"Genom att ge de en fasad och ett djup? Hmm, visst. Jag såg mest personerna som du beskrev som relationer för att putta igång handlingen. Förr i tiden så tänkte jag "Jag ska ha en storskurk som äter ägg och en bystig, högljudd moderlik värdshusvärdinna" och så försökte jag komma på hur jag ska ha med de i scenariot."
Det här fick mig att reflektera lite. Det har nämligen länge varit så att det jag sett framför mig när jag inspireras av rollspel har varit balla scener, snarare än karaktärer. Sedan har jag uppkommit med en lämplig arsenal spelledarpersoner + konflikter för att lotsa dem till min scen. På senare tid har jag tänkt mer likt Karin Boye gjorde kring sitt spelledande, att visst finns det mål och mening i vår färd, men det är vägen dit som är mödan värd.
Därför vill jag ha spelledarpersoner som även är intressanta utanför en handlingssynpunkt. Det blir häftiga relationer för rollpersonerna att utforska, som den som håller på att utvecklas med Pjotr. Pjotr kommer helt enkelt att betyda mer för mig än som ett sätt att sätta press på rollpersonspossen i hans egenskap av gorilla, och mer för rollpersonerna än en egen arsenal muskelkraft att knyta till sig när det tryter.
"Utifrån hur du skrev så såg jag honom som:
råskinnet Pjotr Florescu --- Rulov-ligan
|___ Titelmatch --- uppgjord
Sedan har man i baktankarna att de ska känna sympati, vilket jag skulle försöka förbereda mig via att dra ett relationsstreck till någon annan individ i handlingen."
Pjotr har inledningsvis relationsstreck till två andra spelledarpersoner - Johanni Stern, Rulovs indrivare, som en rollperson och hans bror har skulder upp över öronen till, samt Kaj Anotonov, boxningspromotor, som tidigare svikit en annan rollperson, vilken en gång i tiden begav sig till Sandukar just i sökandet efter en boxsningskarriär. Därmed hade han, via ombud, kontakt med två rollpersoner när kampanjen satte igång. Hur sedan sympatin från rollpersonspossen utvecklar sig sker efter responsen från deras sida.
"Det viktiga är vad personen ska bringa spelarna för upplevelse."
Mina spelare är så pass myckt karaktärsspelare att själva personligheten i mångt och mycket kommer bli upplevelsen.
Notera samtidigt att jag inte behandlar allaspelledarpersoner som rollpersonerna interagerar med på samma sätt, men att välja ut några (som nödvändigtvis inte har så mycket att göra med själva plotten egentligen) att fördjupa tycker jag verkligen bidrar till spelupplevelsen.
"Som en av mina spelldarpersoner. Det var en bulvan som några maffiosor använde för att pressa en värdshusvärd att sälja sitt hus. Bulvanen hade inget mer i handlingen att göra, men genom att göra honom till kolförsäljare så trodde spelarna att han var huvudskurken. Varför då? Det verkar ju helt ologiskt. Jo, för att vintern hade dröjt sig kvar och det antagligen via magi... och vem tjänar bäst på det? Sedan insåg det att det låg något mycket mer bakom allting."
Sånt där är skitkul, och något, som i fallet med tharks wuxia-tiggare, man som spelledare kan dra mycket nytta av. Några av mina tidigare spelgrupper fungerade precis så där.
"/Han som nu måste käka frukost, annars stryper hans flickvän honom (så ingen korrläsning)"
Kommer hon ta skamliga foton av dig när du har munnen full av mat också?
