Ymir
Liten kantbaron
Situationen är följande: I Västlanden drar det ihop sig till en episk uppgörelse mellan en bunte olika fraktioner som är beredda att gå över lik för att lägga vantarna på Andens sten, en osannolikt mäktig artefakt. (Mer om den kan läsas här). Stenen är för närvarande i händerna på demonen Ishmet, som förskansat sig i Edrons ruiner med sina tjänare och är i full färd med att animera liken av de två drakar som vilar där; Nim-Karrak och Tshuhalameth, allt för att köpa sig värdefull tid. Det kommer nämnligen dröja ett tag innan Ishmets krafter med andens sten nått sin fulla potential; och det är blott innan dess hans motståndare har några egentliga utsikter att stoppa honom. Ishmet är redan oerhört kraftfull; men inte på långa vägar tillräckligt för att stå emot sina motståndare om de alla förenade sig mot honom. Nu kommer det ju givetvis inte hända; faktum är, att en stor del av Ishmets plan går ut på att köpa sig tid genom att låta motståndarna slå sig blodiga mot varandra. Det verkar lyckas - Draken Syantecaran, som styr Menon-Aun, har skickat en mäktig flotta att angripa Mûhad och bokstavligen finkamma Västlanden efter Andens sten, och de kamorfmanipulerade mûhadinska makthavare som jagar stenen har fått fullt upp med att hejda denna invasion. Till skillnad från Syantecaran, vet De Trettons Råd, med Kraden Nanórgona själv i spetsen, precis var Ishmet och stenen befinner sig, men de har råkat i konflikt med Det Svarta Hovet, vars planer de nyligen satt rejäla käppar i hjulet för. Därtill har De Trettons huvudsakliga verktyg, en eumoisk nomadarmé Gebashan Häxkonungen tagit befälet över, fortfarande långt kvar innan de når fram till Cai. Dimmornas Herre, det Svarta hovets härskare, har översvämmat Västlanden med sina krigare och hejdukar, och även om han inte själv åtrår stenen kommer han i slutändan inte vara beredd att låta den komma i orätta händer - hellre då att gömma undan den i Skugglanden för alltid. Drakalliansen, som annars tenderar att ha fingrarna med i spelet för jämnan i mina kampanjer, verkar märkligt nog inte delta i denna konflikt, trots att den knappast kan ha undgått deras delegat i Västlanden; Accendrim.
I skuggan av denna väldiga konflikt, finns förstås rollpersonerna. De har allierat sig med älvan Arali, som en gång tog på sig att vakta Andens sten på andeplanet, men omsider slungades ut därifrån av Ishmet. Strandad på Mundana, har hon med kamorfen Atargatis hjälp tagit kontakt med rollpersonerna och förmått dem att hjälpa henne att sätta stopp för Ishmet och ta tillbaka andens sten. Atargatis är en gammal kamorf, minst tiotusen år, men han har ännu en idealistisk ådra. Vis av misstag han gjorde då han gick Dakhû'r-nus ärenden, bekänner han sig inte längre till någon fraktion; och en vänskap med Arali och hennes älskare Nigel har kommit honom att uppskatta de lägre raserna. Han är fast besluten att göra vad han kan för att hjälpa alverna och människorna att överleva det kommande Mörkret; och han förstår den rådande situationens allvar - Ishmet måste stoppas med alla till buds stående medel.
Planen är således, att Atargatis, rollpersonerna och co ska ta sig till Cai, under näsan på de stora, rivaliserande fraktionerna, och nedkämpa Ishmet innan någon annan hinner reagera. Den största haken är, att rollpersonerna besitter Akashas ros, en artefakt Dimmornas Herre däremot åtrår av hela sitt väsen; och siklar och andra skuggvarelser jagar dem frenetiskt över Västlanden. Rollisarna gömde sig först i Gur-i-Mir, De svunna härskarnas vila, ett forntida gravmausoleum vars kraftfulla magi höll dem dolda för Dimmornas Herre. Atargatis skulle där skapa en teleportationsritual, som direkt skulle föra hela sällskapet till Edron - den misslyckades när Ishmets ande dök upp och slet väven, och Atargatis, i bitar.
Nu är det så; att den Atargatis rollpersonerna ser blott är en avatar, en illusion för alla sinnen om man så vill; Atargatis sanna kropp befinner sig i Världens Hjärta; någon sorts kamorfisk deus ex machinakonstruktion från forntiden. (Det var därför han kunde överleva att få Ishmets astralklor körda genom kroppen). Utan att gå närmare in på den saken, ger Världens Hjärta Atargatis stora magiska krafter; men han kan inte matcha Ishmet ens i det tillstånd demonen redan hunnit uppnå. Andens stens kraft är osubtil, offensiv och direkt, medan Världens Hjärta mestadels ger Atargatis en suverän förmåga att förnimma saker och ting och utöva magisk påverkan på väldiga avstånd - tänk 'Cerebro'. Atargatis hade således ingen chans att få igenom en ritual så länge Ishmets själ fanns i närheten; istället tvingades hela possen fly i hopp om att demonen skulle tappa bort dem.
