efter dessa ideal.

Bland dessa borde de yngre vara en stor majoritet. Om vi dessutom tänker oss att de äldres ideal är att man "stannar hemma" och vårdar alvernas traditioner o.s.v.
Detta borde göra att det finns en liten grupp bland alverna, som för det mesta är unga och som strävar efter att ge sig ut och upptäcka världen. Dessutom har de dålig koll på alvernas mystik (så att den fortfarande kan förbli) vilket ju var det viktiga här.

Personligen så tycker jag att resonemanget ovan känns naturligt, men det är väl inte så konstigt eftersom jag skrev det. Vad tycker ni, är det orimligt, tråkigt, konstigt?

- Zire

 

[Ymir]

Älvakummel? Älvakungar? Jag trodde att 'älvor' och 'alver', bisarrt nog, var två helt olika saker i Trudvang. Det framgår ju tydligt i Jorges Bestiarum att älvorna är små pixies med fjärilsvingar iallafall.

(Begynnelsen på min gamla lärstrid angående 'älva'-begreppet återfinns i det här inlägget).

- Ymir, undrar

 

[Brunalven]

Låt oss lämna det semantiska därhän eftersom jag antar att du fattade kontentan.

 

[Simon]

Re: Just så!

Jag instämmer i mycket som sägs runtom i tråden.

Jag tror mycket på idén att låta spelbara alver vara yngre. Inte bara för att äldre alver har så mycket erfarenhet och borde vara "bättre", utan för att man kanske kan ge spelarna upplevelsen av det mystiska samtidigt som man har spelbarhetskakan kvar. Jag menar att alver med åldern blir mer och mer mystiska och liksom "dimmiga", så att de blir allt mer sagoväsen och allt mindre varelser av kött och blod eftersom åren går.

Unga alver kan då få vara så där lagom mystiska så att de är koola men ändå spelbara, utan att alvernas mystik försvinner för den som spelar alv bara för att spelaren ser alvernas värld inifrån. Tvärtom, eftersom de äldre alverna, som är på väg in i sagornas dimmor, nästan är mer mystiska för alver i spelbar ålder än för människor, bara för att alverna ser mer av dem. Självklart bidrar alvernas kultur och mytbildning till att förstärka den här effekten, i och med att man besjunger de äldre, mystiska, i sina kväden.

Man kan till och med låta allt som går att konkret beskriva av alvernas kultur, på det där sättet man gör med kulturer som rollpersoner kan tillhöra, egentligen bara gäller de yngre alverna, därför att de äldre helt enkelt är för ogripbara för att sammanfattas i en spelarmodul, annat än som mytiska berättelser om forna väsen, såsom Krilles Hyvälainen och Nivea.

Simon

 

[Dimfrost]

Ingen vill väl egentligen föreställa sig Trudvang i ett "jordiskt" universum, så man kanske kan låta stjärnorna vara ljus från alvernas värld som sipprar ut genom luckor i verkligheten? Eller skimret av alvernas världar långt borta i skyn. Det är omöjligt att resa upp i himlen och nå dem, men alverna har sina gamla världar över huvudet varenda natt, som en ständig påminnelse om vad de har förlorat och en ständig känna till melankoli och vemod.

En helt annan variant på alver hade varit möjlig om Riotminds valt att låta bli att använda sig av halvlängdsmännen. Då hade man kunnat låta alverna bli lite mer av snusmumrikar, som en korsning mellan vanliga alver och halvlängdsmän. De vandrar omkring, röker pipa och är allmänt softa.


/Dimfrost