Nekromanti Att förstärka och bejaka inre och yttre upplevelse?

[krank]

OK, appropå en diskussion i en annan tråd: Jag har under ett gäng år nu funderat mycket kring det här med inre och yttre upplevelse i rollspel.

Den yttre upplevelsen, eller den extroverta upplevelsen, den sociala upplevelsen, är det som syns och sägs kring spelbordet. De hemligheter som avslöjas, de diskussioner som förs, de gester som används, de miniatyrer som placeras, de tärningar som rullas, de onda skratt SL har för sig och så vidare. Kort sagt, allt någon gör kring bordet som syns eller märkts för övriga, och påverkar deras upplevelse.

Den inre upplevelsen – den introverta eller "asociala" upplevelsen – är då som kontrast det som händer inuti varje spelare. Alla tankar man har och känslor man känner, oavsett om man ger uttryck för dem eller inte.

Yttre upplevelser påverkar min inre upplevelse, vilket ofta men inte alltid leder till handlingar (yttre upplevelse) som påverkar andra spelares inre upplevelse. And so it goes; vi förstärker varandras upplevelser i ett slags kreativt pågående kaos där yttre och inre matar varandra.

Det är i varje fall min mentala modell för vad som händer kring spelbordet.

Jag har definitivt stött på väldigt många, kanske framför allt här på forumet, vars fokus ofta verkar ligga på den yttre upplevelsen. "Syns det inte för de andra spelarna så finns det inte" är för mig ett uttryck för ett sådant fokus. "Bara det som synliggörs/sägs/visas finns".

För mig är den inre upplevelsen i fokus. Kanske mer egoistiskt; jag kan vara ganska nöjd med att i princip inte säga eller göra något alls utåt, ibland. Jag njuter av att vara där och att känna vad min rollperson känner. Eller att spendera hyfsat lång tid med att bara tänka min rollpersons tankar – planera dess planer, fundera dess funderingar. Det syns inte utåt, men jag har ändå starka upplevelser och inlevelser. Det hjälper såklart ingen annan – därav att det är egoistiskt – men det är ändå något jag älskar i spel. För mig är det där någonstans målet ligger; att jag ska kunna tänka och känna saker inför det vi gör tillsammans. Så för mig blir det superkonstigt när man säger att det som inte sagts kring spelbordet "inte finns". Det är som om man IRL skulle säga att mina tankar inte spelar någon roll om jag inte ger uttryck för dem. Även i min vardag är jag ju rätt introvert (hyfsat social, men introvert), och det som sker i mitt huvud är för mig många gånger mer intressant och mer "på riktigt" än saker jag ser eller upplever omkring mig. Det är i mitt huvud mitt fokus är, nästan alltid.


Så jag skulle vilja prata lite om det här. Om våra olika perspektiv på vad som händer kring spelbordet, fokus, vad som "finns" och "Inte finns", vad som är viktigt.

Men helst skulle jag också vilja diskutera hur man kan skriva spel som bejakar inre kontra yttre upplevelse/inlevelse. Vilka tekniker finns för att stärka respektive typ? Vilka spel finns, som gör det bra? Vilka spel sätter den inre upplevelsen i fokus, till exempel? Finns det ens några som gör det? Och hur?

 

[ceruleanfive]

Jag är personligen ganska mycket inne på ditt spår. Och jag tycker att det låter som en givande uppdelning av upplevelser, för en diskussion! (Även om de så klart ofta överlappar i praktiken.)

Jag funderar dock lite på hur du definierar dem. När du säger inre upplevelse – syftar du då på bleed och inlevelsen i fiktionen, eller på den kreativa processen bakom att skapa fiktionen, eller på båda?

 

[krank]

Jag funderar dock lite på hur du definierar dem. När du säger inre upplevelse – syftar du då på bleed och inlevelsen i fiktionen, eller på den kreativa processen bakom att skapa fiktionen, eller på båda?

Båda, tror jag. Jag personligen föredrar ju att inte alls tänka på den kreativa processen utan låta den inre upplevelsen upptas i så hög grad som möjligt av min rollpersons inre liv, men jag tänker att även till exempel de som kör mer director stance ju har en inre upplevelse innan de till exempel säger saker. "Hm, vad skulle vara ett kul misstag för min rollperson att göra här" är ju lika mycket en inre upplevelse som "jag hoppas att jag lyckas med den här handlingen jag ska försöka göra nu", så att säga.

