Ymirs obligatoriska anekdoter
Intressant inlägg, jag håller i stort med om dina tankegångar. Ripperdoc har varit inne på en idé om 'biomanti', en slags mer eller mindre grotesk form av biotropisk kroppsförändring, som skulle ha blivit ett fenomen inom överklassen på Melorion. Jag ska inte säga så mycket mer, det är en idé på projektstadiet mest, men Ripperdoc tänkte att magiformen kom från kamorferna från början, och det ledde mig vidare på en massa tankar om köttfreaks och livsmanipulation och biozombier när jag skrev klart kamorferna. Jag höll igen med det mesta av den varan, men det är ju ett faktum att kamorferna använder nån slags magi för att skapa avkomma (se min Fenixartikel om kamorferna). Avkomman blir för det mesta missbildad och allmänt undermålig, men kamorferna gör såklart sitt bästa för att kompensera för detta. Därför tänkte jag mig tillexempel denna effekt, som jag dock strök ur textmanuset till 'Bestialiska folk' pga att jag inte såg någon som helst anledning att ha med den i regeltermer;
Förändra avkomma
Biotropi: 2+, Räckvidd: Personlig, Varaktighet: Permanent
En magiker kan med effektens hjälp påverka de fysiska och mentala förutsättningarna hos ett ofött barn för att på olika sätt manipulera dess anlag i önskad riktning. För varje två magnituder i effekten kan man slå om ett av barnets attributslag, och behålla det nya resultatet om det är önskvärt. (Man kan välja det sämre resultatet). Magikern kan styra vilket eller vilka attribut som påverkas ? vid högre magnitud kan man antingen slå om samma attribut flera gånger, eller fördela effekten på flera. Magikern själv vet vilka egenskaper som påverkas och hur han vill påverka dem, men exakt vilket genomslag effekten får kan man i bästa fall gissa sig till ? sådan är naturen.
Effekten måste vävas inom en vecka efter befruktningen, på modern eller ägget fostret vilar i.
Not quite biotropi-lisch, antar jag, men iallafall något åt det hållet.
Just kamorferna är inte fel med nån slags vaga scifi-element i sig. Jag hade en 'Lost'-liknandeplott med en uråldrig kamorf, Shamashsetep, som på den döde storkonungens order satt ensam på en öde ö, dold av kraftfull magi, och där vaktade någon slags übermegamäktigsuperartefakt som kallades 'Världens hjärta'. Artefakten bestod av ett klotformat grottrum som inrymde nån slags spegelbild av universum, med stjärnor, månar, galaxer...i mitten ovanför glasgolvet svävade en Mundana-glob, med moln och måne och rubbet. Vad 'Världens hjärta' var till för låter vi vara osagt, men en person med tillräckligt kraft som stod där inne tycktes kunna förnimma och påverka varelser och företeelser över hela världen - kanske rentav bortom. Aja, i vilket fall, så omgav sig Shamashsetep med en massa groteskt förvridna kamorfer/ödlemänniskor som närmast verkade vara nån sorts zombier; de brydde sig inte om smärta, och var snudd på omöjliga att döda - men de levde. Jag kan tänka mig, att Shamashsetep en gång var nån sorts arkaisk biokemist, och att zombierna var unga, kraftigt vanskapta kamorfer som han hade boostat med magi för att göra dem tjänliga som underhuggare. Jag har inte tagit ställning till om de hade ett medvetande överhuvudtaget, men jag tror det. En variant vore dock att de fötts hjärndöda, och hålls animerade av pur biotropisk energi och Shamashseteps tankar - eller har fått ett frö av hans medvetande genom Världens hjärta. De var i vilket fall något åt biotropi-zombie-hållet, så anti-lischen är fortfarande en bra bit bort.
Jag vill hävda, även om jag gillade idén med återfödelse genom bokstavlig förlossning, att den mest självklara lösningen på en anti-lisch vore att använda en uråldrig alv. Det var vad jag gjorde. Han hette Gammal-som-tiden, var henéa, och gammal redan då hans folk togs som slavar i Kraalen-renk-Roghan. När han åter beträdde marken ovan jord över 7000 år senare var han blind av dvärgfästets mörker, men hans biotropiska fält var så kraftfullt att gräset spirade i hans fotspår och blommor slog ut längst hans fötter. Han kunde få trä att växa okontrollerat utan synbar ansträngning, förnimma biotropiska kraftfält och flöden, kåta upp folk med blott en tanke, hela sår och skador i viss omfattning, och förmodligen mycket mera. Satt han länge på en plats blev den alldeles övervuxen av frodig grönska. När han dödades av en förlupen raunländsk pil upplöstes hans kropp på ett ögonblick i ett blågrönt skimmer som svepte över ett slagfält och läkte skadorna på sårade, döende, och kanske även de som precis dött, så att knappt en skråma återstod. På så vis räddade hans död livet på rollpersonerna, och många andra. Döden var heller inget hinder; han levde vidare som andeväsen, men uppvisade då inga biotropiska krafter. Hade han varit en verklig anti-lisch, kan jag tänka mig att han borde ha gjort det. Gammal-som-tidens biotropiska fält tycks ha varit helt knutet till hans kropps kraft och ålderdom; hade han haft ett verkligt själsligt band till någon sorts biotropisk urkälla, borde det gått bortom hans fysiska väsen. Hans själ borde ha blivit en naturande av något slag, och haft ett mer permanent band till livet på Mundana. Nu lämnade han istället världen helt och hållet när han kände att hans långa levnad fyllt sin mening, och försvann självmant till vad som nu väntar bortom.
En verklig biotropi-lisch, hade kanske kunnat knyta sig till någon slags biotropisk urkälla, eller nåt flumm om livets puls som genomsyrar världen. Eller...något likt en av Galactus beskrivningar av Fenixkraften i Marvels serier, under en duell med just Phoenix: "...while you are neither weary nor hungry, because you tap into a source of near limitless potential - the sea of life yet unborn. Who is the greater evil, Starchilde...I, the devourer of life that has run its course, or you, who denies existence to generations in the future?". Wee...ångest! Det vore nåt - lischen är knuten till dödens kraft i dödsriket, antilischen till den lika obegränsade kraften i potentiellt liv; något plan eller någon plats med rå biotropisk kraft som väntar på sin tur att flöda genom världen. Nu närmar jag mig aldrig sinande flumm om hur Mundanas biotropiska flöden kan tänka vara uppbyggda, så jag tror det är dags att kasta in handduken. Jag orkar inte riktigt skriva så mycket ikväll, jag nöjer mig om jag inspirerat någon.
- Ymir, back with a vengeance