w176
Förlorad dotter
I det vanliga livet ute i den riktiga världen stöter man på situationer då man situationer när man möter ”vanliga” människor som när man får reda på vad man hobby reagerar på det på olika sätt och man blir tvungen att förklara eller försvara sin hobby eller i vissa fall hålla fram att man inte är något instabilt psykfall som går omkring och halshugger folk när det få veta det.
Skulle man syssla med fotboll eller något sådant skulle det komma ett ”Vad trevligt” och sedan skulle den saken vara överstökad men säger man att man sysslar med levande rollspel eller rollspel i allmänhet så blir det i min erfarenhet åtminstone en halvtimme av förklaringar, försvarstal eller mer eller mindre orala häxjakter mot en.
Så frågan min är hur bemöter ni det?
Måhända hr detta diskuterat förut men då har jag missat den diskussionen eller så är det måhända tid att ta upp det igen ändå.
Enligt min erfarenhet brukar de flesta reaktioner gå att klassa in i lika olika typer.
”De-ovetande”: Det har inte ens ett hum om vad det här med rollspel är och ser ut som frågetecken när man för det på tal. Kan finnas i alla ålderskategorier och är oftast väldigt trevliga att bemöta. Det gäller att hitta någon för dem relevant utgångspunkt och fortsätta därifrån. För kultur människan brukar teater eller i vissa fall skönlitterärt skrivande funka bra, folk som har med barn att göra barnens rollspel men i vuxen form, killar 19 års ålder paintball eller lasergame eller dataspel eller företagare rollspel och företags kickoff där rollspel förkommit, friluftsliv eller medeltidsveckan i Visby eller vad det nu kan vara. Har man ett hum om vad det är för människor man pratar med brukar det gå ganska lätt och normalt sätt gå de att få det positivt inställda och nyfikna på det.
”De-som-har-ett-hum”: Det vet på ett ungefär vad det är, genom något de läst eller så har de någon i bekantskap kretsen som sysslar med det eller så har det sett något reportage om det. Här handlar det mest om att förklara vad man får ut av det och vad som är roligt oftast är det även här bäst att utgå frånmänniskan man pratar med. Man kan förklara vad en SL är och det är ungefär som film olika genres (zobieslatter, drakman, skräck, politik, "James Bond filmer") med kvartärerna som huvudpersoner typ. (Eller lite annorlunda om det är lajv man talar om.) Efter som de redan har en förutfattad mening så är det lite svårare att få entusiastiska och nyfikna över det även om de sällan är kritiska mot det utan på sig höjd slår dem ifrån dem det för att de har svårt att förstå poängen med det eller att det inte är något för dom.
”De-Skeptiska”: Ungefär som De-som-har-ett-hum förutom att de är smått negativa eller kritiska till det. Även här brukar jag ta en ganska grundlig genomgång så att det vet hur det faktiskt går till för det mesta för ofta vet dom bara att det är suspekt på något sätt och sedan gäller det fram att lägga fram vettiga argument för att det inte är farligt (inte farligare än att syssla med teater eller att gilla vampyrfilmer) och för det mesta brukar det när man fått förklarat det hela och fått det att verka mer vanligt och mindre ljusskyggt få dem att släppa garden och förstå att det nog inte är så farligt egentligen.
”Häxjägarna”: Rollspel/lajv –är- farligt. Jätte jätte farligt Bör totalförbjudas och du nog sluta med det genast om det inte redan är för sent och du behöver akut psykhjälp. Helt utan tvivel. Piff och Puff-wanna-be. Det finns en jättestor risk att någon under spelsessionen eller arrangemanget flippar ut och börjar gå bärsärk. Typ. Här biter inga argument egentligen. Rollspel är suspekt punkt slut och den åsikten brukar inte gå att ändra. Kan vara svår att skilja från de skeptiska vid första anblick.
Jag brukar försöka att ge en grundläggande förklaring i alla fall för att det kanske det hjälper i det långa loppet. Troligtvis biter det bättre att helt enkelt vara ganska normal och fortsätta vara mental frisk och helt enkelt införliva deras förväntningar än att försöka käfta emot. Att se att en ganska vanlig ansvarstagande tjej som ängar resten av fritiden åt att träna barn i ideellt m.m. sysslar med det och öppet står för det än att rabiat försvara det. Bemöta kritiken mer för att de andra i sällskapet inte ska ta allt för mycket intryck av Häxjägarens åsikter och sedan släppa ämnet.
Eller det är i alla fall det sätt jag brukar försöka hantera det på.
Hur ska man göra egentligen?
/Elin som för övrigt ska ut och äta middag med en dramapedagog på fredag
<table width="80%" border="0" cellspacing="0" cellpadding="0" align="center"><tr><td bgcolor="blå">/images/hr.gif</td></tr></table>
Post scriptum: Något som aldrig, aldrig bör göra är att själv föra den kritik för rollspel på tal om den andra inte gör det. Man ska inte väcka den björn som sover och att inleda att tala om sin hobby med orden ”Man blir inte galen av det” är helt klart opedagogiskt inför en människa som inte har den inställningen eller ens hört kritiken. Har det tankar om kritiken kommer det fram under diskussionen men då kan man vänta tills då att bemöta den (”Ah, under mitten av 90 talet kom det ut ett väldigt bra skräckrollspel som några medlemmar av Livet Ord skrev en bok om som oturligt nog fick mycket uppmärksamhet i media för dess kritik angående att det skulle vara farligt för den mentala hälsan att boken lärde ungdomarna ockultism m.m.”)
