Mjo... Resultatet av något oerhört dumt kom just och sprängdes i ansiktet på mig, och jag tänkte hoppas på någon form av diskussion kring ämnet.
För att sammanfatta:
Vi spelade Vampire. Gruppen bestod av två brujahs, en Toreador som mer betedde sig som en Brujah, och en stackars liten Ravnos. Alla utom Ravnosen var helt nya antingen till det moderna samhället eller till vampyrsamhället, vilket gjorde att min Leonard Chester gavs instruktioner av Prinsen av New York att chefa för gruppen och ta ansvar för dess handlingar.
--diverse förvecklingar senare--
På grund av gruppens inkompetens slarvar vi bort en flicka och en mycket värdefull kopp, tvättar Prinsen sina händer från gruppen, och Leo förvandlas från gruppens svagaste person och tillika hackkyckling men ändå med viss tyngd i rösten pga att han satts som ansvarig ledare, till att bara vara gruppens svagaste person tillika hackkyckling. Han kan datorer och bygga illusioner, det är allt. Och genom SL's husregler går hans illusioner inte att ta på om han inte har något materiellt att använda som grund, trots hans fyra dottar. Han är helt enkelt den svaga länken.
Resten av gruppen hittar på en massa jävelskap, Leo försöker agera "samvete" och försöker få dem att vara lite diskreta och inte fara runt så mycket. Till slut biter även detta gruppen i arslet i form av att FBI kommer dem på spåren, och får veta lite för mycket om vad de är och kan etc. Leo lessnar på att vara den som ställs till svars för de övrigas röra, och flyttar ifrån dem.
Nu någonstans börjar jag tröttna på alltihop. Jag ser inget vettigt sätt att få in Leo i gruppen igen - de håller på som vanligt och tokar runt, och Leo är den ende med savmvete intakt och som t.ex inte tycker att det är en bra idé att kasta runt bilar eller döda folk till höger och vänster. Det enda som gjorde honom till en fungerande del av gruppen, hans formella roll, är bortblpåst. En av gruppens Brujahs går och charmar in sig och blir sheriff i San Diego kort efter att staden lämnat Anarkstaten.
I samband med detta driver han ut Leos egentligen enda vän ur staden i samband med att kamraten råkar skapa en ny kindred (nosferatu) utan att mena det. Leo blir desillusionerad om "rättvisan" inom Camarillan och känner sig förrådd av Sheriffen. Humörtet är lågt.
I samband med detta blir han ombedd av Mulhoney, FBI-agenten som drev undersökningen och som kommit undan. Han vill ha ett möte. Vid detta ödesdigra möte spiller Leo så många bönor att han vadade i dem. Han berättar om Camarillan, om Kindred, om klanerna, om allt. All info Leo öht har om vampyrsamhället.
I ett försök att verifiera informationen slår Mulhoney till mot Leos "kamrater" där de bor under dagen. En av kamraterna lyckas vakna och slita sönder fyra FBI-agenter innan han somnar in igen. Mulhoney uppgraderar kamraternas farlighetsnivå till max, och tänker eldbomba dem. Leo får valet - dö i eld med dem, eller hjälp oss att döda dem så får du leva. Leo väljer att hjälpa till.
Det hela slutar med att huset där allihop sover eldbombas på dagen, efter att Leo transporterats ut ur huset. Allas rollpersoner dör, utom Leo som "vinner" en resa till S.A.D, vilket är FBI-grenen som tydligen pysslar med "speciella" grejer. De använder honom så länge de kan, experimenterar på honom, och eldar upp honom, i den ordningen.
Ni kanske kan tänka er reaktionen från övriga spelare? Först när deras rollpersoner dör, och sedan när de får veta att Leo låg bakom alltihop? Minst en spelare är så jävelsur inte på SL eller på Leo utan på mig, Krank, att jag vettefan när han tänker prata med mig igen.
Det var aldrig min plan att de övriga skulle dö. Det fanns en storslagen plan om att få bort alla vampyrer utom oss från staden för att sedan kunna få till typ en "fjärde fraktion", ett alternativ till anarker, camarilla och sabat.
Det var inte roligt att spela längre. Min karaktär hade förvandlats till en tjurig hackkycjkling utan makt eller möjligheter. Han satt mest på sitt rum och tryckte. Det fanns inte så mycket att göra egentligen. Så för att få igång min egen lust att fortsätta spela, började jag intrigera och planera. Den enda möjlighet jag egentligen fick var att intrigera tillsammans med människorna, och det gjorde jag. Det kändes inte om att jag varit en del av gruppen på länge. Allt bara föll samman och flöt ut i en röra.
Finns det överhuvudtaget några ursäkter för sådant här beteende? Får man göra som jag gjorde? Hur undviker man att in-gamekonflikter (som jag älskar) flyter ut i verkliga-livetkonflikter?
