Troberg
Sinister eater
- Joined
- 27 Jun 2001
- Messages
- 17,663
Tamråttor!
Jag har, förutom hund, också tamråttor, ett mycket underskattat husdjur.
Hur är tamråttor?
Well, jag brukar beskriva dem som en hund, men med smådjurens praktiska skötsel.
Till skillnad från andra smådjur som är "OK, om du verkligen måste så får du väl gosa mig lite, men jag kommer inte att gilla det" så är råttor sociala. De inte bara uppskattar uppmärksamhet och hantering, de kräver uppmärksamhet. De älskar att bli hanterade, de vill vara med, de sitter gärna på axeln medan man gör saker. Har man dem ute medan man exempelvis sitter vid datorn så har man dem snart klättrande på sig eller sovande innanför tröjan. När man kommer hem så är de som en hund, de är glada och ska hälsa.
Råttor är också väldigt lätta att få tama (speciellt om man köper från uppfödare, vilket man definitivt bör, av många skäl). De är en baggis att få rumsrena, brukar ta 3-4 dagar att lära dem att en speciell låda i buren är bajshörnan. På det hela taget är de väldigt renliga djur, tvärtemot sitt rykte. Har de inte något annat för sig så putsar de sig eller varandra. Jag har hört någon säga att "jämfört med marsvin är råttor rena rengöringsmedlet".
De är ungefär lika intelligenta som en hund, om än lite enkelspåriga ibland (ungefär som en hund...).
Skötseln är enkel, i stort sett som vilket smådjur som helst. Helst ska de få vara ute en timme eller så per dag, jag har löst det så att de kan springa på datorbordet när jag sitter vid datorn (men man får lära dem att inte bita sladdar).
Vad skiljer tamråttor från vilda råttor? Det är, på pappret, samma ras (brunråtta, rattus norvegicus), men det har avlats på råttor i över hundra år (och normal avelsålder på honor är 6-12 månader, så det är många generationer). Man brukar säga att tamråttan är ungefär lika nära vildråttan som en pudel är nära en varg.
De lever 2-3 år, vilket, för mig, är det jobbiga med råttor. Man fäster sig verkligen vid de små liven, och jag har storbölat hos veterinären varje gång man behövt göra det sista besöket med en liten vän. Vanligaste hälsoproblemen är mycoplasma (så jag försöker att alltid ha antibiotika hemma, så direkt jag hör rossel så medicinerar jag, utan att behöva ringa veterinär) och tumörer på honor (juvertumörer). Tumörerna kan oftast opereras, vilket jag fått gjort ett antal gånger. Efter att jag slutat ge ärtor i kosten har juvertumörerna minskat rejält (ärtor innehåller ett ämne som liknar östrogen).
Jag har haft 13 råttor tidigare, och de har alla varsin speciell plats i mitt hjärta.
Nu har jag fyra tjejer, ungeför 8 veckor gamla. De är räddningsråttor, någon idiot i Norberg hade dumpat 19 råttor i en rishög i skogen. Lyckligtvis fick några hjältemodiga personer reda på det och fångade in 18 av dem (den nittonde hade blivit överkörd). Av de 18 var 6 honor, alla sex dräktiga. Totalt föddes 52 ungar, så 70 råttor totalt. Alla behandlades mot ohyra och hölls i karantän, och har nu fått omplaceringshem. Mina fyra kommer därifrån. När foton på råttorna publicerades kände en uppfödare igen dem, så personen som släppte ut dem är identifierad och polisanmäld.
Några av mina tidigare råttor (har inte foto på de senaste på datorn än):
Min gosråtta framför andra, Mahogni. Hon hade inga naturliga fiender, bara naturliga vänner. På bilden står hon som hon gjorde när jag kom hem efter att ha varit borta lite längre tid. Då ställde hon sig vid dörren sådär, och man såg på henne att hon tänkte "Jag ska inte visa att jag är glad. Jag ska inte visa att jag är glad.". Efter en halvminut så kunde hon inte hålla sig, då var hon så otålig att hon skakade, sedan sprang hon ut, klättrade in i tröjärmen och somnade där och allt var bra.
Min modiga råtta Tuss, som också var en helt suverän ledarråtta. Hon ledde flocken så lugnt att man inte märkte att hon var ledaren förrän hon fick sitta i sjukbur efter en operation. Den lilla råttan var min envisa råtta Piggelina, som aldrig gav upp. Hade hon bestämt sig att hon skulle hoppa upp på en hylla så gjorde hon det, även om hon misslyckades 50 gånger först.