Även om jag generellt uppfattat det som att många som gillar director stance lägger sitt fokus mer på den yttre upplevelsen – eller kanske snarare, vilka yttre upplevelser de kan skapa för att ge sig själva och andra en önskad inre upplevelse ("om min rollperson gör det här misstaget nu så kommer alla kring spelbordet att tycka att det passar berättelsen och är roligt, inklusive jag själv")… Typ.

Ursäkta om det blir rörigt; att jag tänkt mycket på det här betyder inte att jag tänkt klart eller att mina tankar är färdigsorterade =)

 

[kwarnberg]

Jag tycker de båda flyter in rätt hårt i varandra, åtminstone som jag spelar. Jag sitter extremt sällan och tänker på hur min rollperson reagerar eller tänker – det är först när jag ljudligt berättar för det vid bordet som det blir riktigt sant också för mig själv. Därmed inte sagt att allt måste sägas, men ju mer av det inre livet hos rollpersonerna som luftas, desto bättre.

Jag tycker också att en rollpersons tankar blir som intressantast först när de skapar handlingar och dialog, och jag vill gärna kunna följa de tankarna explicit på något plan. När jag inte är i ett samtal genom min rollperson är jag ju åskådare och publik för de andra rollpersonerna, och på samma sätt som jag vill kunna ta del av huvudpersonernas tankar i litteratur vill jag göra det i rollspel.

På tal om din avslutande fråga där. I Skrômt nu har jag ett system jag kallar för Självreflektion. Efter varje spelmöte reflekterar spelarna kring deras rollpersoner. Har de råkat ut för något som ändrat eller påverkat deras framtida beteende? Har någon relation förändrats? Har de råkat ut för något som ändrat deras övertygelser? Hur har deras rädslor och liknande påverkat deras beteende och handlande under spelmötet? Genom att reflektera kring ett eller flera områden får de ERF som kan användas för att förbättra stats.

 

[ceruleanfive]

Båda, tror jag. Jag personligen föredrar ju att inte alls tänka på den kreativa processen utan låta den inre upplevelsen upptas i så hög grad som möjligt av min rollpersons inre liv, men jag tänker att även till exempel de som kör mer director stance ju har en inre upplevelse innan de till exempel säger saker. "Hm, vad skulle vara ett kul misstag för min rollperson att göra här" är ju lika mycket en inre upplevelse som "jag hoppas att jag lyckas med den här handlingen jag ska försöka göra nu", så att säga.

Även om jag generellt uppfattat det som att många som gillar director stance lägger sitt fokus mer på den yttre upplevelsen – eller kanske snarare, vilka yttre upplevelser de kan skapa för att ge sig själva och andra en önskad inre upplevelse ("om min rollperson gör det här misstaget nu så kommer alla kring spelbordet att tycka att det passar berättelsen och är roligt, inklusive jag själv")… Typ.

Ursäkta om det blir rörigt; att jag tänkt mycket på det här betyder inte att jag tänkt klart eller att mina tankar är färdigsorterade =)

Hur vågar du komma här och starta en diskussionstråd utan att redan ha formulerat färdigt det korrekta svaret!?

Min spontana tanke är att man skulle dela upp det i någon slags inre actor kontra yttre actor, samt inre director kontra yttre director. Men jag är inte helt säker.

När jag har storyflummat director-betonade spel på konvent har jag ofta reflekterat kring att jag föredrar att hålla mina tankar för mig själv i större utsträckning än vad andra ofta vill. Jag vill inte förklara hela mitt resonemang eller försöka nå konsensus om hur saker och ting egentligen ligger till – jag vill bara spela och se vad som händer.

På samma sätt föredrar jag ju att agera utåt – snarare än att informera utåt – även i tradd. Jag är inte så intresserad av att förklara vad rollpersonen tänker eller varför hen gör som hen gör.

Så utifrån det kanske man kan se det som en och samma grej. Jag vet inte än.

 

[krank]

Här är ett par tekniker jag funderar på om inre upplevelse (ingen av dem är nya, jag har pratat om dem många gånger förr):

Portaler
Tekniken går ut på att man i början av spelet uppmanas, av SL, att sluta sina ögon och föreställa sig att man är där rollpersonen är. Känna vinden, eller den hårda träbänken, eller vad det nu är. Känna lukterna, se vad rollpersonen ser. Det gör man i åtminstone några sekunder, jag skulle kunna tänka mig upp till en minut kanske. Sedan får man besvara frågor "inifrån" rollpersonen. Ibland frågor som är relevanta för det aktuella äventyret, men ibland bara allmänna: "Vad är din favoritmat?"

