Nekromanti Att förråda spelgruppen

krank

Lättkränkt cancelkultur-kommunist
Joined
28 Dec 2002
Messages
36,183
Location
Rissne
Mjo... Resultatet av något oerhört dumt kom just och sprängdes i ansiktet på mig, och jag tänkte hoppas på någon form av diskussion kring ämnet.

För att sammanfatta:
Vi spelade Vampire. Gruppen bestod av två brujahs, en Toreador som mer betedde sig som en Brujah, och en stackars liten Ravnos. Alla utom Ravnosen var helt nya antingen till det moderna samhället eller till vampyrsamhället, vilket gjorde att min Leonard Chester gavs instruktioner av Prinsen av New York att chefa för gruppen och ta ansvar för dess handlingar.

--diverse förvecklingar senare--

På grund av gruppens inkompetens slarvar vi bort en flicka och en mycket värdefull kopp, tvättar Prinsen sina händer från gruppen, och Leo förvandlas från gruppens svagaste person och tillika hackkyckling men ändå med viss tyngd i rösten pga att han satts som ansvarig ledare, till att bara vara gruppens svagaste person tillika hackkyckling. Han kan datorer och bygga illusioner, det är allt. Och genom SL's husregler går hans illusioner inte att ta på om han inte har något materiellt att använda som grund, trots hans fyra dottar. Han är helt enkelt den svaga länken.

Resten av gruppen hittar på en massa jävelskap, Leo försöker agera "samvete" och försöker få dem att vara lite diskreta och inte fara runt så mycket. Till slut biter även detta gruppen i arslet i form av att FBI kommer dem på spåren, och får veta lite för mycket om vad de är och kan etc. Leo lessnar på att vara den som ställs till svars för de övrigas röra, och flyttar ifrån dem.

Nu någonstans börjar jag tröttna på alltihop. Jag ser inget vettigt sätt att få in Leo i gruppen igen - de håller på som vanligt och tokar runt, och Leo är den ende med savmvete intakt och som t.ex inte tycker att det är en bra idé att kasta runt bilar eller döda folk till höger och vänster. Det enda som gjorde honom till en fungerande del av gruppen, hans formella roll, är bortblpåst. En av gruppens Brujahs går och charmar in sig och blir sheriff i San Diego kort efter att staden lämnat Anarkstaten.

I samband med detta driver han ut Leos egentligen enda vän ur staden i samband med att kamraten råkar skapa en ny kindred (nosferatu) utan att mena det. Leo blir desillusionerad om "rättvisan" inom Camarillan och känner sig förrådd av Sheriffen. Humörtet är lågt.

I samband med detta blir han ombedd av Mulhoney, FBI-agenten som drev undersökningen och som kommit undan. Han vill ha ett möte. Vid detta ödesdigra möte spiller Leo så många bönor att han vadade i dem. Han berättar om Camarillan, om Kindred, om klanerna, om allt. All info Leo öht har om vampyrsamhället.

I ett försök att verifiera informationen slår Mulhoney till mot Leos "kamrater" där de bor under dagen. En av kamraterna lyckas vakna och slita sönder fyra FBI-agenter innan han somnar in igen. Mulhoney uppgraderar kamraternas farlighetsnivå till max, och tänker eldbomba dem. Leo får valet - dö i eld med dem, eller hjälp oss att döda dem så får du leva. Leo väljer att hjälpa till.

Det hela slutar med att huset där allihop sover eldbombas på dagen, efter att Leo transporterats ut ur huset. Allas rollpersoner dör, utom Leo som "vinner" en resa till S.A.D, vilket är FBI-grenen som tydligen pysslar med "speciella" grejer. De använder honom så länge de kan, experimenterar på honom, och eldar upp honom, i den ordningen.



Ni kanske kan tänka er reaktionen från övriga spelare? Först när deras rollpersoner dör, och sedan när de får veta att Leo låg bakom alltihop? Minst en spelare är så jävelsur inte på SL eller på Leo utan på mig, Krank, att jag vettefan när han tänker prata med mig igen.

Det var aldrig min plan att de övriga skulle dö. Det fanns en storslagen plan om att få bort alla vampyrer utom oss från staden för att sedan kunna få till typ en "fjärde fraktion", ett alternativ till anarker, camarilla och sabat.