Vad skulle jag ha gjort? Tagit mig i kragen och krupit till korset? Skapat en ny karaktär? Vad?
För att sammanfatta:
Vi spelade Vampire. Gruppen bestod av två brujahs, en Toreador som mer betedde sig som en Brujah, och en stackars liten Ravnos. Alla utom Ravnosen var helt nya antingen till det moderna samhället eller till vampyrsamhället, vilket gjorde att min Leonard Chester gavs instruktioner av Prinsen av New York att chefa för gruppen och ta ansvar för dess handlingar.
--diverse förvecklingar senare--
På grund av gruppens inkompetens slarvar vi bort en flicka och en mycket värdefull kopp, tvättar Prinsen sina händer från gruppen, och Leo förvandlas från gruppens svagaste person och tillika hackkyckling men ändå med viss tyngd i rösten pga att han satts som ansvarig ledare, till att bara vara gruppens svagaste person tillika hackkyckling. Han kan datorer och bygga illusioner, det är allt. Och genom SL's husregler går hans illusioner inte att ta på om han inte har något materiellt att använda som grund, trots hans fyra dottar. Han är helt enkelt den svaga länken.
Resten av gruppen hittar på en massa jävelskap, Leo försöker agera "samvete" och försöker få dem att vara lite diskreta och inte fara runt så mycket. Till slut biter även detta gruppen i arslet i form av att FBI kommer dem på spåren, och får veta lite för mycket om vad de är och kan etc. Leo lessnar på att vara den som ställs till svars för de övrigas röra, och flyttar ifrån dem.
Nu någonstans börjar jag tröttna på alltihop. Jag ser inget vettigt sätt att få in Leo i gruppen igen - de håller på som vanligt och tokar runt, och Leo är den ende med savmvete intakt och som t.ex inte tycker att det är en bra idé att kasta runt bilar eller döda folk till höger och vänster. Det enda som gjorde honom till en fungerande del av gruppen, hans formella roll, är bortblpåst. En av gruppens Brujahs går och charmar in sig och blir sheriff i San Diego kort efter att staden lämnat Anarkstaten.
I samband med detta driver han ut Leos egentligen enda vän ur staden i samband med att kamraten råkar skapa en ny kindred (nosferatu) utan att mena det. Leo blir desillusionerad om "rättvisan" inom Camarillan och känner sig förrådd av Sheriffen. Humörtet är lågt.
I samband med detta blir han ombedd av Mulhoney, FBI-agenten som drev undersökningen och som kommit undan. Han vill ha ett möte. Vid detta ödesdigra möte spiller Leo så många bönor att han vadade i dem. Han berättar om Camarillan, om Kindred, om klanerna, om allt. All info Leo öht har om vampyrsamhället.
I ett försök att verifiera informationen slår Mulhoney till mot Leos "kamrater" där de bor under dagen. En av kamraterna lyckas vakna och slita sönder fyra FBI-agenter innan han somnar in igen. Mulhoney uppgraderar kamraternas farlighetsnivå till max, och tänker eldbomba dem. Leo får valet - dö i eld med dem, eller hjälp oss att döda dem så får du leva. Leo väljer att hjälpa till.
Det hela slutar med att huset där allihop sover eldbombas på dagen, efter att Leo transporterats ut ur huset. Allas rollpersoner dör, utom Leo som "vinner" en resa till S.A.D, vilket är FBI-grenen som tydligen pysslar med "speciella" grejer. De använder honom så länge de kan, experimenterar på honom, och eldar upp honom, i den ordningen.
Ni kanske kan tänka er reaktionen från övriga spelare? Först när deras rollpersoner dör, och sedan när de får veta att Leo låg bakom alltihop? Minst en spelare är så jävelsur inte på SL eller på Leo utan på mig, Krank, att jag vettefan när han tänker prata med mig igen.
Det var aldrig min plan att de övriga skulle dö. Det fanns en storslagen plan om att få bort alla vampyrer utom oss från staden för att sedan kunna få till typ en "fjärde fraktion", ett alternativ till anarker, camarilla och sabat.
Det var inte roligt att spela längre. Min karaktär hade förvandlats till en tjurig hackkycjkling utan makt eller möjligheter. Han satt mest på sitt rum och tryckte. Det fanns inte så mycket att göra egentligen. Så för att få igång min egen lust att fortsätta spela, började jag intrigera och planera. Den enda möjlighet jag egentligen fick var att intrigera tillsammans med människorna, och det gjorde jag. Det kändes inte om att jag varit en del av gruppen på länge. Allt bara föll samman och flöt ut i en röra.
Finns det överhuvudtaget några ursäkter för sådant här beteende? Får man göra som jag gjorde? Hur undviker man att in-gamekonflikter (som jag älskar) flyter ut i verkliga-livetkonflikter?
Vad skulle jag ha gjort? Tagit mig i kragen och krupit till korset? Skapat en ny karaktär? Vad?