Detta ger en "portal" in i spelvärlden och in i rollpersonen. Jag har länge gillat den eftersom den gör det lätt att känna inlevelse i rollpersonen och tänka "jag" om hen. Men nu när jag tänker efter så borde ju den första delen där, den där man inte säger något utan bara kör ett slags vägledd meditation in i rollpersonen, absolut vara ett exempel på att lägga fokus på och förstärka den inre upplevelsen.

De vardagliga frågorna
En grej jag och min hem-spelgrupp gjorde ofta var att prata om vardagliga saker kring våra rollpersoner när vi inte spelade. Vi kanske sitter på en buss när någon plötsligt säger: "Men alltså, vad har Electrocuter egentligen för musiksmak?" och så får då jag, som är superhjälten Electrocuters spelare, fundera på saken. Och så kan vi diskutera det här fram och tillbaka.

Det här blir ju ett slags "prep is play" och absolut delvis en yttre upplevelse, men för mig var alltid det viktigaste med tekniken att jag uppmuntrades att tänka på saker ur min rollpersons perspektiv. Göra hen mer tredimensionell än bara en person som löser äventyr – trots att Lösa Äventyr är det jag föredrar att fokusera på kring spelbordet. För när jag vet vad Electrocuters musiksmak är, så förstärker ju det min inre upplevelse av att han är en "riktig person".

Jag tänker att sådana här frågor kan komma även via till exempel text; att man har ett batteri intressanta frågor att själv på sin privata kammare fundera kring.

Det behöver för den delen inte bara vara vardagliga frågor egentligen, bara frågor där svaret inte nödvändigtvis kommer upp i spel. Jag brukar tjata om Mutant Chronicles här, där det finns så många tydliga konflikter och fraktioner på olika nivåer. Det finns väldigt mycket att ta ställning till. Utan att de behöver ligga till grund för beslut när man spelar, än mindre beslut som påverkar något viktigt. Men det bidrar ändå till rollpersonens inre liv, och den inre upplevelsen.



Jag inser att båda de här har ganska stort överlapp med just att jag föredrar en inre upplevelse dominerad av rollpersonens jagupplevelse. De ger nog inte så mycket till den som vill ha en inre upplevelse som domineras av andra stances. Men ändå.

 

[Lupus Maximus]

Hm... När jag spelleder så är jag nästan enbart med den yttre upplevelsen, då jag oftast inte anser mig ha tid att ordentligt hoppa mellan spelledarpersonerna för en inre upplevelse. Jag kan gå in i deras inre tankeliv mellan spelpass. Vilket gör att om det är någon som skapas ad-hoc så jobbar jag mer med lite olika krokar för dennes tankar och känsloliv.

Som spelare, vilket jag nästan aldrig är, och aldrig som jag vill spela, så vill jag gå in i rollpersonen. Jag vill bygga upp vad rollpersonen har för tankeliv och värderingar, och sedan agera utifrån det. Den inre upplevelsen är det viktigaste, men jag förstärker det gärna med någon form av fysiskt agerande (det både förstärker den inre upplevelsen och ger något till de andra). Jag vill att agerandet skall vara efter vad som passar rollpersonen, inte vad som passar/ger intressant berättelse.

När jag sitter hemma och hobbyskriver så hoppar jag alltid mellan de olika personerna, och ser situationen ur deras ögon och hur de skall reagera. Det är mer än en gång en berättelse har spårat ur för att jag hade en idé vart det skulle gå, men en av mina egna påhittade figurer gjorde något helt annat. Då jobbar jag inte med någon yttre upplevelse. Men jag har ett rätt taktilt orienterat sinne, så jag är bättre på att i sinnet uppleva imaginära rörelser än att se föreställda saker. Så för mig själv blir det nästan samma sak.

 

[God45]

Jag ligger på extremen att om det inte hände vid spel så är det inte äkta och mitt resonemang går så här:

Om jag ser en film eller läser en bok känner jag saker. Men mina känslor är inte en del av filmen eller boken.

Om jag skådespelare känner jag saker men det jag känner är inte en del av pjäsen jag är med i.

