Arbetslivsinsikter

[chrull]

Jag glömde några saker:

Den största delen av trivsel på en arbetsplats kommer ifrån relationen man har med chef och kollegor. Inte vilka sysslor man har. Det är väldigt viktigt att komma ihåg.

Även i vad som verkar vara grå och tråkiga branscher och organisationer finns det bra personer och intressanta sysslor.

En bra arbetsgivare tar hand om sin personal och förstår att det finns andra saker i livet än just detta företag. Det inkluderar saker som respekt för privatliv och fritid, men också saker som att inte kräva någon extrem form av lojalitet. Säger man saker som ”om man säger upp sig härifrån är man inte välkommen tillbaka” eller ”här jobbar bara eldsjälar” så ska man hålla sig borta. Så långt borta man kan.

 

[God45]

Flextid är en fälla. Jobba 8 timmar om dagen. (Tills den fantastiska dagen då det blir 6 timmars arbetsdag. Jobba då 6 timmar om dagen.)

 

[Genesis]

Mycket bra har sagts som haft lite positiv klang. Håller med om dem, är inte bara pessimist, men...

* 95 % av alla privata organisationer är riktigt taffligt skötta. Siffran för offentlig verksamhet är 100 %.
* 95 % av alla chefer når inte ens upp till lågt ställda krav vad gäller chefskap. Chefsrollen har blivit en statussymbol som upplevs finare än att vara specialist och chefsposterna fylls därför av specialister, även när de är människor som inte borde ha personalansvar. I offentlig verksamhet är detta särskilt tydligt, och skrämmande.

* Utifrån punkterna ovan: förvänta dig aldrig att något ska fungera på ett rimligt eller logiskt sätt om du inte designat processen själv.
* Det går att göra saker riktigt bra men bara om du har tur och har en chef från de 5 % som är "bra", dvs "inte suger".
* Arbetsplatsen är en scen, vi ägnar oss åt teater. Framstå som proffsig, hjälpsam, ärlig, etc på jobbet, var vem du vill hemma.

Ett annat tips: Jobba inte där Rasmus jobbar?

Seriöst, det känns som att alla här har haft asdåliga erfarenheter av arbetslivet. Det känns så sjukt främmande för mig. I min erfarenhet är nästan alla människor vettiga människor som vill hjälpa till och är hyfsat kompetenta på sitt jobb. Jag kanske har haft tur, men det ska vara en jäkla statistisk avvikelse om alla de halvdussin företag jag jobbat på och alla det dussinet chefer jag har haft har legat inom de där fem procenten.

 

[zo0ok]

Det är väldigt svårt att förbättra/förändra en organisation/process/system "underifrån".

Handlar ledarskap, processer och organisation om att ge dig maximal möjligheter att skapa så mycket som möjligt (empowerment)? Eller handlar det om att mäta, kontrollera, styra och infoga dig? Om du är kreativ så vill du att din organisation finns där, så du blir mer produktiv genom den, inte att din organisation sätter upp massa kontroller och regler som gör ditt arbete svårare och långsammare.

Det är bättre att arbeta "närmare pengarna". Det är annorlunda på en avdelning där allt bara är kostnader mot årets budget, jämfört med en avdelning där affärer görs och pengar tjänas/förloras varje dag.

Det är roligare att vara mer annorlunda än sina kollegor, än att vara mer som sina kollegor.

Om det finns processer att följa: har du möjlighet att överleverera eller vara kreativ ovanpå/utanpå processen, så att din prestation kan göra skillnad? Eller förväntas du utföra processen utan att göra personlig skillnad? I det andra fallet får arbetsgivaren inte ut din potential, vilket i sin tur begränsar din möjlighet till utveckling - både ansvars- uppgifts- och lönemässigt.

Det här med att hålla många bollar i luften suger. Ju fler olika saker man har att göra, desto mindre får man faktiskt skapat/producerat/levererat.

Olika människor har genuint olika uppfattning om vad som är en bra arbetsmiljö, för dem, och för deras arbetsuppgifter. Det är otroligt tröttande att arbeta i en arbetsmiljö som brister.

Om du inte kan sluta tänka på jobbet på kvällarna, så är det en varningsklocka. Om du inte kan sluta tänka på jobbet på helgerna så är det en fet varningsklocka. Om du inte kan sova på nätterna har du ett problem. Prata med din chef. Gå till en läkare.