Piggelinas syster Dumle var min hjälteråtta. När Tuss var sjuk på slutet (en tandinfektion som gick på hjärnan) så var hon lite sned och hade problem med balansen. Hon var ute och låg då nära bordskanten. Jag såg precis det och skulle precis sträcka mig för att flytta henne så att hon inte skulle ramla ned, men innan jag hann röra mig så går Dumle fram, tar ett stadigt, men försiktigt tag om svansroten och drar bort henne från kanten. Jag vet att man ska vara försiktig med att tolka in mänskliga tankar hos djur, men jag kan inte se någon annan förklaring än att hon såg problemet och löste det. En råtta greppar aldrig runt svansen på en annan råtta normalt, det är sånt som startar en fight, men här insåg hon att det var vad som behövdes.
Råttor är små, och det finns mink, räv och katt i grannskapet, så jag tyckte att mina råttgrabbar behövde en kurs i grundläggande självförsvar. Är man liten så får man kompensera på andra sätt. Grabbarna hette Zapata (mörk rygg), Marcos (han är den som är hooded, så klart), Pancho (grå rygg, senare helt vit) och Ambrose (rand på ryggen). De är döpta efter mexikanska revolutionärer på grund av sina morrhår, eftersom det är en bättre yrkeskategori att döpa dem efter än 80-talsporrstjärnor eller diktatorer, och det är bara de yrkena jag kommer på som är kända för mustascher.
Så, varför råttor?
* De är små djur med otroligt stora hjärtan. Man kan inte låta bli att älska dem.
* Enkel skötsel.
* Söta, sociala och sällskapliga. De vill vara med människan!
* Barnvänliga (fast barnen ska ju naturligtvis vara stora nog för att kunna hantera smådjur på ett ansvarsfullt sätt), då de ger väldigt mycket gensvar. De vill umgås med barnet.
* Smarta. Är man road av sådant så kan man lära dem allt man kan lära en hund. Det finns till och med råttor tränade som tjänstedjur för personer med epilepsi, som kan varna personen innan den får ett anfall. Man har även tränat råttor att detektera cancer, vilket de gör med bättre träffsäkerhet än labtester. Råttor har även tränats för att hitta minor, då deras nos lätt hittar minorna och de är för lätta för att lösa ut minorna.
Jag har, förutom hund, också tamråttor, ett mycket underskattat husdjur.
Hur är tamråttor?
Well, jag brukar beskriva dem som en hund, men med smådjurens praktiska skötsel.
Till skillnad från andra smådjur som är "OK, om du verkligen måste så får du väl gosa mig lite, men jag kommer inte att gilla det" så är råttor sociala. De inte bara uppskattar uppmärksamhet och hantering, de kräver uppmärksamhet. De älskar att bli hanterade, de vill vara med, de sitter gärna på axeln medan man gör saker. Har man dem ute medan man exempelvis sitter vid datorn så har man dem snart klättrande på sig eller sovande innanför tröjan. När man kommer hem så är de som en hund, de är glada och ska hälsa.
Råttor är också väldigt lätta att få tama (speciellt om man köper från uppfödare, vilket man definitivt bör, av många skäl). De är en baggis att få rumsrena, brukar ta 3-4 dagar att lära dem att en speciell låda i buren är bajshörnan. På det hela taget är de väldigt renliga djur, tvärtemot sitt rykte. Har de inte något annat för sig så putsar de sig eller varandra. Jag har hört någon säga att "jämfört med marsvin är råttor rena rengöringsmedlet".
De är ungefär lika intelligenta som en hund, om än lite enkelspåriga ibland (ungefär som en hund...).
Skötseln är enkel, i stort sett som vilket smådjur som helst. Helst ska de få vara ute en timme eller så per dag, jag har löst det så att de kan springa på datorbordet när jag sitter vid datorn (men man får lära dem att inte bita sladdar).
Vad skiljer tamråttor från vilda råttor? Det är, på pappret, samma ras (brunråtta, rattus norvegicus), men det har avlats på råttor i över hundra år (och normal avelsålder på honor är 6-12 månader, så det är många generationer). Man brukar säga att tamråttan är ungefär lika nära vildråttan som en pudel är nära en varg.
De lever 2-3 år, vilket, för mig, är det jobbiga med råttor. Man fäster sig verkligen vid de små liven, och jag har storbölat hos veterinären varje gång man behövt göra det sista besöket med en liten vän. Vanligaste hälsoproblemen är mycoplasma (så jag försöker att alltid ha antibiotika hemma, så direkt jag hör rossel så medicinerar jag, utan att behöva ringa veterinär) och tumörer på honor (juvertumörer). Tumörerna kan oftast opereras, vilket jag fått gjort ett antal gånger. Efter att jag slutat ge ärtor i kosten har juvertumörerna minskat rejält (ärtor innehåller ett ämne som liknar östrogen).