När vi rollspelar är saken vi gör tillsammans saken. Det är konsten. Eller uppträdandet eller vad det nu är. Vad jag känner är inte oviktigt, men det är inte vad vi gör utan ett konsekvens av det. Jag "Blir" inte min karaktär utan jag "spelar" min karaktär och det är roligast när man gör grejer så det bör vara fokuset.

 

[krank]

Min spontana tanke är att man skulle dela upp det i någon slags inre actor kontra yttre actor, samt inre director kontra yttre director. Men jag är inte helt säker.

Jag tänker absolut att det kan vara ett fruktsamt sätt att tänka på det. Framför allt om man kan fundera ut vilken sorts verktyg och tekniker som skulle vara användbara för de fyra kategorierna.

De två jag angav är ju framför allt något slags inre-actor-fokus. Kanske. Beroende på vad man menar med "actor"…

 

[krank]

Delvis relevant: Jag letade efter en bra och tydlig förklaring/definition av olika stances, som ju kommit upp i ett par olika diskussioner på sistone, och hittade den här som kanske kan vara relevant.

 

[krank]

Jag funderar på ifall man skulle kunna dra mina nämnda tekniker ett steg till, och ta med sig dem in i spelandet.

Typ såhär: När något dramatiskt händer i spel – rollpersonerna stöter på en död kropp, det blir upplopp, det kommer nyheter om att ett krig bryter ut etc – så tar man en kort paus där man blundar och SL ber en tänka sig in i situationen och reflektera utifrån den egna rollpersonens perspektiv. Vad är den första tanken, känslan? Vem vill man höra av sig till för att se om de är OK? Känner man rädsla, äckel eller fascination inför den döda kroppen? Man behöver inte uttala något öppet egentligen, utan bara tänka.

Risken är såklart att detta segar ner tempot, vilket kan vara kontraproduktivt framför allt om syftet med det dramatiska var att skapa en känsla av urgency. Men tanken fascinerar mig. Jag undrar om det skulle funka, helt enkelt.

 

[Mogger]

Jag har funderat en del på detta under åren också. Jag har upplevt två riktigt bra lösningar för att få det introverta blir en tillgång för alla i spelgruppen:

1. Detta har jag bara upplevt i olika typer av play på forum etc. Men shit vad bra det har funkat! Grejen är att när du skriver vad din RP gör så sker det helt automatiskt att du även beskriver vad hen tänker. För mig har detta varit det mest givande med skrivande spel. Jag förstår att det inte är allas tekopp men jag gillar det. Och då är jag ändå inte speciellt introvert. men jag gillar att formulera mig i text, jag gillar när det får ta lite tid och där andra delar av spelandet hamnar i fokus.

2. Letter home mekaniken i mitt spel The fog of war. Du får bara XP om du skriver ett brev hem från fronten. Det är lite samma princip som ovan men ett slags mellanläge som nog går att överföra till ganska mycket spelande. helt enkelt en inblick i RPs huvud mellan spelmötet. Jag tycker det ger förståelse för spelet. Man kan då som spelare i gruppen se att "aha, det fanns en ganska välgrundad åsikt bakom den till synes slumpmässiga handlingen".

Så mitt förslag är inte att få introverta att bi extroverta, utan att hitta medel som funkar för alla.

 

[krank]

för att få det introverta blir en tillgång för alla i spelgruppen:

Väldigt intressanta tekniker!

En fråga som jag däremot inte kan låta bli att fundera över: är det nödvändigt att göra det introverta till en tillgång för alla i spelgruppen? Eller kan det i vissa fall finnas ett värde i att låta det introverta vara introvert?

Jag inser att jag nog oftare tänker tvärtom: hur jag ska få det sociala som händer i gruppen att bli en tillgång i min inre upplevelse, så att säga.

 

[Matolo]

På rak arm kommer jag på en handfull tillfällen då jag mellan möten framfört önskemålet att pensionera (och ersätta) en rollperson, och då alltid av samma anledning: jag har tråkigt. Det kan förvåna gruppen, eftersom det överhuvudtaget inte korrelerar med hur mycket plats rollpersonen tar, hur mycket hen bidrar till att lösa de problem vi ställs inför eller hur mycket jag som spelare pratar. Det börjar och slutar i hur jag känner mig när saker händer i världen - oavsett vem som orsakar dem. Tillhandahåller rollpersonen ett perspektiv, ett fönster som underhåller mig?

