Eftersom jag vet att forumet är fullt av besserwissrar, amatörfilosofer, självutnämnda gurus och kanske faktiskt någon som har några högskolepoäng i ämnet, så tänkte jag att det vore skoj att diskutera filosofi lite. (kanske blir det till och med ett flame-war av det, och helgen är räddad. 
)
Vi kan ju börja med något enkelt:
Är det ens möjligt att INTE vara nihilist eller möjligen existentialist i dagens samhälle (förutsatt att man inte är religiös då, antar jag...)? Så fort man är rationell och ateist så finns det ju inget kvar att tro på (Gud är död)...för mig är det sjävklart att livet inte har någon mening med stort m. Men det betyder ju inte nödvändigtvis att man inte tror på något. Nu talar vi såklart om moraliska värden här. Det är väl lite den sortens relativism som vissa värde-konservativa människor kritiserar. Men personligen tycker jag relativism och nihilism är hyfsat okej till en viss punkt. Vissa värden är ju lite jobbiga att leva utan; typ värdet av människoliv. Dock så bottnar det inte i någon moralisk övertygelse hos mig (eller jo, kanske), men mest i att det skulle vara jobbigt för mig om alla började mörda varann för ingenting.
Undra vad Nietzsche skulle säga om dagens samhälle? Undrar om han skulle klassa oss som nihilister eller som Übermensch rent av? Tittar man på dagens extremt individualistiska samhälle så ter sig ju t.ex. gangster-rappare och stekarna på stureplan vara ganska bra exempel på folk som defninierar sina egna mål med livet och kör stenhårt på dem. Och det är ju ganska moderiktigt att vara girig idag. Så vi har ju frångått "slav-moralen" och gått mer mot "mästar-moralen" skulle jag säga. Men iofs är jag lite väl pessimistis, världen är ju rikare idag än vad den någonsin varit, så "mästarna" delar ju med sig till "slavarna" rätt bra.
Själv tycker jag att strävan efter Übermensch verkar helt okej, det verkar mest handla om att vara hedonistisk och det är jag för. Och så verkar det ju lite handla om att vara så nöjde med livet att man kan leva det om och om igen, vilket jag tycker låter som en vettig utgångspunkt.
För att komma in lite på existensialsimen så tycker jag den också är mkt aktuell idag, se bara på alla som "angstar" för att de inte vet vad de ska "bli" när de blir stora. Och livet är väl minst lika absurt idag som förr i tiden. Till och med värre, eftersom folk inte längre är vana vid att livet runt en kan krascha på nolltid.
Eller vad tycker ni?
)Vi kan ju börja med något enkelt:
Är det ens möjligt att INTE vara nihilist eller möjligen existentialist i dagens samhälle (förutsatt att man inte är religiös då, antar jag...)? Så fort man är rationell och ateist så finns det ju inget kvar att tro på (Gud är död)...för mig är det sjävklart att livet inte har någon mening med stort m. Men det betyder ju inte nödvändigtvis att man inte tror på något. Nu talar vi såklart om moraliska värden här. Det är väl lite den sortens relativism som vissa värde-konservativa människor kritiserar. Men personligen tycker jag relativism och nihilism är hyfsat okej till en viss punkt. Vissa värden är ju lite jobbiga att leva utan; typ värdet av människoliv. Dock så bottnar det inte i någon moralisk övertygelse hos mig (eller jo, kanske), men mest i att det skulle vara jobbigt för mig om alla började mörda varann för ingenting.
Undra vad Nietzsche skulle säga om dagens samhälle? Undrar om han skulle klassa oss som nihilister eller som Übermensch rent av? Tittar man på dagens extremt individualistiska samhälle så ter sig ju t.ex. gangster-rappare och stekarna på stureplan vara ganska bra exempel på folk som defninierar sina egna mål med livet och kör stenhårt på dem. Och det är ju ganska moderiktigt att vara girig idag. Så vi har ju frångått "slav-moralen" och gått mer mot "mästar-moralen" skulle jag säga. Men iofs är jag lite väl pessimistis, världen är ju rikare idag än vad den någonsin varit, så "mästarna" delar ju med sig till "slavarna" rätt bra.
Själv tycker jag att strävan efter Übermensch verkar helt okej, det verkar mest handla om att vara hedonistisk och det är jag för.
Och så verkar det ju lite handla om att vara så nöjde med livet att man kan leva det om och om igen, vilket jag tycker låter som en vettig utgångspunkt. För att komma in lite på existensialsimen så tycker jag den också är mkt aktuell idag, se bara på alla som "angstar" för att de inte vet vad de ska "bli" när de blir stora. Och livet är väl minst lika absurt idag som förr i tiden. Till och med värre, eftersom folk inte längre är vana vid att livet runt en kan krascha på nolltid.
Eller vad tycker ni?