Skulle man syssla med fotboll eller något sådant skulle det komma ett ”Vad trevligt” och sedan skulle den saken vara överstökad men säger man att man sysslar med levande rollspel eller rollspel i allmänhet så blir det i min erfarenhet åtminstone en halvtimme av förklaringar, försvarstal eller mer eller mindre orala häxjakter mot en.
Så frågan min är hur bemöter ni det?
Måhända hr detta diskuterat förut men då har jag missat den diskussionen eller så är det måhända tid att ta upp det igen ändå.
Enligt min erfarenhet brukar de flesta reaktioner gå att klassa in i lika olika typer.
”De-ovetande”: Det har inte ens ett hum om vad det här med rollspel är och ser ut som frågetecken när man för det på tal. Kan finnas i alla ålderskategorier och är oftast väldigt trevliga att bemöta. Det gäller att hitta någon för dem relevant utgångspunkt och fortsätta därifrån. För kultur människan brukar teater eller i vissa fall skönlitterärt skrivande funka bra, folk som har med barn att göra barnens rollspel men i vuxen form, killar 19 års ålder paintball eller lasergame eller dataspel eller företagare rollspel och företags kickoff där rollspel förkommit, friluftsliv eller medeltidsveckan i Visby eller vad det nu kan vara. Har man ett hum om vad det är för människor man pratar med brukar det gå ganska lätt och normalt sätt gå de att få det positivt inställda och nyfikna på det.
”De-som-har-ett-hum”: Det vet på ett ungefär vad det är, genom något de läst eller så har de någon i bekantskap kretsen som sysslar med det eller så har det sett något reportage om det. Här handlar det mest om att förklara vad man får ut av det och vad som är roligt oftast är det även här bäst att utgå frånmänniskan man pratar med. Man kan förklara vad en SL är och det är ungefär som film olika genres (zobieslatter, drakman, skräck, politik, "James Bond filmer") med kvartärerna som huvudpersoner typ. (Eller lite annorlunda om det är lajv man talar om.) Efter som de redan har en förutfattad mening så är det lite svårare att få entusiastiska och nyfikna över det även om de sällan är kritiska mot det utan på sig höjd slår dem ifrån dem det för att de har svårt att förstå poängen med det eller att det inte är något för dom.
”De-Skeptiska”: Ungefär som De-som-har-ett-hum förutom att de är smått negativa eller kritiska till det. Även här brukar jag ta en ganska grundlig genomgång så att det vet hur det faktiskt går till för det mesta för ofta vet dom bara att det är suspekt på något sätt och sedan gäller det fram att lägga fram vettiga argument för att det inte är farligt (inte farligare än att syssla med teater eller att gilla vampyrfilmer) och för det mesta brukar det när man fått förklarat det hela och fått det att verka mer vanligt och mindre ljusskyggt få dem att släppa garden och förstå att det nog inte är så farligt egentligen.
”Häxjägarna”: Rollspel/lajv –är- farligt. Jätte jätte farligt Bör totalförbjudas och du nog sluta med det genast om det inte redan är för sent och du behöver akut psykhjälp. Helt utan tvivel. Piff och Puff-wanna-be. Det finns en jättestor risk att någon under spelsessionen eller arrangemanget flippar ut och börjar gå bärsärk. Typ. Här biter inga argument egentligen. Rollspel är suspekt punkt slut och den åsikten brukar inte gå att ändra. Kan vara svår att skilja från de skeptiska vid första anblick.
Jag brukar försöka att ge en grundläggande förklaring i alla fall för att det kanske det hjälper i det långa loppet. Troligtvis biter det bättre att helt enkelt vara ganska normal och fortsätta vara mental frisk och helt enkelt införliva deras förväntningar än att försöka käfta emot. Att se att en ganska vanlig ansvarstagande tjej som ängar resten av fritiden åt att träna barn i ideellt m.m. sysslar med det och öppet står för det än att rabiat försvara det. Bemöta kritiken mer för att de andra i sällskapet inte ska ta allt för mycket intryck av Häxjägarens åsikter och sedan släppa ämnet.
Eller det är i alla fall det sätt jag brukar försöka hantera det på.
Hur ska man göra egentligen?
/Elin som för övrigt ska ut och äta middag med en dramapedagog på fredag
<table width="80%" border="0" cellspacing="0" cellpadding="0" align="center"><tr><td bgcolor="blå">/images/hr.gif</td></tr></table>
Post scriptum: Något som aldrig, aldrig bör göra är att själv föra den kritik för rollspel på tal om den andra inte gör det. Man ska inte väcka den björn som sover och att inleda att tala om sin hobby med orden ”Man blir inte galen av det” är helt klart opedagogiskt inför en människa som inte har den inställningen eller ens hört kritiken. Har det tankar om kritiken kommer det fram under diskussionen men då kan man vänta tills då att bemöta den (”Ah, under mitten av 90 talet kom det ut ett väldigt bra skräckrollspel som några medlemmar av Livet Ord skrev en bok om som oturligt nog fick mycket uppmärksamhet i media för dess kritik angående att det skulle vara farligt för den mentala hälsan att boken lärde ungdomarna ockultism m.m.”)
) men när man klargör skillnaderna så brukar de ändå ha en susning.