Ibland är mina favoriter väldigt tysta av sig. Få, noggrant uttänkta repliker. Det är rollpersonen som har tänkt på dem, tvekat och nu bestämt sig för att försöka leverera dem.

Det är ju lite själviskt av mig. De andra spelarna ska ju också ha roligt. I min nuvarande grupp har jag ofta två rollpersoner. En som pratar mycket, för de andras skull. Lite lagom provocerande, i folks ansikten. Men så fort de tystnar bor jag i mitt fönster, och insuper upplevelsen från det. Ibland hittar jag en roll som jag trivs i och som tar lagom mycket plats, samtidigt. Då räcker den.

Jag är skeptisk till en paus inför liket just av de skäl som framförs; det bryter flödet. I mitt god-och-klok-inkvisition-klur börjar varje möte med att RP-munkarna avlägger bikt från tidigare mötes händelser, någon sorts kombinerad recap, portal och introspektion. Också något att fundera på mellan möten.

 

[Trockel]

Allra först: OK. Forumet verkar ha problem med för många quotes i samma post så jag har delat upp det.

Först:

Delvis relevant: Jag letade efter en bra och tydlig förklaring/definition av olika stances, som ju kommit upp i ett par olika diskussioner på sistone, och hittade den här som kanske kan vara relevant.

Tack! Har känt mig lite out-of-the-loop när jag läst igenom lite trådar på forumet. Sen jag sist var aktiv i denna värld verkar det ha tillkommit en form av fackspråk som jag inte är van vid.

OK, det här blev riktigt rörigt, jag har försökt att få ihop mina tankar och kommentarer så gått det går men jag ber om ursäkt ifall det känns som en dålig sallad. Nu börjar vi...

[kort stämningsfull musik som ger dig tid att ordentligt kolla in fram och baksidan på häftet som följde med sago-kassetten]

Ska säga att jag aldrig tänkt rollspelande som yttre eller inre upplevelser, jag tror jag aldrig tänkt på det som annat än .. upplevelse. Jag slår fram en karaktär på ett papper och jag förmedlar dennes agerande med ord och ibland även yviga rörelser. Antar att detta kan ses som yttre upplevelse.
SL berättar om värden vi befinner oss i och att vi möter diverse personer och varelser. Min reation på detta är att jag i min hjärna får fram bilder på hur jag föreställer mig hur allt detta ser ut. Detta skulle då vara en inre upplevelse? Så långt är jag med. Men kan man verkligen separera dessa? Visst du kan tänka tankar som aldrig yppas, men din hjärna reagerar hela tiden på den information som samlas in. Du nämner att personer anser att saker ”inte finns” jag förstår inte, jag blir förrvirrad. Vad är det som inte finns? Tankar? Är det uttycket för detta som inte finns? ”Jag tänker att min RP ogillar denna SLP men eftersom jag uttryckligen inte nämner detta för SL eller gruppen så finns inte detta som en del i upplevelsen kring rollspelandet”.

Jag har funderat en del på detta under åren också. Jag har upplevt två riktigt bra lösningar för att få det introverta blir en tillgång för alla i spelgruppen:
1. Detta har jag bara upplevt i olika typer av play på forum etc. Men shit vad bra det har funkat! Grejen är att när du skriver vad din RP gör så sker det helt automatiskt att du även beskriver vad hen tänker. För mig har detta varit det mest givande med skrivande spel. Jag förstår att det inte är allas tekopp men jag gillar det. Och då är jag ändå inte speciellt introvert. men jag gillar att formulera mig i text, jag gillar när det får ta lite tid och där andra delar av spelandet hamnar i fokus.

Jag hade en karatär på White Wolfs vampire In-Character-chat i början av tusentalet (den enda forum/chat slpel jag har erfarenhet utav) och jag tyckte att för att i huvudtaget få ett sammanhang i alla posts så var även karaktärernas tankar ett måste eftersom det ger ytterligare information om t.ex. ansiktsuttryck, tonläge, känslor mm.

 

[Trockel]

...På tal om din avslutande fråga där. I Skrômt nu har jag ett system jag kallar för Självreflektion. Efter varje spelmöte reflekterar spelarna kring deras rollpersoner. Har de råkat ut för något som ändrat eller påverkat deras framtida beteende? Har någon relation förändrats? Har de råkat ut för något som ändrat deras övertygelser? Hur har deras rädslor och liknande påverkat deras beteende och handlande under spelmötet? Genom att reflektera kring ett eller flera områden får de ERF som kan användas för att förbättra stats.