Således, måste rollpersonerna försöka nå Cai med mer direkta medel. Och det är bråttom, mycket bråttom, och de är jagade, av Det Svarta Hovet såväl som Ishmet, och Mûhads västkust är översvämmad av aunuriska fartyg. Saken är denna, att rollpersonerna har ett mycket snabbt och optat skepp, som kanske helt sonika hade kunnat tränga igenom den aunuriska blockaden och nå Cais kuster oskadat, men detta skepp ligger för ankar i Jen. På Mûhads östkust. För att nå Cai behöver skeppet alltså runda hela jävla kontinenten.
Vid frågan från en av rollpersonerna om detta var ett problem, tänkte Atargatis efter ett ögonblick, och sade sedan 'Nej, jag löser det'.
Min fråga till er forumiter är alltså sålunda: hur f-n löser Atargatis det här problemet? Han är förstås mycket smartare än jag är, men om hela hjärntrusten här på forumet brainstormar ihop kan vi kanske komma på en lösning åtminstone en gnutta värdig en tiotusenårig supervarelse.
Betänk vad Atargatis kan göra med sin magi: Världens Hjärta boostar räckvidden och magnituden på hans besvärjelser, men inte till den grad att han kan göra vad som helst. En tanke jag direkt fick rörde den forntida Ildir-kanalen, en uttorkad fåra som går rakt genom Zius landtunga. Atargatis antydde att den aldrig hade fungerat, ens i forntiden, men tänk om Atargatis skulle kunna fylla den med vatten nu? Jag såg framför mig hur han låter havet resa sig och välla in över kusten; fyllande den forntida kanalen så att rollpersonernas skepp kan rida på flodvågen genom den. Det vore fett, men...det är helt fel, Atargatis har inte kraft nog att göra något sådant. Världens Hjärtas, och Atargatis egna, krafter är mycket mer subtila till sin natur.
Så, jag tänkte att Atargatis kanske kunde åkalla en bunte bevingade fränder från forntiden att hjälpa honom; sagitaurer, gripar, insektoider och allsköns flygande ting hade kunnat dyka upp en efter en, lyfta upp skeppet med samlad kraft och bära det genom luften, rakt över Zius landtunga. Det vore koolt, men...nej, det är för jävla ostigt.
Min tredje tanke, var att skippa magi alltogether, och istället låta Atargatis ta till en vetenskaplig lösning. Det är den enda idé jag har i nuläget som jag tycker håller - jag är inte främmande för att ta till nästintill modern vetenskap; jag tänker mig att Mundanas äldre raser en gång hade civilisationer som var vida överlägsna de nuvarande. Kanske hade Atargatis kunnat sätta skeppets besättning på att hastigt bygga om fartyget, för att ackommodera stora ballonger som Atargatis fyller med vätgas eller varmluft eller något. Okej, han kanske får backa upp det med magi för att kunna få lyftkraft nog att bära upp ett helt fartyg, but still...det känns som en åtminstone hyfsat hållbar lösning.
Den feges alternativ, är det jag tänkt från början; att rollpersonernas kamrater ombord skeppet redan har påbörjat en segling runt kontinenten, och att Atargatis, till skillnad från rollpersonerna, är medveten om det. Det är den lösningen jag egentligen lagt upp för, så den är ganska motiverad plottmässigt, men jag har mina skäl att vilja ta rollpersonerna på en hastig tur till Jen - kan jag således komma på ett tillräckligt häftigt sätt för Atargatis att snabbt få skeppet över Ziu så vill jag utnyttja den möjligheten. Så, kom igen, hjälp mig nu. Go nuts! Alla idéer är av intresse, oavsett hur konstiga eller superlativa de är.
- Ymir, kallar på hjärntrusten
I skuggan av denna väldiga konflikt, finns förstås rollpersonerna. De har allierat sig med älvan Arali, som en gång tog på sig att vakta Andens sten på andeplanet, men omsider slungades ut därifrån av Ishmet. Strandad på Mundana, har hon med kamorfen Atargatis hjälp tagit kontakt med rollpersonerna och förmått dem att hjälpa henne att sätta stopp för Ishmet och ta tillbaka andens sten. Atargatis är en gammal kamorf, minst tiotusen år, men han har ännu en idealistisk ådra. Vis av misstag han gjorde då han gick Dakhû'r-nus ärenden, bekänner han sig inte längre till någon fraktion; och en vänskap med Arali och hennes älskare Nigel har kommit honom att uppskatta de lägre raserna. Han är fast besluten att göra vad han kan för att hjälpa alverna och människorna att överleva det kommande Mörkret; och han förstår den rådande situationens allvar - Ishmet måste stoppas med alla till buds stående medel.