Utbränd blir man inte av att jobba hårt. Utbränd blir man av att försöka göra ett bra jobb men inte få förutsättningar.

Alla i en grupp måste ha och ges realistiska möjligheter att bidra till arbetet. Men den som trots det faktiskt inte bidrar på ett bra sätt (oavsett anledning) är illojal mot gruppen, det är orättvist mot alla inblandade, och det skapar konflikt. Alla kan inte bidra lika mycket och på samma sätt, men någons underpresterande får inte systematiskt gå ut över kollegor.

Fungerande grupper/team/lag händer inte av sig själv eller av en slump. Icke-fungerande grupper måste hanteras på ett förnuftigt sätt (läs 5 dysfunctions of a team).

Gräset är inte alltid grönare på andra sidan. Men ibland är det det.

 

[PhilArt]

Mitt bästa tips på att fejka social kompetens: lär dig folks namn! Jag har skitsvårt att småprata med folk jag inte känner, men om jag hälsar på dem med deras namn verkar jag trevlig ändå!

Detta är ett väldigt bra råd. Jag missade det helt när jag var student och sommarjobbade i hemtjänsten. Cheferna ansåg att jag var halvkass, inte för att någon klagat på hur jag uftförde arbetsuppgifterna utan för att jag inte intresserade mig för mina kolleger.

Andra råd:

Våga säga ifrån, men var saklig när du gör det. En välgrundad kritiker uppskattas mer än nån som bara håller med av kolleger. Chefer är en annan femma. Där beror det i högre grad på personlighet.

Ha koll på arbetsrätt. Många arbetsgivare har själva dålig koll och chansar så väl med avtal som med arbetsmiljön.

Gå med i facket och a-kassan. Oavsett bransch. Skiter sig saker ordentligt är det en viktig försäkring och ibland med oväntade fördelar. Dels rabatter på försäkringar mm, dels fick jag själv en extra månadslön när jag slutade på ett jobb pga att facket upptäckt att jag inte hade varslats korrekt. Jag har flera bekanta som med fackets hjälp tagit sig ur riktigt kassa sitsar och fått upp till tio månaders lön som kompensation.

Var inte rädd för att söka ett annat jobb. Om arbetsgivaren reagerar negativt beror det sannolikt på att denne vill behålla dig, vilket är ett förhandlingsläge.

 

[PhilArt]

Kom på en till .

Håll dina åsikter för sig själv , det finns inget som skapar osämja så som att prata om religion , politik ,sexualitet , kön ,feminism , invandring . Oavsett vad du tycker håll det för dig själv . Dina kollegor behöver inte veta vad du tror eller inte tror på eller vilken valsedel du stoppar i valurnan när det är riksdagsval , eller vem du bjuder in i sängkammaren eller vart du står i hbtq+ frågor och invandringsfrågor .

Detta beror mycket på arbetsplatsen i fråga. Mer sant är väl att undvika att skapa personliga konflikter, speciellt om de inte direkt rör arbetet som ska utföras. Var professionell, helt enkelt, men inte ryggradslös, då bränner du ut dig.

 

[PhilArt]

I den akademiska världen arbetar du för dig själv. Du kan inte räkna med att få uppskattning eller uppmärksamhet för det du gör, och att förvänta sig det är en kungsväg till bitterhet och besvikelse.

En sanning med modifikation skulle jag säga. Jobbar du i forskningsprojekt kan du få uppskattning av andra i projektet. Undervisar du kan du få uppskattning av studenterna. Drar du in stora forskningsmedel får du uppskattning av överordnade.

 

[Skarpskytten]

En sanning med modifikation skulle jag säga. Jobbar du i forskningsprojekt kan du få uppskattning av andra i projektet. Undervisar du kan du få uppskattning av studenterna. Drar du in stora forskningsmedel får du uppskattning av överordnade.

Absolut. Man kan få mycket uppskattning. Men det är inte något man kan räkna med att få, framförallt inte från chefer. Har fått mycket positivt från nära kollegor och studenter, men aldrig en prefekt eller lektorer jag inte har jobbat nära. Det finns säkert institutioner med bra akademiska ledarskap, men jag har aldrig varit på en sådan. Och överlag tror jag dysfunktion är vanligare är bra ledarskap i akademin.

