Nekromanti Arbetarklassångest

[Dilandau]

Hur får man sina kampanjer och äventyr riktigt skitiga och misärfyllda? Sjukdomar, fattigdom, barndödlighet och allmänt armod. Ett dolkhugg dödar, av infektioner och blodförgiftning om inte annat. Fasen, det räcker att trampa på en spik så kan det vara kört.

Fogelström-rollspel. Kvarteret Korpen-rollspel. (Om än inte nödvändigvis under dessa tidsperioder. Vi kan snacka fantasy, likaväl som sf och nutidskampanjer.)

Först: Vilka spel passar för en trashankskampanj? Vilka spel har bra regler för sjukdomar, livsfarlig strid, infektioner och svält? D&D är ju rätt lätt att utesluta, men sen?

Sedan: Hur förmedlar man rätt stämning, som jag valt att kalla "arbetarklassångest", till spelarna?

 

[Storuggla]

"Hur får man sina kampanjer och äventyr riktigt skitiga och misärfyllda? Sjukdomar, fattigdom, barndödlighet och allmänt armod. Ett dolkhugg dödar, av infektioner och blodförgiftning om inte annat. Fasen, det räcker att trampa på en spik så kan det vara kört."

Här måste du snabbt bestämma dig om du vill ha mycket regler eller lite. Vill du har listor och åter med sjukdomar, blodinfektionsslag och barnadödsmodifikationer beroende på temperaturen i rummet så tror jag personligen att du går åt fel håll. Jag skulle hellre ta ett spel som går snabbt och som är lättspelat (om inte annat för att folk kan dö som flugor och det är bra om det inte tar en eon att göra en ny gubbe).

Jag skulle sikta in mig på de kriminella klasserna eller den urbana underklassen. Det är skitigt, alla är skitiga och kampanjen handlar inte om att rädda riket utan mer jordnära saker.

"Först: Vilka spel passar för en trashankskampanj? Vilka spel har bra regler för sjukdomar, livsfarlig strid, infektioner och svält? D&D är ju rätt lätt att utesluta, men sen?"

WFRP2 står väl ut ganska väl, fast där kan man klara sig ett litet tag om man bara har fate points kvar (jag dog i går, av en slungsten dessutom!). En tokgissning är att Eon skulle passa, det verkar vara den sortens spel, if you catch my drift.
Unknown Armies har inga regler för sjukdomar andra än mentala, men är jäkligt gritty och livsfarligt i sitt grundutförande. Harnmaster står väl ut som ett detaljistiskt spel som kanske skulle passa.
Sen vill jag gärna slå ett slag för Tekumel: Empire of the Petal Throne, där strid är dödlig och allt är giftigt (nästan). Dessutom är det en otroligt fräsch spelvärld. Call of Cthulhu kanske?

"Sedan: Hur förmedlar man rätt stämning, som jag valt att kalla "arbetarklassångest", till spelarna?"

Eh, jag skulle valt en annan titel kanske, men okej: Få bort dem från paladinstuket, de skinande rustningarna och allt det där. En råttfångarkampanj handlar inte om att rädda prinsessan, den handlar om att driva in en skuld innan Elake Horrocks skär öronen av en. Den handlar om att folk drivs av enkla känslor såsom kärlek, hat och girighet, inte sina alignments som är skrivna i sten. Eh, jag svamlar.
Jag tror att grundstenen är utsatthet. Ingen kommer att ställa upp för en, stadsvakten bryr sig inte om en (ifall de inte spöar en), kyrkan struntar i en och adelsmännen låtsas inte om en. Köpmännen vill bara ta kål på en, eftersom man stjäl deras varor när man kommer åt.

Satan vad onyttigt info jag gav


Storuggla, nu frulle

 

[MrG]

Kvarteret Korpen-rollspel

Om jag skulle ha system skulle jag nog köra med CoC utan några monster...
Kul tanke, ska grunna och skriva mer om stämning senare tror jag.

