Rymdhamster said:
Hur känner ni inför det här med språk?
Love'em. Använder ofta och rikligt olika språk för att skapa mysterier eller segregera spelgruppen för att skapa nya villkor för spelgruppen.
Rymdhamster said:
Oj, det är en bred fråga. Oftast förekommer språk som sociala barriärer för spelarna. En slags markör som gör dem till utbölingar och ställer till det med språkförbistringar. Spelarna märker det sällan förrän det är försent. Jag, liksom du, använder inte språkregler så som de ofta "är tänkta" att användas. Snarare så tittar jag på hur duktig en person är på ett visst språk, och så skapar jag misstag om det kan förekomma sådana. T.ex låter jag NPCer använda talesätt och metaforer flitigt (speciellt i fantasy) vilket ställer till det med översättningen för spelarna. Antingen talar ingen språket, och då hamnar RPna i händerna på en översättare som är NPC. Eller också talar en eller flera språket stapplande, och då kan jag ibland skapa förvirring genom att förväxla ord, eller använda fraser och ordspråk som inte betyder vad man instinktivt tror att de betyder. Eller också talar en av RPna språket väldigt väl, och då blir den karaktären nödvändig för att karaktärerna skall kunna tolka världen. Hemskt svårt att (bara som lösryckt exempel) lyckas få med sig en fumlig handelsman in i ett vakttorn utan att väcka uppmärksamhet, så denne kan läsa korrespondensen utan att någon upptäcker att korrespondensen blivit läst.
Om en spelare nu satsat hårt på att kunna många språk, så skall det såklart belönas på sitt sätt. NPCer litar mer på de som talar språket ordentligt, de blir inte så lätt förvirrade över ordspråk och ordval, och i allmänhet blir allting mycket lättare. I regel väljer mina spelare alltid att kunna ett eller flera språk just för att ha lite mer bredd när det gäller kommunikation. Mina äventyr är inte så mycket "kolla, där är bad guys - mörda dem" utan oftare "vem är egentligen bad guy?" och "om de nu är bad guys, hur får vi någon annan att göra något åt det?" Följdaktligen är kommunikation viktigt i mina äventyr och därmed får språkfärdigheterna en funktion.
Som redan nämnts spelar dessutom språk roll för hur någon är som individ. EON nämns här, och det tycker jag stämmer bra. Kommunicera med Alver är t.ex ett jädra mek för någon som inte kan alviska speciellt bra. Helst skall ju ingen kunna alviska men alven kan något människospråk. Felya (alviska) i EON har ju inte verb så som vi tänker på dem. De saknas. Det påverkar rätt bra hur alver ser på världen, vad de minns av världen, och hur de beskriver världen. Nyligen spelade en av mina spelare alv, och det var väldigt roligt att se hur missförstånden hopade sig när alvens sätt att förklara vad som nyss hänt krockade totalt med sina allierades.
Just när det gäller regler specifik brukar jag skita ganska hårt i vad som står i regelverken. Nivåer och sådant där tycker jag är tramsigt. T.ex Bjarne talar Vietnamesiska till 7 och har därför "grundläggande kunskaper" medan Hjaltbritt talar Vietnamesiska till 8 och har därför "normala kunskaper." Wtf, när slog det över från det ena till det andra, bara sådär magiskt? Nä. Ser det som en helhet hellre, där 0 är inga kunskaper och (t.ex) 10 är infödda kunskaper, sedan kan man köra på känsla resten. Just poängsystemet är ju en artefakt av själva regelsystemen, och jag tänker mer på det som "vill du ha X får du betala Y." Tillåter att karaktärer kan alla möjliga språk, om de betalar för det, för det är ju inte riktigt schysst mot övriga spelare om en spelares karaktär plötsligt får en hög språk gratis utan att ha behövt spendera tid på att lära sig dessa.