Och den allmänna mänskliga tendensen att folk klagar när de är missnöjda och inte säger något när det är bra uppfattar jag som starkt rådande i den akademiska världen.

 

[Dr_Dängrot]

Detta beror mycket på arbetsplatsen i fråga. Mer sant är väl att undvika att skapa personliga konflikter, speciellt om de inte direkt rör arbetet som ska utföras. Var professionell, helt enkelt, men inte ryggradslös, då bränner du ut dig.

Har en väldigt nära vän ifrån forna Jugoslavien och hen är väldigt rättfram och talar många gånger först och tänker sen och på hens arbetsplats uppstod en disskusion om grov kriminalitet och hur staden vi lever i på dom senaste 5 åren tagit en negativ utveckling och brotten och våldet blivit råare och råare . Hen uttryckte sig något i stil med det är dom där förbaskade kriminella förortsgängen som ställer till problem för oss hederliga svenskar och invandrare . Nästa dag blev hen inkallad till chefen som redogjorde för hen att dom kommer att välja att inte förnya hens kontrakt som löpte ut om en månad . Till saken hör att hen låg i topp 3 i produktivitet på företaget , aldrig tatt en sjukdag , jobbat över massa o h vart en ren mönster anställd . Hen är övertygad om att någon som hen talade med valde att tolka det hen sa som rasistiskt och läsa in dom där förbaskade invandrarna i ordet förortsgäng och sedan springa och skvallra för chefen som valde att ta det säkra före det osäkra och göra sig av med hen . Därför ta lärdom av det och håll alla åsikter för dig själv oavsett vad dom må vara så slipper man hamna i prekära situationer där man blir av med jobbet .

 

[krank]

Det där med uppskattning får mig att vilja lägga till en punkt:

• Likt ursäkter så kostar beröm och andra uttryck för uppskattning sällan något. Det är såklart skamligt när chefer enbart använder beröm som belöning, men t.ex. mellan kollegor så är uppskattning ett lätt och billigt sätt att förbättra stämningen och de allmänna relationerna. Ett smart sätt att bygga upp ett förtroende- och relationsmässigt kapital, som kan betala sig nästa gång man till exempel försöker lösa ett problem eller avstyra en konflikt. Det är dessutom något som tenderar att smitta av sig, så om man ser till att vara generös med positiva omdömen, framför allt när någon ansträngt sig mycket eller när man helt enkelt tycker att någon gjort något bra, så får man ofta igen det med tiden. Jag är också helt allergisk mot attityden att "X ska man inte få beröm för, det borde ingå i normalt hyfs / ingår i arbetsuppgifterna". Alltså, att sånt man tycker är "självklarheter" inte bör berömmas. För att… I dunno, man inte ska slösa med beröm eller nåt. För det vore tydligen fruktansvärt om folk fick känna sig lite uppskattade. Så min uppmaning om att vara frikostig med positiv respons gäller extra mycket när det gäller någon som tidigare kanske fallerat i något "självklart" men som ändrat sig.

Berömmet ska såklart inte vara nedlåtande eller sarkastiskt – men man bör nog inte nojja för mycket över den biten, eftersom det är så lätt att själv tycka att man låter nedlåtande… Eller ja, för mig är det så iaf.

 

[Rangertheman]

Ett annat tips: Jobba inte där Rasmus jobbar?

Aj då!

 

[zo0ok]

är väldigt rättfram [...] inkallad till chefen som redogjorde för hen att dom kommer att välja att inte förnya hens kontrakt

Om man behöver tassa så mycket på tå så kanske det ändå inte är en arbetsplats man vill vara på. Eller så är det precis så trygg och säker man vill känna sig.

Har man inte råd att förlora jobbet så får man såklart vara försiktig.

 

[PhilArt]

Absolut. Man kan få mycket uppskattning. Men det är inte något man kan räkna med att få, framförallt inte från chefer. Har fått mycket positivt från nära kollegor och studenter, men aldrig en prefekt eller lektorer jag inte har jobbat nära. Det finns säkert institutioner med bra akademiska ledarskap, men jag har aldrig varit på en sådan. Och överlag tror jag dysfunktion är vanligare är bra ledarskap i akademin.