 

[Rising]

Det "lägsta" jag spelat har varit i Kult. En fördel med Kult är att det helt enkelt inte finns några traditionella nöjda hjältar - de som har det bra och är framgångsrika i världen, de är ju de som är mest lurade och som befinner sig lägst i spelets hierarki. Det gör att man på sätt och vis får ångesten på köpet.

Alltså, i "högt" spel: "varför har jag den här magiska rustningen och den här fina utbildningen? Jo, för att jag är en prins och tillika en av gudarnas gunstlingar, jag är framgångsrik och nöjd och därför redo att ta mig an det som spelet handlar om!"

I Kult: "varför kan jag se igenom illusionen? Jo, för att jag är en neurotisk periodare med ett skuldtyngt förflutet som gnager i mitt hjärta, jag är framgångslös och bitter och därför utvald att råka ut för det som spelet handlar om!"

Jämför de tu.

Jag vill inte mena att alla spelare automatiskt vill spela så "bra" som möjligt och att man måste göra ångesten till en sorts fördel - men jag tror att många spelare vill spela något "lämpligt". Alltså något som passar i äventyret och i spelargruppen. Därför kan man dra sig ifrån att spela någon ångestfigur i ett äventyr där sådana inte riktigt passar in. Alltså i respekt för spelledaren och ens medspelare.

Skall man spela en ångestkampanj tycker jag att det är en poäng om man visar att det behövs en viss sorts rollpersoner för att de skall "passa in". Att tvinga spelarna till en viss sorts ångest är svårt - en fördel med just Kult är att de kan få hitta på vad som helst. Det viktiga är inte att de är drogberoende, manodepressiva eller något annat, utan det viktiga är att de har låg mental balans.

Nå, det finns en sak till som jag har lärt mig: Och det är att man som spelledare i en ångestkampanj måste lära sig att ta ett steg tillbaka, snarare än att fånga spelarnas intresse. Det hänger helt enkelt mer på spelarna än på "äventyret". Ett annat vanligt spelledarmisstag (som jag begått många gånger) är att man liksom tror att ångestscenarion ska kunna "spela sig själva", bara man låter spelarna få några intressanta rollpersoner. Men det räcker inte att rollpersonerna har bra personkemi, spelarna måste ha det också. Och de måste liksom få hitta sina roller ordentligt innan de kan börja leva ut dramasessioner ordentligt. Jag har vid några tillfällen låtit min spelargrupp få skapa sina rollpersoner under ganska långa tidsintervall för att verkligen arbeta in deras respektive förhållanden till varandra, och först därefter börjat skriva på något "äventyr" (mer broderat ut konsekvenser av rollpersonernas ageranden).

Men som sagt - det jag pratar om här är bara drama mellan trasiga personer. Du eftersöker saker som sjukdomar, hungersnöd och liknande. Det kan ju vara något väldigt annorlunda. Det har jag inte lika stora erfarenheter av.

 

[Dilandau]

Jag borde kanske förtydliga med att säga att jag inte i första hand är ute efter regler för sjukdomar etc etc. (Även om det är skönt med ett system som hanterar sånt bra.)

Dina tankar om "lågt spelande" är intressant. Men jag inte är inte heller nödvändigtvis ute efter psykiskt trasiga människor. Givetvis lär det finnas en hel del såndana i de miljöer vi talar om -- alkoholism som norm snarare än undantag, om inte annat -- men det det finns även utrymme för "hela" men utsatta människor.

Ledorden är: fattigt, skitigt, hopplöst. På samhällets botten, bland trasproletäriatet, bryts människor ner av tungt arbete, frekvent barnafödande och missbruk. De få personer som är på väg att ta sig ut ur fattigkvarteren dras snabbt ner igen. Av avundsjuka kamrater, oväntade graviditeter, eller de mer välbornas förakt. Bara en bråkdel lyckas komma undan -- de med stor tur. För resten är det bara att ställa sig i leden till fabrikerna och byggena eller bli brottsling. I vilket fall blir man inte långlivad.