Det var inte roligt att spela längre. Min karaktär hade förvandlats till en tjurig hackkycjkling utan makt eller möjligheter. Han satt mest på sitt rum och tryckte. Det fanns inte så mycket att göra egentligen. Så för att få igång min egen lust att fortsätta spela, började jag intrigera och planera. Den enda möjlighet jag egentligen fick var att intrigera tillsammans med människorna, och det gjorde jag. Det kändes inte om att jag varit en del av gruppen på länge. Allt bara föll samman och flöt ut i en röra.




Finns det överhuvudtaget några ursäkter för sådant här beteende? Får man göra som jag gjorde? Hur undviker man att in-gamekonflikter (som jag älskar) flyter ut i verkliga-livetkonflikter?

Vad skulle jag ha gjort? Tagit mig i kragen och krupit till korset? Skapat en ny karaktär? Vad?
 

wilper

Gubevars en rätt produktiv människa.
Joined
19 May 2000
Messages
8,077
Location
Nordnordost
Tja, ni spelar med inlevelse i rollpersonen. Klart folk känner extra hårt när det blir oväntade vändningar i handlingen.

Jämför med att spela med inlevelse i berättelsen, då en sådan vändning blir jättekul. :gremlaugh:
 

Ymir

Liten kantbaron
Joined
18 May 2000
Messages
11,292
Location
Malmö/Lund Metropolitan Axis
En vettig SL hade märkt av situationen och försökt åtgärda den på något sätt, samt eventuellt pratat med dig om den, om inget annat stod till buds. Som jag ser det var det samspelet mellan SL och spelarna (eller en spelare iaf, dig) som var problemet här, inte ditt spelande. För som jag förstår saken, så trodde du inte att SL skulle ha ihjäl rollpersonerna, utan agerade i tron att han på något sätt skulle ordna upp situationen. Det gjorde han inte, och således brast kontraktet mellan er. Det var uppenbarligen olyckligt för alla parter.

Jag hade inte gärna spelat med en sådan SL. Jag vill kunna lita på att sådana situationer aldrig uppstår.

- Ymir, analyserar
 

Bjorn

Hero
Joined
24 May 2000
Messages
1,221
Location
Stockholm
Altså jag tycker att det verkar extremt coolt. Sedan om det är socialt acceptabelt eller inte beror ju på vilka koder ni har i just er grupp.

Tycker däremot att SL hanterar situationen på ett tråkigt sätt. Om han nu prompt skulle döda karaktärerna (och så som du beskrivit det kan det mycket väl vara det enda vettiga sättet att behålla illusionen) så är det ju oerhört mycket coolare med en gloriös men hopplös slutstrid mot horder av FBI agenter, män med eldkastare och annat bös än att bara torrt konstatera. "Jaha, de bombar ert hus med napalm på dagen då ni alla sover, ni dör allihopa i eldhavet."

/Bjorn
 

w176

Förlorad dotter
Joined
27 Dec 2001
Messages
3,692
Location
Umeå, Västerbotten
Sånt händer

Som lajvare förtjust i att intrigera vill jag först och främst säga, sånt här händer. Intriger får spinn och allt går fel. Det händer. Jag har varit så arg och ledsen att jag off gråtigt vid ett par tillfällen när saker skitit sig, drabbat andra och mig själv och grämt mig länge över det.

Det händer.

Vad borde du ha gjort? Du hade upptäckt problemet att du inte trivdes med det läge din rollperson hamnat i, och kunde då ha tagit upp det med SL och gruppen. Kanske hade SL kunnat göra en plott som fick in rollpersonen i gruppen igen, kanske hade de andra spelarna tänkt om lite och fått rollpersonerna att förhålla sig lite annorlunda kring din rollperson. Kanske hade de varit smidigast att du gjort en ny rollperson men kanske behållit din gamla som "halv-slp"

Ni är vuxna människor ni hade säker kommit fram till något.

Att hela spelgruppen dog, det var SLs fel här uppenbarligen, det var SL som hade ihjäl hela gruppen. Det är ett val han får stå för, oavsett om han gjorde det för att det var logiskt eller inte.