Och den allmänna mänskliga tendensen att folk klagar när de är missnöjda och inte säger något när det är bra uppfattar jag som starkt rådande i den akademiska världen.

Du har en poäng. Akademiens chefer är ofta forskare som ofrivilligt hamnat på en chefsposition pga institutionellt tryck eller brist på forskningsmedel.

 

[PhilArt]

Har en väldigt nära vän ifrån forna Jugoslavien och hen är väldigt rättfram och talar många gånger först och tänker sen och på hens arbetsplats uppstod en disskusion om grov kriminalitet och hur staden vi lever i på dom senaste 5 åren tagit en negativ utveckling och brotten och våldet blivit råare och råare . Hen uttryckte sig något i stil med det är dom där förbaskade kriminella förortsgängen som ställer till problem för oss hederliga svenskar och invandrare . Nästa dag blev hen inkallad till chefen som redogjorde för hen att dom kommer att välja att inte förnya hens kontrakt som löpte ut om en månad . Till saken hör att hen låg i topp 3 i produktivitet på företaget , aldrig tatt en sjukdag , jobbat över massa o h vart en ren mönster anställd . Hen är övertygad om att någon som hen talade med valde att tolka det hen sa som rasistiskt och läsa in dom där förbaskade invandrarna i ordet förortsgäng och sedan springa och skvallra för chefen som valde att ta det säkra före det osäkra och göra sig av med hen . Därför ta lärdom av det och håll alla åsikter för dig själv oavsett vad dom må vara så slipper man hamna i prekära situationer där man blir av med jobbet .

Givetvis finns det sådana arbetsplatser och chefer, men det är en usel hr-strategi om man vill ha bra anställda i längden. De enda som blir kvar är de som är för dåliga för att få ett annat jobb pga att även andra än din kompis kommer uppleva att de är utbytbara om en så pass liten sak får så stora effekter. Din kompis kommentar hade ju inte vad jag förstår med arbetsuppgifterna att göra, och då är det såklart känsligare. Sen som andra sagt här så är att du är pålitlig och förutsägbar/lydig viktigare än att du presterar på arbetsmarknaden. Sådant premierar dem som är gamla på arbetsplatsen.

 

[Björn den gode]

Jag kan också hålla med om väldigt mycket som andra har sagt i den här tråden även om jag likt Genesis nog tycker att det ofta är lite väl negativt. Men jag skulle vilja pusha lite extra för den här:

Gå med i facket och a-kassan. Oavsett bransch. Skiter sig saker ordentligt är det en viktig försäkring och ibland med oväntade fördelar. Dels rabatter på försäkringar mm, dels fick jag själv en extra månadslön när jag slutade på ett jobb pga att facket upptäckt att jag inte hade varslats korrekt. Jag har flera bekanta som med fackets hjälp tagit sig ur riktigt kassa sitsar och fått upp till tio månaders lön som kompensation.

För det är inte bara du personligen som tjänar på det utan arbetsplatsen i sig blir ofta mycket bättre om det finns ett starkt fack med en bra lokalförening/klubb och stark blir den oftast med att ha många medlemmar. Det kan vara så små saker som att arbetsgivaren vet att fackstyrelsen kommer syna saker som varsel, löneprocess eller organisationsförändringar och helt enkelt kollar upp saker direkt istället för att lite lat försöka med det som är bäst för arbetsgivaren.

Sen även om det jobbas både politiskt och marknadsmässigt hårt för att riva upp anställningstryggheten så har vi (också mycket tack vare facket historiskt) en väldigt bra anställningstrygghet i Sverige (tyvärr i princip bara för tillsvidareanställda) och många skräckscenarion som man kan höra från USA och så kan därför aldrig hända här. Så när man varit på ett ställe ett tag så är inte risken att bli ersatt något som borde vara högt på oroskartan, men om man inte utvecklas finns ju förstås ändå risken att man får tråkigt.