 

[Lindenius]

Ång-ångest

Jag kan ju rekommendera att du tittar på Staden. Visserligen finns inte så många utvecklade numerolgiska system (läs:regler) men miljöerna kan verkligen erbjuda dig industrialismens alla baksidor.

//erik. von Von

 

[Dilandau]

Nä, regler är inte så viktigt. Det är väl stridsreglerna som bör vara snabba och dödliga, men resten kan man ta lite som det kommer.

Utsatthet är en bra tanke. Alla är emot en, till och med de som ska vara ens vänner. Till och med världen är emot en. Man föddes på fel ställe med fel föräldrar och kan inte ta sig därifrån. Fattigdomen och armodet känns institutionaliserat.

Men jag tror även det kan finnas en poäng i att göra hela världen skitig. De där riddarna i glänsande rustningar -- de finns inte annat än i sagor. Verklighetens riddare är sadistiska, egoistiska, stridspittar som inte skulle känna igen ridderlighet om den så gjorde reklam för sig själv på tv. Magiker är förvridna luffare, hatade och utstötta av alla, de lägsta av de lägsta. Prinsessan dog i en mystisk sjukdom som oförklarligen hade exakt samma symtom som syfilis.

 

[Storuggla]

"Men jag tror även det kan finnas en poäng i att göra hela världen skitig. De där riddarna i glänsande rustningar -- de finns inte annat än i sagor. Verklighetens riddare är sadistiska, egoistiska, stridspittar som inte skulle känna igen ridderlighet om den så gjorde reklam för sig själv på tv. Magiker är förvridna luffare, hatade och utstötta av alla, de lägsta av de lägsta. Prinsessan dog i en mystisk sjukdom som oförklarligen hade exakt samma symtom som syfilis."

Tja, vete fan. Sure, sessan kan ju knalla i syfilis, men rena är de nog. De har ju pengar och tid att faktiskt sköta hygien och tvätt, till skillnad från de fattigare samhällslagren. Dessutom får man en stor kontrast mellan trashankarna och mannen som precis klev in genom dörren i olappade kläder, renrakad och väldoftandes. Han måste uppenbarligen vara mäktig, eftersom han är ren!

Om striden skall vara dödlig och snabb men resten är lite hipp som happ skulle jag rekommendera att du glodde på WFRP2 eller Unknown Armies. UA är egentligen skrivna för ockult nutid, men det går att spela alla tidsåldrar med det eftersom de är så enkla och okomplicerade (hej, jag sa just två ord som betyder samma sak!). Här finns det en radda med moddar till UA, varav två om jag inte missminner mig pekar på medeltiden.


Storuggla, pushar pr0n

 

[ostro]

Längs skylinen trängs tusentals skorstenar som sträcker sig uppåt in i ett smogmoln som lägger sig som en matta över staden. Här och var kan man se en fläck blå himmel men den är borta så snabbt att man intalar sig själv att man nog såg fel. Byggnadersnas tegel och puts ar brunsvarta av soten i luften och på kullerstensgränderna trängs barn, handlare, arbetare, glädjeflickor och sjömän i gaslyktornas svaga sken. I en liten gränd ser man någon tömma ut nattpottan från ett fönster, bara två meter från ett från en prostituerad och henns kund, båda helt oberörda. vid ett gatuhörn raglar ett par män ut från den lokala ölstugan, helt uppenbart berusade till medvetandets gräns. På väg hem för nästa gryning väntar arbetet på fabriken.
Nästa morgon vaknar de i den lilla lägenheten på 25 kvadrat som de delar med 7 andra arbetare från bruket. 2 utav dem packar sina få ägodelar i varsin väska. De blev sparkade från jobbet dagen innan för att de var fackligt organiserade och har nu blivit av med rätten att bo i lägenheten som ägs av fabriken. Det finns gott om människor att ta deras plats. Någon putsar lite på den sotsmutsiga rutan och ett svagt gulaktigt sken sprider sig över staden. Solen en suddig fläck på himelen. Det kommer inte att regna idag åtminstonde.


Var det något sådant du var ute efter?