Jag har haft 13 råttor tidigare, och de har alla varsin speciell plats i mitt hjärta.
Nu har jag fyra tjejer, ungeför 8 veckor gamla. De är räddningsråttor, någon idiot i Norberg hade dumpat 19 råttor i en rishög i skogen. Lyckligtvis fick några hjältemodiga personer reda på det och fångade in 18 av dem (den nittonde hade blivit överkörd). Av de 18 var 6 honor, alla sex dräktiga. Totalt föddes 52 ungar, så 70 råttor totalt. Alla behandlades mot ohyra och hölls i karantän, och har nu fått omplaceringshem. Mina fyra kommer därifrån. När foton på råttorna publicerades kände en uppfödare igen dem, så personen som släppte ut dem är identifierad och polisanmäld.
Några av mina tidigare råttor (har inte foto på de senaste på datorn än):
Min gosråtta framför andra, Mahogni. Hon hade inga naturliga fiender, bara naturliga vänner. På bilden står hon som hon gjorde när jag kom hem efter att ha varit borta lite längre tid. Då ställde hon sig vid dörren sådär, och man såg på henne att hon tänkte "Jag ska inte visa att jag är glad. Jag ska inte visa att jag är glad.". Efter en halvminut så kunde hon inte hålla sig, då var hon så otålig att hon skakade, sedan sprang hon ut, klättrade in i tröjärmen och somnade där och allt var bra.
Min modiga råtta Tuss, som också var en helt suverän ledarråtta. Hon ledde flocken så lugnt att man inte märkte att hon var ledaren förrän hon fick sitta i sjukbur efter en operation. Den lilla råttan var min envisa råtta Piggelina, som aldrig gav upp. Hade hon bestämt sig att hon skulle hoppa upp på en hylla så gjorde hon det, även om hon misslyckades 50 gånger först.
Piggelinas syster Dumle var min hjälteråtta. När Tuss var sjuk på slutet (en tandinfektion som gick på hjärnan) så var hon lite sned och hade problem med balansen. Hon var ute och låg då nära bordskanten. Jag såg precis det och skulle precis sträcka mig för att flytta henne så att hon inte skulle ramla ned, men innan jag hann röra mig så går Dumle fram, tar ett stadigt, men försiktigt tag om svansroten och drar bort henne från kanten. Jag vet att man ska vara försiktig med att tolka in mänskliga tankar hos djur, men jag kan inte se någon annan förklaring än att hon såg problemet och löste det. En råtta greppar aldrig runt svansen på en annan råtta normalt, det är sånt som startar en fight, men här insåg hon att det var vad som behövdes.
Råttor är små, och det finns mink, räv och katt i grannskapet, så jag tyckte att mina råttgrabbar behövde en kurs i grundläggande självförsvar. Är man liten så får man kompensera på andra sätt. Grabbarna hette Zapata (mörk rygg), Marcos (han är den som är hooded, så klart), Pancho (grå rygg, senare helt vit) och Ambrose (rand på ryggen). De är döpta efter mexikanska revolutionärer på grund av sina morrhår, eftersom det är en bättre yrkeskategori att döpa dem efter än 80-talsporrstjärnor eller diktatorer, och det är bara de yrkena jag kommer på som är kända för mustascher.
Så, varför råttor?
* De är små djur med otroligt stora hjärtan. Man kan inte låta bli att älska dem.
* Enkel skötsel.
* Söta, sociala och sällskapliga. De vill vara med människan!
* Barnvänliga (fast barnen ska ju naturligtvis vara stora nog för att kunna hantera smådjur på ett ansvarsfullt sätt), då de ger väldigt mycket gensvar. De vill umgås med barnet.
* Smarta. Är man road av sådant så kan man lära dem allt man kan lära en hund. Det finns till och med råttor tränade som tjänstedjur för personer med epilepsi, som kan varna personen innan den får ett anfall. Man har även tränat råttor att detektera cancer, vilket de gör med bättre träffsäkerhet än labtester. Råttor har även tränats för att hitta minor, då deras nos lätt hittar minorna och de är för lätta för att lösa ut minorna.
. Kanske ska jag odla lite lin nästa år, bara för att testa gå igenom hela processen från början till slut.