 

[Henke]

Har själv jobbat inom kommun, region, privat och med egna företag så jag gissar att jag har en viss bredd utifrån det. Här kommer en del grejer
* För att känna sig trygg på jobbet så är ärlighet troligtvis den viktigaste pusselbiten. Berätta om det är något du inte kan. Säg ifrån om du inte håller med. Det är också viktigt att lyssna aktivt, att vara tydlig och modig att berätta om något blev fel.
* Det finns ingen lön som är värd att riskera hälsan för. Detta kan jag konstatera utifrån utmattningssyndrom då man förutom just det jobbiga i att släpa på märkliga symptom och må skit även lider rent ekonomiskt.
* I en chefsroll, glöm inte att ge återkoppling. I en ledarskapskurs jag gick för många år sedan visade en studie att feedback är det chefer trodde de var bäst på - men medarbetarna upplevde att chefen var sämst på. I en roll som medarbetare kan man istället påminna chefen om att få återkoppling (och hur du vill ha återkoppling), så man känner att det man gör är rätt och värdefullt.
* Undvik skitsnack. Ibland kan det vara lättare sagt än gjort men man bör vara observant på detta och försöka hålla sig utanför.
* Försök att förebygga stress så att den inte dyker upp i onödan. Om den dyker upp så behöver man flagga den för sina kollegor och sin chef. Prioritera det som är viktigast.
* Ta jobbet på allvar, men ta det inte personligt eller må dåligt över det. En dag så slutar man, och då är allt som en gång kändes viktigt ganska obetydligt.
* Ingen är oersättlig. Min kollega brukade säga att "Kyrkogården är full med folk som trodde de var oersättliga".
* Det finns ingen garanti för att jobb inom offentlig verksamhet värnar mer om dig än inom det privata. Vid ett tillfälle förlorade jag en ganska rejäl ersättning för att jag inte fick rätt information trots att jag bad lönekontoret om hjälp. I efterhand ryckte de bara på axlarna.
* Håll politik och religion borta från diskussionerna.
* Glöm inte att ta pauser. Det här är jag själv skitdålig på och det är så väldigt lätt att boka sönder kalendern med möten som kör över fikarasterna. Hjärnan behöver avkoppling under arbetsdagen.
* Utbildning har visat sig mindre viktig parameter inom privat än offentlig sektor.
* Action always proves why words mean nothing. - Inom offentlig sektor så har du EN chans att påverka din lön, och det är när du söker tjänsten. Allt snack om att "vi kommer justera detta efter hand" är rent nonsens. Inom det privata har jag ibland bara kontaktat chefen och sagt att det är dags för löneförhöjning och vad jag tycker jag borde få - så har jag fått det.

På en av min arbetsplatser umgicks många av oss även på helgerna och vi hade otroligt kul. Har haft ett par tillfälliga relationer på en arbetsplats men inget som orsakade några problem. Säkert en hel del när jag jobbade som festarrangör också, men det skulle jag säga "comes with the territory".

 

[Zire]

1. Ta reda på vad som behövs för att vara en bra kollega på just din aktuella arbetsplats.
2. Var den kollegan.

 

[Mogger]

Ett annat tips: Jobba inte där Rasmus jobbar?

Seriöst, det känns som att alla här har haft asdåliga erfarenheter av arbetslivet. Det känns så sjukt främmande för mig. I min erfarenhet är nästan alla människor vettiga människor som vill hjälpa till och är hyfsat kompetenta på sitt jobb. Jag kanske har haft tur, men det ska vara en jäkla statistisk avvikelse om alla de halvdussin företag jag jobbat på och alla det dussinet chefer jag har haft har legat inom de där fem procenten.

99% av mitt arbetsliv har pendlat mellan ok och fantastiskt. Men där behöver jag inte några tips för att fixa det Det räcker med att gå till jobbet. Så det är ju inte så konstigt att man utgår från sina negativa (eller åtminstone inte odelat positiva) upplevelser när man vill ge andra tips på sånt de säkert mår bra av att undvika.

 

[Henke]

* För att känna sig trygg på jobbet så är ärlighet troligtvis den viktigaste pusselbiten. Berätta om det är något du inte kan. Säg ifrån om du inte håller med. Det är också viktigt att lyssna aktivt, att vara tydlig och modig att berätta om något blev fel.

Sen finns det en del att säga om ärligheten. Rätt chef/arbetsplats värderar den ärligheten högt. Fel arbetsplats med lågt i tak kan se ärligheten som ett bekymmer. Sen gäller det givetvis att vara ärlig utan att bli överdrivet personlig eller hamna i onödig konflikt.