Det du kunde ha gjort möjligtvis när du började intrigera skulle kunna nackat med SL om hur du skulle ha tyckt det var intressant att de utvecklade sig kanske, så kanske han inte hade utplånat hela rollspelsgruppen.

Nå. Ingen ide att gräma sig allt för mycket. Jag har varit i ditt läge, det är surt men sånt händer och man kommer vidare.

Reflektera över det som hände, be om ursäkt, tänk igenom det men inse att det var en olycka och kom över det.

Du kommer garanterat inte göra samma misstag igen. (Människan är allt för bra på att hitta på nya misstag)

Hur håller man isär på en off och ingamenivå på konflikter?

Nja,,, bra kommunikation räcker en bit, ett bra socialt kontrakt också, men faktum kvarstår. Rollspel är en mellanmänskligaktivitet och det innebär alltid konflikter och det är dessutom en aktivitet där folk verkligen är engagerad och känner i många fall varpå det kan ta väldigt ont.

Problemet här var ju inte ingame utan de andra spelarna verkar vara förbannade för saker sabbade för dem off. De hade ett spel det verkar uppskattat väldigt mycket och så förstördes det på ett dåligt sätt.
 

Mouja

Hero
Joined
1 Dec 2001
Messages
1,011
Location
Sundsvall
Jag tycker personligen att det alla handlade [får man säga 'realistiskt' utan att bli flame'ad?]. Jag har vart med om några liknande händelser, och jag vet inte riktigt hur ni ser på det men i vår spelgrupp har vi många gånger blivit sura på varandra i några minuter medan den som "vann" (fel ordval igen, men whatev.) mådde bra ett tag. Men balansen brukar återta sig ganska snart.

Jag tror att personen som blev arg på dig kommer att komma över det så snart han inser att det bara var ett spel, och att du inte gick emot dem för att du hade tråkigt (vilket kan hända när vi spelar rollspel).

Att intrigera mot den övriga spelarskaran är bland det roligaste som finns.

Att SL napalmbombade alla när de sov har jag heller ingenting emot, går de runt och slänger bilar och mördar folk till höger och vänster så förtjänar de att dö. Inget snack om saken. Man måste ta konsekvenser av sitt spelande, annars kommer oförståndet i rollspelandet att eskalera såpass att man snart glömmer bort vad ordet 'konsekvens' betyder.

Jag tycker inte att någon reagerade fel. Saker som att kasta bilar och mörda folk kanske var fel agerat.
Men både spelledaren och du reagerade rätt, IMHO.
 

walium

Ganska töntig, faktiskt
Joined
8 Apr 2001
Messages
8,460
Location
Linköping
Talk the talk

Tja, baserat på vad du skriver så tycker jag att det verkar tämligen uppenbart att gruppen i övrigt och du hade olika mål med sitt spelande och kampanjen. Om ni hade diskuterat lite mer kring vad ni ville uppnå med era karaktärer så hade antagligen de här problemen kunnat undvikas. Man kan kanske tycka att det förstör illusionen att diskutera planer, önskemål och motiv utanför spelmötet, men å andra sidan så undviker man antagligen en del konflikter, motsättningar och bråk. Det här är inte någons fel utan den typen av ganska tragiska antiklimax som är alltför vanliga i splittrade spelgrupper som egentligen bara håller ihop för att de känner varandra privat eller för att det saknas andra rollspelare i närområdet. Jag hoppas att ni kan lära er något av det här i alla fall.
 

soda_UBBT

Warrior
Joined
30 Jul 2001
Messages
267
Location
Luthagen, Uppsala.
[Lätt rant kommer]
Traditionellt rollspel i ett nötskal. Folk slutar prata med varandra om spelet och katastrof inträffar, för ingen vet vad de andra är ute efter, känner eller behöver HJÄLP med.

Jag har 2 citat från Alfred Hitchcock som jag tycker fångar det som nybörjar (traditionella) rollspelare borde ta till sig.

1.
If it's a good movie, the sound could go off and the audience would still have a perfectly clear idea of what was going on.
Lita på mästarn. Ingen som vill ha en gemensamt skapat kontext i spel tycker saker är kul om man inte vet vad skiten är för något.
Jag får bilden utav en grupp människor som med förbundna ögon och munnar med hjälp utav sina vänsterhänder skall bygga ett korthus tillsammans.