... 2. Letter home mekaniken i mitt spel The fog of war. Du får bara XP om du skriver ett brev hem från fronten. Det är lite samma princip som ovan men ett slags mellanläge som nog går att överföra till ganska mycket spelande. helt enkelt en inblick i RPs huvud mellan spelmötet. Jag tycker det ger förståelse för spelet. Man kan då som spelare i gruppen se att "aha, det fanns en ganska välgrundad åsikt bakom den till synes slumpmässiga handlingen".

Reflektion som ett sätt att skaffa ERF är ny för mig. Det låter intressant, speciellt ”Letter home” varianten som inte kräver annat än att spelaren skriver några rader och mailar till SL eller på gruppens FB-grupp.


Jag har svårt för sociala medier (är forum ett socialt medium?), men som teknik att förmedla rollpersonens tankar mellan spelmöterna är det ett verktyg strött i guldflan.
Exempel: En RP hade lidit en stor skada på sin arm och dagen efter skriver spelaren i vår FB-grupp att hon önskar att sin RP får ett betydande ärr som skrytvädre och öldruckna historier. Varpå jag svarade att min RP gärna drar historien om vapensystern som fick sin arm avhuggen och själv satte fast den med käkarna från soldatmyror och tråd gjord på senor från kollibrier.
En yttre upplevelse (det blev skriver på ett forum) som blir en inre med möjligheter att åter igen bli en yttre ifall gruppen hamnar i en situation där skrönor utbytes.

Här är ett par tekniker jag funderar på om inre upplevelse (ingen av dem är nya, jag har pratat om dem många gånger förr):

Portaler
Tekniken går ut på att man i början av spelet uppmanas, av SL, att sluta sina ögon och föreställa sig att man är där rollpersonen är. Känna vinden, eller den hårda träbänken, eller vad det nu är. Känna lukterna, se vad rollpersonen ser. Det gör man i åtminstone några sekunder, jag skulle kunna tänka mig upp till en minut kanske. Sedan får man besvara frågor "inifrån" rollpersonen. Ibland frågor som är relevanta för det aktuella äventyret, men ibland bara allmänna: "Vad är din favoritmat?"

Det här skulle jag har mycket svårt för i en rollspels situation. Att i gruppen runt bordet muntligt sitta och fantisera runt (kan tyckas ologiskt eftersom man inte gör annat när väl äventyret drar igång). Det skulle kännas väldigt flummigt och obekvämt. Samtidigt, ska jag säga, är det en teknik som jag använder/använt inom teatern när jag haft grupper eller själv stått på scen.
Det är mitt förhållningssätt till de olika rollerna/miljöerna som är skillnaden.

Att i stället få en inre upplevelse kring rollpersonen har i några grupper jag spelat med varit att man på varsit håll innan det första ”riktiga” mötet skriver ner så många rader man vill om sin RP, bakgrund, drivkraft etc, och postar det någonstans där alla kan se

Jag funderar på ifall man skulle kunna dra mina nämnda tekniker ett steg till, och ta med sig dem in i spelandet.

Typ såhär: När något dramatiskt händer i spel – rollpersonerna stöter på en död kropp, det blir upplopp, det kommer nyheter om att ett krig bryter ut etc – så tar man en kort paus där man blundar och SL ber en tänka sig in i situationen och reflektera utifrån den egna rollpersonens perspektiv. Vad är den första tanken, känslan? Vem vill man höra av sig till för att se om de är OK? Känner man rädsla, äckel eller fascination inför den döda kroppen? Man behöver inte uttala något öppet egentligen, utan bara tänka.

Risken är såklart att detta segar ner tempot, vilket kan vara kontraproduktivt framför allt om syftet med det dramatiska var att skapa en känsla av urgency. Men tanken fascinerar mig. Jag undrar om det skulle funka, helt enkelt.

Jag vill inte verka elak eller motig på något vis men det där låter mer som en session i kognitiv grupp-terapi. Vilket jag har erfarenhet utav, terapi alltså, inte grupp-terapi. Att så ensidigt koncentrera sig på känslor och inre föreställningar skulle kanske vara svårt med en traditionell rollpelsgrupp. Jag kanske är fördomsfull, men jag tänker att det kräver ett förhållnignssätt till en påhittad figur som de flesta inte vill ha.