- ostro

 

[walium]

"Hur får man sina kampanjer och äventyr riktigt skitiga och misärfyllda? Sjukdomar, fattigdom, barndödlighet och allmänt armod. Ett dolkhugg dödar, av infektioner och blodförgiftning om inte annat. Fasen, det räcker att trampa på en spik så kan det vara kört."

Tidigare skribenter har redan konstaterat att det är svårt att simulera misär med regler, det håller jag också med om. Så den tråden behöver vi inte nysta mer i eller tjata om.

Misär i all ära, men den funkar bäst i begränsade doser. Det kan inte vara helt hopplöst, rollpersonerna kan inte vara helt maktlösa. Misären kan vara en fet begränsning som tvingar spelarna att tänka i andra banor men den för inte vara som en smetig gröt som kväver allting. Jag förutsätter eftersom du talar om kampanjer och äventyr att du vill ha ett koncept som håller längre än bara ett spelmöte. 100 % misär och skit passar säkert bra för ett konventsäventyr eller ett väldigt nischat äventyr, men spelarna kommer att misströsta om de dör av blodförgiftning så fort de river sig på en spik. Det är sådan som man har spelledarpersoner till. Deras höga dödlighet kan användas för att illustrera hur jävligt och eländigt allt är.

För att återanknyta till Rising så måste rollpersonerna ha möjligheten att vara annorlunda, de bör vara medvetna om att det kunde vara bättre, att de lever i en orättvis värld. Om de är nöjda med att leva i lorten så blir misären i sig inte ett lika kraftfullt redskap eller intressant inslag. Det bör finnas personer och organisationer som erbjuder i alla fall en teoretisk möjlighet till förändring. Även om de bara egentligen är ute efter att utnyttja desperata förlorare. Att ta värvning i ett legoknektskompani är inte speciellt ärofullt men det är en utväg bort ifrån de skabbiga fattigkvarteren.

Jag skulle lägga ner mycket krut på miljö- och spelledarpersonskildringar. Det ska vara skitigt, det ska finnas konstraster mellan rika och fattiga. Men man får ändå måla upp det med en försiktig hand så att spelarna inte får en överdos. Misär lämpar sig bäst i befolkade miljöer som städer eller byar i skuggan av mäktiga adelslott. Det måste finnas något att jämföra med, alla i rollpersonernas omgivning bör inte vara fattiga analfabeter.

Sedan tycker jag som sagt inte att dödligheten under normala omständigheter ska vara särskilt mycket högre än i andra kampanjer. Rollpersonerna dör inte av spanska sjukan, men de kanske får men av den och deras släktingar, vänner och familj de dör. Det är egentligen mer ångest att förlora sitt livs kärlek eller sina barn till en sjukdom än att rollpersonen stryker med. Något som däremot ska vara skitig, dödligt och grymt är våldet. Här ska blodet stänka och lemmarna ryka. Inga fesna små skärsår utan kungens husarer som hugger ner demonstranter ifrån arbetarklassen, den lokale baronen som låter piska brödtjuven, de två tjuvarna som gör upp med varsinn rostig kniv på en lerig bakgata. Men det här är också något som spelarna bör förvarnas om, både genom att spelledaren informerar dem och genom att du illustrerar våldets orättvisa och grymma effekter genom att låta spelledarpersoner dunka på varandra. De ska vara medvetna att om de drar kniv mot kungens husarer så kommer inte de att rida fram och slå dem med flatsidan av sabeln. De kommer att hugga dem, rida över dem med hästen och skulle de ändå överleva detta så kommer de att dö av en sårinfektion i efterhand. Spelarna kommer alltså fortfarande att ha ett val att initiera våldet eller ej och därför kan man också göra det mer dödligt.

Ett annat bra sätt att få rollpersonerna att framstå som patrask är att begränsa vilka färdigheter och vilken utrustning som de har tillgång till. Inget säger så mycket om rollpersonernas status som något föraktfullt yrke i stil med råttfångare, latrintömmare eller dödgrävare. På samma sätt kan du även skruva upp spelledarpersoneras farlighet. De är välnärda, självsäkra och har status.