2.
There is no terror in a bang, only in the anticipation of it.
Sjukt viktigt citat för alla rollspelare. Om spelgruppen ovan hos OP hade känt till sveket, tyckt att det var ok samt hjälpt till att lägga upp 'bollen' skulle det, som i de kantiga/klantiga traditionella/dysfunktionella spelgrupperna blir skit, bara byggas upp mot ett underbart crescendo. Awesome och underbart!

Vill minnas att det finns en variant på citat 2 som handlar om ett bord i ett rum. Om publiken får reda på att det ligger en brinnande bomb under bordet är bordet nu intressant, och karaktärer som kommer nära blir häftiga. Utan vetskapen om bomben är det bara kass och traditionellt nybörjarrollspel.
[/slutrantat]
 

krank

Lättkränkt cancelkultur-kommunist
Joined
28 Dec 2002
Messages
36,183
Location
Rissne
Awesome och underbart!
...fast åtminstone för mig ligger själva det underhållande i att alls intrigera i att de andra spelarna inte känner till vad som händer.

Det finns med andra ord inget Awesome för mig att hämta i att vara öppen med såna här grejer. Jag skulle tycka att det var ofantligt tråkigt att få veta exakt vad övriga planerar också - det skulle förta enorma mängder av det jag gillar med rollspel.

Med andra ord; jag föredrar traditionellt rollspel, där spelaren helst inte ska veta mer än rollpersonen. Annars avgår inte mitt tåg till Awesomeland alls, det står bara och stånkar på stationen. Det finns inget extra awesome att hämta i en "schysst berättelse" för mig, Awesome handlar för mig i princip helt och hållet om att känna inlevelse i karaktären, det någon kallat "krankimmersion".


Säga vad man vill om effekterna här; men sällan har jag blivit så berörd av ett rollspel. Sällan har jag suttit så med nerverna i halsgropen under flera långa spelmöten, sällan har jag varit så inne i karaktären. Sedan exploderade det hela i ansiktet på mig, men det är en helt annan sak. Hade jag varit helt öppen med vad jag höll på med, så hade hela spänningen försvunnit.


Hitchcock skapade film. Rollspel är inte film.
 

Gordeg

Hero
Joined
22 Jul 2004
Messages
1,796
Location
Västervik
Det låter på din beskrivning som att spelledaren satt sig i passagerarsätet i kampanjen och att spelarna i princip hade fria händer. Många gillar ju den spelstilen men om det spelarna vill ha är anarchy law (beskrivs i början av listan) får man faktiskt räkna med att kampanjen havererar efter ett tag.
För ett antal år sedan var jag till och från med i en kampanj som är väldigt lik den du beskriver och det slutade väldigt ofta på liknande sätt - att en eller flera spelare inte kände sig delaktiga och kunde vända sig mot gruppen bara för att det skulle hända något. Den kampanjen pågick länge trots mååånga döda rollpersoner, men ingen som var med då säger sig vilja spela en likadan kampanj igen. Kan tillägga att jag gav öppen kritik mot kampanjupplägget, eller snarare avsaknad av sådant, redan från början.

Numera har jag ett ganska öppet sinne för olika spelstilar men den här stilen tycker jag bara är destruktiv. Dessutom är det trist med egoistiska medspelare som först struntar fullständigt i om alla runt spelbordet har kul eller ej, men sedan tar det personligt när de själva åker dit.
Trots att de andra spelarna blev tjuriga på dig direkt efteråt tror jag att du gjorde dem en tjänst när du avslutade kampanjen åt dem. Vem vet hur länge de annars hade kastat bilar och dödat folk till höger och vänster?