 

[Cybot]

Jag måste säga att även om det definitivt finns en inre upplevelse, och det är en del av njutningen med att rollspela, så är jag ofta tveksam till att ens inre inte får ett uttryck i den yttre upplevelsen.

För om du hade haft en upplevelse i det verkliga livet så finns det väldigt många sätt som det hade kunnat uttrycka sig undermedvetet (och som andra hade kunnat plocka upp). Kroppsspråk, tonen i rösten osv.
Om man inte uttrycker de känslor som en rollspelskaraktär har inombords så är det möjligt att andra rollspelare runt bordet inte får den feedback som de borde ha fått (genom diverse undermedvetna signaler) vilket kan leda till ett tafatt rollspel. Även om det är styltat med "Det får min karaktär att känna sig/X känner sig ganska sårad av det här", så känner jag ändå att man bör slänga ut det där inre känslolivet i det yttre och lita på att ens medspelare är ärliga med vad deras karaktärer hade plockat upp och inte.

 

[krank]

Ska säga att jag aldrig tänkt rollspelande som yttre eller inre upplevelser, jag tror jag aldrig tänkt på det som annat än .. upplevelse. Jag slår fram en karaktär på ett papper och jag förmedlar dennes agerande med ord och ibland även yviga rörelser. Antar att detta kan ses som yttre upplevelse.
SL berättar om värden vi befinner oss i och att vi möter diverse personer och varelser. Min reation på detta är att jag i min hjärna får fram bilder på hur jag föreställer mig hur allt detta ser ut. Detta skulle då vara en inre upplevelse? Så långt är jag med. Men kan man verkligen separera dessa? Visst du kan tänka tankar som aldrig yppas, men din hjärna reagerar hela tiden på den information som samlas in. Du nämner att personer anser att saker ”inte finns” jag förstår inte, jag blir förrvirrad. Vad är det som inte finns? Tankar? Är det uttycket för detta som inte finns?

Man kan såklart inte helt isolera den inre och den yttre upplevelsen från varandra – jag tänker ju på det som att de direkt påverkar och i någon mån skapar varandra (inre upplevelse leder till handlingar, som blir andras yttre upplevelse och leder till inre upplevelse för dem etc etc).

Så det jag pratar om här är nog snarare var ens fokus ligger medan man spelar. I ens eget huvud eller i att skapa något gemensamt verbalt? För mig ligger nog fokus oftast i mitt huvud, och det är ofta viktigare för mig att jag (egoistiskt) får den inre upplevelse jag vill ha än att de andra spelarna får det de vill ha. Jag försöker aktivt undvika att tänka t.ex. på vad de andra spelarna skulle tycka vore roligt om min rollperson gjorde, eller vad som vore dramaturgiskt korrekt att hen gjorde. Eftersom jag föredrar att ha ett inifrån-perspektiv på min rollperson, dvs en ganska specifik typ av inre upplevelse.


Det här med "inte finns"… Det handlar mycket om en inställning till den inre upplevelsen som jag tycker gaska illa om, där sådant som sker i mitt huvud inte anses viktigt. Ett exempel på konsekvens där kan vara att om min rollperson tänker en sak, men inte uttrycker den tanken, så kan man i efterhand bestämma sig för att "nä, rollpersonen tänkte inte alls det där". De som tycker att den inre upplevelsen inte är viktig tycker alltså att man kan retroaktivt ändra i, eller på andra sätt ignorera, allt som bara händer i huvudet på en spelare.

En annan vanlig grej är att det anses helt onödigt att skriva en bakgrund till rollpersonen om bakgrunden aldrig kommer med i spel. För mig är ju bakgrunden inte alls till för att påverka spelet kring bordet; dess syfte är ju att påverka min upplevelse av att spela rollpersonen.

Jag vill inte verka elak eller motig på något vis men det där låter mer som en session i kognitiv grupp-terapi. Vilket jag har erfarenhet utav, terapi alltså, inte grupp-terapi. Att så ensidigt koncentrera sig på känslor och inre föreställningar skulle kanske vara svårt med en traditionell rollpelsgrupp. Jag kanske är fördomsfull, men jag tänker att det kräver ett förhållnignssätt till en påhittad figur som de flesta inte vill ha.

Det är absolut så att teknikerna jag funderar kring är inlånade från många andra håll. Skådespeleri och teater är ett exempel. Mindfullness och meditationstekniker är en annan. Jag har inte medvetet reproducerat något från terapi, men kan tänka mig att det mycket väl kan finnas överlapp där också.