Planen är således, att Atargatis, rollpersonerna och co ska ta sig till Cai, under näsan på de stora, rivaliserande fraktionerna, och nedkämpa Ishmet innan någon annan hinner reagera. Den största haken är, att rollpersonerna besitter Akashas ros, en artefakt Dimmornas Herre däremot åtrår av hela sitt väsen; och siklar och andra skuggvarelser jagar dem frenetiskt över Västlanden. Rollisarna gömde sig först i Gur-i-Mir, De svunna härskarnas vila, ett forntida gravmausoleum vars kraftfulla magi höll dem dolda för Dimmornas Herre. Atargatis skulle där skapa en teleportationsritual, som direkt skulle föra hela sällskapet till Edron - den misslyckades när Ishmets ande dök upp och slet väven, och Atargatis, i bitar.
Nu är det så; att den Atargatis rollpersonerna ser blott är en avatar, en illusion för alla sinnen om man så vill; Atargatis sanna kropp befinner sig i Världens Hjärta; någon sorts kamorfisk deus ex machinakonstruktion från forntiden. (Det var därför han kunde överleva att få Ishmets astralklor körda genom kroppen). Utan att gå närmare in på den saken, ger Världens Hjärta Atargatis stora magiska krafter; men han kan inte matcha Ishmet ens i det tillstånd demonen redan hunnit uppnå. Andens stens kraft är osubtil, offensiv och direkt, medan Världens Hjärta mestadels ger Atargatis en suverän förmåga att förnimma saker och ting och utöva magisk påverkan på väldiga avstånd - tänk 'Cerebro'. Atargatis hade således ingen chans att få igenom en ritual så länge Ishmets själ fanns i närheten; istället tvingades hela possen fly i hopp om att demonen skulle tappa bort dem.
Således, måste rollpersonerna försöka nå Cai med mer direkta medel. Och det är bråttom, mycket bråttom, och de är jagade, av Det Svarta Hovet såväl som Ishmet, och Mûhads västkust är översvämmad av aunuriska fartyg. Saken är denna, att rollpersonerna har ett mycket snabbt och optat skepp, som kanske helt sonika hade kunnat tränga igenom den aunuriska blockaden och nå Cais kuster oskadat, men detta skepp ligger för ankar i Jen. På Mûhads östkust. För att nå Cai behöver skeppet alltså runda hela jävla kontinenten.
Vid frågan från en av rollpersonerna om detta var ett problem, tänkte Atargatis efter ett ögonblick, och sade sedan 'Nej, jag löser det'.
Min fråga till er forumiter är alltså sålunda: hur f-n löser Atargatis det här problemet? Han är förstås mycket smartare än jag är, men om hela hjärntrusten här på forumet brainstormar ihop kan vi kanske komma på en lösning åtminstone en gnutta värdig en tiotusenårig supervarelse.
Betänk vad Atargatis kan göra med sin magi: Världens Hjärta boostar räckvidden och magnituden på hans besvärjelser, men inte till den grad att han kan göra vad som helst. En tanke jag direkt fick rörde den forntida Ildir-kanalen, en uttorkad fåra som går rakt genom Zius landtunga. Atargatis antydde att den aldrig hade fungerat, ens i forntiden, men tänk om Atargatis skulle kunna fylla den med vatten nu? Jag såg framför mig hur han låter havet resa sig och välla in över kusten; fyllande den forntida kanalen så att rollpersonernas skepp kan rida på flodvågen genom den. Det vore fett, men...det är helt fel, Atargatis har inte kraft nog att göra något sådant. Världens Hjärtas, och Atargatis egna, krafter är mycket mer subtila till sin natur.
Så, jag tänkte att Atargatis kanske kunde åkalla en bunte bevingade fränder från forntiden att hjälpa honom; sagitaurer, gripar, insektoider och allsköns flygande ting hade kunnat dyka upp en efter en, lyfta upp skeppet med samlad kraft och bära det genom luften, rakt över Zius landtunga. Det vore koolt, men...nej, det är för jävla ostigt.
Min tredje tanke, var att skippa magi alltogether, och istället låta Atargatis ta till en vetenskaplig lösning. Det är den enda idé jag har i nuläget som jag tycker håller - jag är inte främmande för att ta till nästintill modern vetenskap; jag tänker mig att Mundanas äldre raser en gång hade civilisationer som var vida överlägsna de nuvarande. Kanske hade Atargatis kunnat sätta skeppets besättning på att hastigt bygga om fartyget, för att ackommodera stora ballonger som Atargatis fyller med vätgas eller varmluft eller något. Okej, han kanske får backa upp det med magi för att kunna få lyftkraft nog att bära upp ett helt fartyg, but still...det känns som en åtminstone hyfsat hållbar lösning.
Den feges alternativ, är det jag tänkt från början; att rollpersonernas kamrater ombord skeppet redan har påbörjat en segling runt kontinenten, och att Atargatis, till skillnad från rollpersonerna, är medveten om det. Det är den lösningen jag egentligen lagt upp för, så den är ganska motiverad plottmässigt, men jag har mina skäl att vilja ta rollpersonerna på en hastig tur till Jen - kan jag således komma på ett tillräckligt häftigt sätt för Atargatis att snabbt få skeppet över Ziu så vill jag utnyttja den möjligheten. Så, kom igen, hjälp mig nu. Go nuts! Alla idéer är av intresse, oavsett hur konstiga eller superlativa de är.
- Ymir, kallar på hjärntrusten