Gordeg
 

Krille

Super Moderator
Joined
7 Feb 2000
Messages
29,540
Location
Mölndal, Sverige
Det finns inget extra awesome att hämta i en "schysst berättelse" för mig, Awesome handlar för mig i princip helt och hållet om att känna inlevelse i karaktären, det någon kallat "krankimmersion".
Och ändå blev du, om jag tolkade trådroten rätt, besviken när kampanjen imploderade och fick ett abrupt slut?
 

krank

Lättkränkt cancelkultur-kommunist
Joined
28 Dec 2002
Messages
36,183
Location
Rissne
Och ändå blev du, om jag tolkade trådroten rätt, besviken när kampanjen imploderade och fick ett abrupt slut?
Jodå, men det var ändå en känsloupplevelse, till skillnad från den ganska platta upplevelsen alla inblandade får när man redan vet exakt vad som pågår på olika håll och kanter. Hade jag vetat vad de övriga planerade, och de vetat vad jag planerade, så hade jag nog inte varit med och spelat mer än någon månad. Nu spelade vi mer än ett halvår, och allt utom de senaste 5-6 spelmötena har varit underbara, och de senaste 2-3 spelmötena har varit mer spännande för mig än (tror jag) något jag gjort inom rollspel, någonsin. Just för att de inte visste.

Mitt problem låg mest i att jag hade svårt att hantera övriga spelares reaktioner - nu visade det sig att jag övertolkade och att de kommit ur sin värsta surhet redan några timmar senare...

Jag blev inte besviken över att kampanjen fick ett abrupt slut. Jag var ganska less på kampanjen, och hade en längre tid känt att jag egentligen inte hade så mycket med den att göra. Att kampanjen imploderade... Tja, alla riktigt bra kampanjer imploderar till slut. Det är antingen det eller att man försöker pressa in allting i en dramatisk struktur. Jag vill inte spela en saga, jag vill inte spela en pjäs . impsoviserad eller icke - jag vill inte spela en film. Jag vill spela någons liv, vilket är en helt annan sak.

Det här har varit en av de bästa kampanjer jag överhuvudtaget varit med om. Det var synd att SL tappade mig mot slutet och misslyckades med att fånga upp mig, annars hade vi kanske inte förlorat så mycket gruppsammanhållning och fokus, men annars ser jag inga problem med sättet att driva kampanj.

Det här var den spelledare jag haft som jag nog funkat bäst med. Stenhård karaktärsimmersion, komplett med att klä sig som sin RP och att aldrig säga vad den tänker utan bara säga vad karaktären gör och säger, och så vidare. Han bröt upp en gammal föreställning jag gått och dragit på, genom att helt enkelt inte ha någon uppdelning i olika "Äventyr" eller så, utan bara låta alltihop vara en enda stor flytande helhet där många olika trådar samsades, blandades, komplicerades och så vidare. Jag önskar själv att jag hade modet och kompetensen att gå ifrån den klassiska "äventyr-kampanj"- strukturen.
 

walium

Ganska töntig, faktiskt
Joined
8 Apr 2001
Messages
8,460
Location
Linköping
"..fast åtminstone för mig ligger själva det underhållande i att alls intrigera i att de andra spelarna inte känner till vad som händer."

Du hade uppenbara problem med det faktum att du inte kände dig delaktig i resten av spelgruppens aktiviteter, samtidigt så verkar du själv tycka att privata intriger dolda för övriga spelare är något som är önskvärt. På vilket sätt skiljer sig deras "egoism" ifrån din?

Vill man ha en fungerande spelGRUPP så får man trotsallt acceptera vissa eftergifter, till exempel att den egna karaktären inte kan vara i centrum precis hela tiden eller att det kan vara klokt att ha liknande visioner för kampanjen och spelandet. Spelgruppen där alla är mystiska enstöringar med privata agendor är dömd att misslyckas.

Att du är utanför under stora delar av kampanjen och att den slutar så snopet och oväntat skulle inte jag se som en triumf för dig utan som ett misslyckande för hela spelgruppen. Jag är övertygad om att även en immersionist kan diskutera spelets yttre former utan att få sin spelupplevelse totalförstörd. Risken är nämligen stor att den ändå blir förstörd när det visar sig att ingen annan i spelgruppen är immersionist.