Jag tror att det mycket väl kan stämma att många traditionella rollspelsgrupper skulle vara ointresserade av och obekväma med att ha fokus på inre upplevelse + fokus på inlevelse i rollpersons-jaget. Jag kanske har en fördomsfull bild av "traditionella rollspelsgrupper", men mitt intryck är att det ofta är ganska lättsamt, fokus på den yttre upplevelsen, att rollpersonerna mer nästan ses som spelpjäser än alternativa "jag" och att fokus alltid ligger på vad rollpersonen gör mot sin miljö (i min fördomsfulla bild är sedan det man gör nästan alltid någon form av strid).

Jag säger inte heller att de nämnda teknikerna skulle funka för alla grupper i hela världen. De har funkat i spelgrupper jag varit en del av, och OM man är ute efter den sortens förhållningssätt kring rollpersonerna så är de praktiska verktyg.

För oavsett vilket förhållningssätt "de flesta" vill ha så vill ju jag ha ordentlig inlevelse i rollpersonen (jag brukar beskriva det som att jag gillar när jag kommer till den punkt där rollpersonen är "jag" i mina tankar), och jag har generellt fokus på den inre upplevelsen.


Jag tycker att det inte är superintressant eller givande att diskutera vilket som är det bästa eller det korrekta sättet att förhålla sig eller spela. Alla gör som de vill. Det jag hellre diskuterar är, givet spelstil och mål, hur man uppnår olika effekter, sinnestillstånd och så vidare.

 

[krank]

Om man inte uttrycker de känslor som en rollspelskaraktär har inombords så är det möjligt att andra rollspelare runt bordet inte får den feedback som de borde ha fått (genom diverse undermedvetna signaler) vilket kan leda till ett tafatt rollspel. Även om det är styltat med "Det får min karaktär att känna sig/X känner sig ganska sårad av det här", så känner jag ändå att man bör slänga ut det där inre känslolivet i det yttre och lita på att ens medspelare är ärliga med vad deras karaktärer hade plockat upp och inte.

Fast om man tycker att den inre upplevelsen är viktig, så är det ju inte huruvida de andra är ärliga som spelar roll – deras ärlighet syns ju bara utåt – utan huruvida der jag säger ger dem önskad inre upplevelse. Och för mig som eftersträvar parallellitet i rollpersonens och spelarens kunskap eftersom det underlättar "jag"-upplevelsen av rollpersonen så blir ju uttalad information om en annan rollpersons känslo- och tankeliv något som tvingar in mig i author eller director stance. Plötsligt måste jag tänka "hm, hur mycket av det där uppfattar min rollperson" snarare än "hm, hur känns det inom mig när jag hör det där, hur reagerar jag?"

Det är ingen jättebig deal, men det huvudsakliga är dock att det du beskriver definitivt är ett uttryck för att, den yttre upplevelsen är viktigare för dig än vad den är för mig =) I och med att det du frågar dig och bygger resonemanget kring är just vad som syns kring spelbordet och övriga vad spelare ser.

Och det är såklart helt OK.

 

[Henke]

Jag funderar på ifall man skulle kunna dra mina nämnda tekniker ett steg till, och ta med sig dem in i spelandet.

Typ såhär: När något dramatiskt händer i spel – rollpersonerna stöter på en död kropp, det blir upplopp, det kommer nyheter om att ett krig bryter ut etc – så tar man en kort paus där man blundar och SL ber en tänka sig in i situationen och reflektera utifrån den egna rollpersonens perspektiv. Vad är den första tanken, känslan? Vem vill man höra av sig till för att se om de är OK? Känner man rädsla, äckel eller fascination inför den döda kroppen? Man behöver inte uttala något öppet egentligen, utan bara tänka.

Risken är såklart att detta segar ner tempot, vilket kan vara kontraproduktivt framför allt om syftet med det dramatiska var att skapa en känsla av urgency. Men tanken fascinerar mig. Jag undrar om det skulle funka, helt enkelt.

Det år såhär jag vill prova att göra för att eventuellt öka bleeden. Se situationen i färg/svartvitt, se den utifrån (i tredje person) eller inifrån (första person) etc etc. var är känslan starkast och stanna kvar där när du besvarar frågorna påmhurbdet påverkar din RP.