Re: Åh, vendettan fortsätter!
"Nytänkande är att tänka om hela konceptet från grunden"
Då har rollspelsmediet klarat sig ganska bra alltså. Tja, åtminstone i jämförelse med det urgamla mediet Böcker som bara har genomgått en sådan nytändning, nämligen i form av hypertexter (interaktiva texter) och de har ju inte varit särskilt framgångsrika ur litterär synpunkt... Rollspelsmediet har ju enligt den synvinkeln klarat sig alldeles strålande hittils.
Jag ser på varje enskilt rollspel som en genre. Nog kan man hitta på helgalna genres som inte påminner om något man tidigare sett, men vi ska inte glömma att det går att utveckla sig INOM genrerna också. Och det är där vi har äventyren.
Jag tycker faktiskt att dessa har glömts bort i debatten. Vad betyder inte DE för nytänkandet? Mer än rollspelen i sig, om du frågar mig. Och det är faktiskt där jag ser rollspelsindustrins intressantaste utvecklingsmöjligheter. Med risk för att låta konservativ (usch) tror jag ändå att de mest vidlyftiga formexperimenten är mer att betrakta som rollspelens motsvarighet till filmens 3D-glasögon... Roliga för ett tag, visst, men mediets framtid?
Jag vet sedan tidigare att du läser Kultboken som fan läser bibeln, men med tanke på det massiva sidantal som tillägnas psykisk instabilitet i Kult (mörka hemligheter, nackdelar, möte med skräcken, uppvaknandet m.m.) så anser jag mig ganska säker när jag påstår det vara ett grundfundament. Precis som hjältemod är ett grundfundament i de flesta fantasyvärldar så behöver man ju inte NÖDVÄNDIGTVIS spela en hjälte av något slag. Bara att det är enklare att hitta material i regelboken för ens rollperson om man gör det.
Sedan tycker jag du resonerar konstigt i fråga om rollspelens miljöer:
Jag tycker det är ganska stor skillnad mellan filmerna "för en handfull dollar" och "de skoninngslösa", texempel, trots att miljöerna är lika varandra i filmerna. Det är två olika sätt att berätta en historia på, och bara för att huvudpersonerna har vapen så kan man inte dra några omedelbara slutsatser av det. I min åsikt kom Kult med ett nytt sätt att berätta skräckhistorier, en helt ny stämning.
Både Star Trek och Neuromancer är Sci Fi, betyder det att den ena är ointressant bara för att man kan en massa om den andra? Nej, det finns många sätt att berätta historier på, och det är på DET området rollspelen har mest intressanta nya vägar att ta. En ny inställning till konfliktlösning, kanske?
"Vad artikelförfattaren talar om när han säger nydaning är vad man gör med miljö och regler."
Jaså, artikelförfattaren? Nu är det ju en intervju till att börja med, men vi kollar vad han verkligen sade:
"instead of capitalising and working with the things that make RPGs great and unique, things that computers can't do, people would rather retreat into new backgrounds, new systems of mechanics and more what I call "stupid dice tricks"."
WW har en hel del sådana dumma tärningstrix, men tricket är ju att inte slå tärningarna till att börja med! Använder man systemet precis så löst som det låter en, då har vi precis den sortens rollspel han efterlyser; en som erbjuder just sådana, som han uttrycker det; "things that computers can't do".
Tolkar man Kult som en ny sorts kulisser att köra samma gamla äventyr i som alltid, då har man helt enkelt inte utnyttjat reglerna till fullo (eller ens förstått dem). Här finns fullt av möjligheter till äventyr som ingen dator kan efterlikna!
Jag vet inte hur du spelar rollspel (jag börjar fasa det värsta, dock), men jag kan garantera att mina spelare i Vampire får HELT annorlunda utmaningar/upplevelser/incitament än när de spelar i Chronopia, texempel. Om man inte låter sig inspireras av regelböckerna och försöker sätta sig in i kampanjvärldarna (vilket blev smärtsamt klart för mig att du inte gjort med Kult, särskilt inte när det gällde det okända), då får man på något sätt skylla sig själv om de olika rollspelen bara blir nya regler, nya tabeller, nya tärningstricks...
För inte ska man väl BEHÖVA cisrkuskonster med rollspelssystem där, tja, alla spelarna axlar rollen som "äventyret", rollpersonerna axlar spelledarens roll, spelledaren blir en spelorganisatör och äventyret utgör hela kampanjvärlden, eller nåt sånt snurrigt? (Jupp, jag beskrev precis mitt Mytomnesia! -snart är ett introduktionsäventyr klart!) ;^D
Jag tycker iofs att vi behöver formexperiment, men när vi glömmer de olika sätt man kan berätta historier på med ett gammalt beprövat system, då har vi förlorat något alldeles oersättligt. Vi har ett brett spektrum av humor, satir och samhällskommenterande som fortfarande till stor del är outforskat, bl.a. Det finns fortfarande många vägar att gå.
/Rising