Men jag tror att det kan bli riktigt bra om du kryddar anrättningen med måtta.

 

[DeBracy]

Associationer är kul...

Längs skylinen trängs tusentals skorstenar som sträcker sig uppåt in i ett smogmoln som lägger sig som en matta över staden.

Så fort jag läste skyline så var jag säker att det skulle bli cyberpunk men... sen kom nattpottor och bruksarbetare fram. Whoa... did I take the blue pill...?

 

[DeBracy]

Sure, sessan kan ju knalla i syfilis, men rena är de nog. De har ju pengar och tid att faktiskt sköta hygien och tvätt, till skillnad från de fattigare samhällslagren.

Bara för att de har tid och råd betyder det ju inte att de faktiskt sköter sig...? Är det bara ren bluff och båg att det tidvis (typ nåt dekadent Frankrike) var mer brukligt att lägga på mer puder i fejan än att faktiskt tvätta den när den började se dyster ut? Använder man då vitt puder med kvicksilver i... ja då blir man ju inte så frisk kanske.

 

[ostro]

Re: Associationer är kul... OT

haha....mjo. men jag hade svårt att komma på ett bättre ord. Finns det ett?

 

[Madon]

Ett ord [ANT]

Eon

 

[Storuggla]

"Bara för att de har tid och råd betyder det ju inte att de faktiskt sköter sig...? Är det bara ren bluff och båg att det tidvis (typ nåt dekadent Frankrike) var mer brukligt att lägga på mer puder i fejan än att faktiskt tvätta den när den började se dyster ut? Använder man då vitt puder med kvicksilver i... ja då blir man ju inte så frisk kanske."

1700-talet är en fotnot. De flesta civilisationer har greppat det där med att hygien är bra stuff, det är mest i väst som fått hjärnsläpp sjuttioelva gånger om ibland.

Sen får man ju tänk att det är relativt. En snubbe som är van med att rulla sig i dynga, aldrig kammar ur skägget och snyter sig i näven var femte minut kommer tycka snubben som aldrig badar men rullar sig i puder dagligen luktar som en ros.

Och hälsa, tja, om valet står mellan en allsidig och regelbunden kost å ena sidan och en havrepuff och tre rovor i veckan å andra sidan så tror jag att jag vet vilka som kommer drabbas av flest sjukdomar


Storuggla, c-vitaminsmonstret

 

[Krille]

Simpelt

Enkelt. Döp om Erfarenhetspoäng till Misärpoäng, och dela ut dem för stryk man får istället för stryk man ger.

 

[Dimfrost]

Är det bara ren bluff och båg att det tidvis (typ nåt dekadent Frankrike) var mer brukligt att lägga på mer puder i fejan än att faktiskt tvätta den när den började se dyster ut?

Om jag inte minns fel var det inte förrän på 1800-talet som folk faktiskt började tvätta sig i någon vidare omfattning.


/Dimfrost

 

[Storuggla]

"Om jag inte minns fel var det inte förrän på 1800-talet som folk faktiskt började tvätta sig i någon vidare omfattning."

I Rom lade man ner mitt under dagen för lunch, tärning och bad. Bad... mmm...
Så det är nog mer som vi hade en svacka än att tvätt är en nymodighet.


Storuggla, var är tvålen

 

[Nightowl]

Så det är nog mer som vi hade en svacka än att tvätt är en nymodighet.

Under tidig medeltid verkar folk ha tvättat sig ganska ofta, men sedan började de offentliga badhusen användas som bordeller...

Sedan är det naturligtvis nyttigt att tvätta sig regelbundet, men om vattnet är mindre rent är det faktiskt förenat med risker också. Och i många städer var vattnet mindre rent även om gatorna fyllda med dynga på medeltiden tydligen är en sådan där bakvänd katanamyt.

Erik

 

[Dimfrost]

Fast femton hundra år är en rätt rejäl svacka.


/Dimfrost