Personligen ser jag gruppen som en tillgång och en källa till inspiration och feedback. Inte som en samling pajsare som konkurrerar om spelledarens tid. Jag tycker heller inte att illusionen är så ömtålig att den inte överlever givande metadiskussioner och analyser. Hur mycket av de övrigas spelupplevelse ska man egentligen offra för sitt eget nöjes skull?
 

krank

Lättkränkt cancelkultur-kommunist
Joined
28 Dec 2002
Messages
36,183
Location
Rissne
Du hade uppenbara problem med det faktum att du inte kände dig delaktig i resten av spelgruppens aktiviteter, samtidigt så verkar du själv tycka att privata intriger dolda för övriga spelare är något som är önskvärt. På vilket sätt skiljer sig deras "egoism" ifrån din?
Jag måste ha varit otydlig; jag vill inte ursäkta mitt beteende och definitivt inte få deras beteende att verka sämre än mitt. Tvärtom var det övriga gruppen som hade rollpersoner som hade anledning att hänga ihop, de hade liknande mål och agenda, liknande planer och personligheter. Däremot hade flera av de andra också "dolda" agendor.

Däremot har jag otroligt svårt att spela och leva mig in i och känna mig bekväm med t.ex överdrivet våldsamma personer, folk som tycker att det är OK att döda och leva runt. Det blir inte en social situation jag kan trivas i som spelare. Och då leder detta ibland till att jag blir den ende i en grupp som är "emot", eftersom jag spelar karaktärer som har sådant som moral etc.

Vill man ha en fungerande spelGRUPP så får man trotsallt acceptera vissa eftergifter, till exempel att den egna karaktären inte kan vara i centrum precis hela tiden eller att det kan vara klokt att ha liknande visioner för kampanjen och spelandet. Spelgruppen där alla är mystiska enstöringar med privata agendor är dömd att misslyckas.
Vet du vad som också är dömt att misslyckas? Att försöka få mig att passa in i en grupp bestående av våldsamma psykopater. Jag kan inte spela sådana karaktärer. Det är en svaghet hos mig, jag vet, men sån är jag.

Och jag tror inte att spelgruppen är dömt att misslyckas bara för att folk har hemliga agendor.

Att du är utanför under stora delar av kampanjen och att den slutar så snopet och oväntat skulle inte jag se som en triumf för dig utan som ett misslyckande för hela spelgruppen.
Har aldrig sagt att det var en triumf för mig. Förutom att slutet blev något av ett antiklimax så tycker jag däremot att alltihop var sjukt spännande och intressant.

Jag tycker heller inte att illusionen är så ömtålig att den inte överlever givande metadiskussioner och analyser.
Och jag tycker att illusionen vinner enormt på att man håller sina tankar och planer för sig själv. Som sagt, det här kan vara den kampanj jag känt mest för någonsin, vilket är något positivt, och troligtvis den kampanj där jag genomgående haft mest Awesome överhuvudtaget just pga den stenhårda karaktärsimmersionismen. Det skulle jag inte fått om jag diskuterat tankar och planer med övriga spelare. Då hade det mer blivit gråtrist rutinrollspel.



Ärligt talat tror jag helt enkelt att gruppen som sådan var ohållbar från början; därmed inte sagt att det var en dålig grupp att dra igång, utan snarare att det var förutbestämt att de förr eller senare skulle splittras och kampanjen sluta. En icke fungerande grupp är mer intressant än den klassiska väloljade maskinen rollpersoner kan bli om man metaspelar för mycket. Jag är inte det minsta intresserad av sådant. Om jag öht ska anse det vara värt besväret att vara med och spela rollspel så behövs interpersonella konflikter som driver karaktärerna, finns det inga konflikter i gruppen gäspar jag och gör något annat.


Däremot finns det en poäng i att prata om sådant här innan man börjar spela, så att alla vet ungefär vad jag vill ha och så att jag vet ungefär vad de vill ha. Den biten är jag med på. Men jag håller inte med om det du antyder, nämligen att det skulle vara något fundamentalt felaktigt och dåligt i att tycka om att spela så som jag gör.

Berättelsen är underordnad spelgruppen, spelgruppen är underordnad karaktärerna. Först och främst spelar man sin karaktär, som reagerar på övriga spelare, sedan kommer kanske berättelsen in på ett hörn om den nu behöver.
 

krank

Lättkränkt cancelkultur-kommunist
Joined
28 Dec 2002
Messages
36,183
Location
Rissne
Jag tänkte försöka mig på nåtslags uppföljning:

* Spelaren jag trodde var asförbannad på mig SMS:ade ett par timmar efter att han stuckit och tyckte att jag inte skulle gå omkring och ha ångest över det hela "så jag började röka igen", samt att han tyckte att vi helt enkelt fick fixa en ny grupp. Out-of-gamerelationen reparerad, han sitter nu som vanligt bredvid mig och nördar sig vid sin dator.

* Min egen ångest över det hela, som var själva anledningen till att jag skrev något här öht, har också den gått över, i och med ovanstående. Nu kan jag tycka att det var ledsamt att gruppen tappade fokus och spreds, men att det i princip var förutbestämt i och med hur gruppen såg ut - samtidigt som jag inte för allt i världen skulle velat att gruppen såg ut på något annat sätt, för dess sammansättning skapade otroligt intressanta konflikter mellan karaktärerna. Att det gick som det gick på slutet var en olycklig konsekvens av att alltihop började falla samman, tidigare har det oftast blivit mina karaktärer som gått åt i någon annans intrigerande... Vi hade helt enkelt kommit till den punkt där de flesta kampanjer på ett eller annat sätt tar slut.

* Såhär i backspegeln var det här en av de absolut bästa kampanjerna jag någonsin spelat, och absolut inte pga att jag "vann" (fel ord egentligen) i slutet, utan för att tåget gick till Awesomeland nästan varenda spelmöte. Den här kampanjen har givit mig ordentliga mängder av precis det jag vill ha ut av rollspel, och spelledaren har hela tiden underlättat för den immersionism jag förespråkar. Det har varit fantastiskt.

* Inför nästa kampanj kommer jag att snacka med övriga spelare lite om vad man vill ha ut av spelandet; hur långt man ska/får gå, vilka regler och riktlinjer man känner sig bekväm inom, och så vidare. Eller åtminstone en diskussion om hur man gör när man känner att ens karaktär liksom inte funkar eller passar in längre... Som allra minst ska jag diskutera igenom saken med SL.
 

Johan K

Gammal & dryg
Joined
22 May 2000
Messages
12,401
Location
Lund
Heh, vilken soppa det måste ha varit...
För att säga något då, vette katten hur du skulle spela egentligen. Vad kunde man ha gjort & vad kunde man ha ogjort Antar att saker & ting i eran kampanj började växa okontrolerbart.
Sedan att det slutar såhär olyckligt at spealre blir arg på dig som person, tycker jag är olyckligt. Nog för att man går in & gör saker med sin karaktär men att bli arg IRL på det. det är en annan sak.

Hur man sedan undviker sådana här saker, det tror jag att man kan sammanfatta med två ord: Kommunicka & ärlighet emot varandra.
At man dels snackar med varandra utanför spelet & att man är ärlig mot varandra.
Sedan så är det ju en annan sak att man kanske intrigerar & planerar med & mot varandra. Men kanske inte at det ska gå överstyr.

/ Johan K, som aldrig varit i kranks situation, samt tycker at det är skönt att det löste sig.
 

Flurtis

Hero
Joined
27 Feb 2004
Messages
1,076
Location
Oskarshamn
Seriöst inte för att vara sådan, men vad är det att hetsa upp sig över. Du gjorde din egen tolkning av berättelsen och det blev en udda berättelse. Men jag tyckte slutet var ballt, varför skall det alltid sluta stereotypiskt lyckligt. Nej, shake it off. I det här fallet gjorde du inte något fel.

Om dom andra spelarna inte kan ta det på rätt sätt, ja jag tycker i alla fall inte du skall må dåligt över det. Det hör till rollspel att händelseutvecklingen inte alltid går ens väg.

Dessutom om det är någon som borde ta skit för spelupplevelsen så är det SL och inte du.

//Flurtis
 

soda_UBBT

Warrior
Joined
30 Jul 2001
Messages
267
Location
Luthagen, Uppsala.
Dessutom om det är någon som borde ta skit för spelupplevelsen så är det SL och inte du.
Alla har väl lika stort ansvar för spelupplevelsen runt bordet? Oavsett vem som har spelledarhatten på huvudet för stunden.
 
Top