OK, appropå en diskussion i en annan tråd: Jag har under ett gäng år nu funderat mycket kring det här med inre och yttre upplevelse i rollspel.
Den yttre upplevelsen, eller den extroverta upplevelsen, den sociala upplevelsen, är det som syns och sägs kring spelbordet. De hemligheter som avslöjas, de diskussioner som förs, de gester som används, de miniatyrer som placeras, de tärningar som rullas, de onda skratt SL har för sig och så vidare. Kort sagt, allt någon gör kring bordet som syns eller märkts för övriga, och påverkar deras upplevelse.
Den inre upplevelsen – den introverta eller "asociala" upplevelsen – är då som kontrast det som händer inuti varje spelare. Alla tankar man har och känslor man känner, oavsett om man ger uttryck för dem eller inte.
Yttre upplevelser påverkar min inre upplevelse, vilket ofta men inte alltid leder till handlingar (yttre upplevelse) som påverkar andra spelares inre upplevelse. And so it goes; vi förstärker varandras upplevelser i ett slags kreativt pågående kaos där yttre och inre matar varandra.
Det är i varje fall min mentala modell för vad som händer kring spelbordet.
Jag har definitivt stött på väldigt många, kanske framför allt här på forumet, vars fokus ofta verkar ligga på den yttre upplevelsen. "Syns det inte för de andra spelarna så finns det inte" är för mig ett uttryck för ett sådant fokus. "Bara det som synliggörs/sägs/visas finns".
För mig är den inre upplevelsen i fokus. Kanske mer egoistiskt; jag kan vara ganska nöjd med att i princip inte säga eller göra något alls utåt, ibland. Jag njuter av att vara där och att känna vad min rollperson känner. Eller att spendera hyfsat lång tid med att bara tänka min rollpersons tankar – planera dess planer, fundera dess funderingar. Det syns inte utåt, men jag har ändå starka upplevelser och inlevelser. Det hjälper såklart ingen annan – därav att det är egoistiskt – men det är ändå något jag älskar i spel. För mig är det där någonstans målet ligger; att jag ska kunna tänka och känna saker inför det vi gör tillsammans. Så för mig blir det superkonstigt när man säger att det som inte sagts kring spelbordet "inte finns". Det är som om man IRL skulle säga att mina tankar inte spelar någon roll om jag inte ger uttryck för dem. Även i min vardag är jag ju rätt introvert (hyfsat social, men introvert), och det som sker i mitt huvud är för mig många gånger mer intressant och mer "på riktigt" än saker jag ser eller upplever omkring mig. Det är i mitt huvud mitt fokus är, nästan alltid.
Så jag skulle vilja prata lite om det här. Om våra olika perspektiv på vad som händer kring spelbordet, fokus, vad som "finns" och "Inte finns", vad som är viktigt.
Men helst skulle jag också vilja diskutera hur man kan skriva spel som bejakar inre kontra yttre upplevelse/inlevelse. Vilka tekniker finns för att stärka respektive typ? Vilka spel finns, som gör det bra? Vilka spel sätter den inre upplevelsen i fokus, till exempel? Finns det ens några som gör det? Och hur?
Den yttre upplevelsen, eller den extroverta upplevelsen, den sociala upplevelsen, är det som syns och sägs kring spelbordet. De hemligheter som avslöjas, de diskussioner som förs, de gester som används, de miniatyrer som placeras, de tärningar som rullas, de onda skratt SL har för sig och så vidare. Kort sagt, allt någon gör kring bordet som syns eller märkts för övriga, och påverkar deras upplevelse.
Den inre upplevelsen – den introverta eller "asociala" upplevelsen – är då som kontrast det som händer inuti varje spelare. Alla tankar man har och känslor man känner, oavsett om man ger uttryck för dem eller inte.
Yttre upplevelser påverkar min inre upplevelse, vilket ofta men inte alltid leder till handlingar (yttre upplevelse) som påverkar andra spelares inre upplevelse. And so it goes; vi förstärker varandras upplevelser i ett slags kreativt pågående kaos där yttre och inre matar varandra.
Det är i varje fall min mentala modell för vad som händer kring spelbordet.
Jag har definitivt stött på väldigt många, kanske framför allt här på forumet, vars fokus ofta verkar ligga på den yttre upplevelsen. "Syns det inte för de andra spelarna så finns det inte" är för mig ett uttryck för ett sådant fokus. "Bara det som synliggörs/sägs/visas finns".
För mig är den inre upplevelsen i fokus. Kanske mer egoistiskt; jag kan vara ganska nöjd med att i princip inte säga eller göra något alls utåt, ibland. Jag njuter av att vara där och att känna vad min rollperson känner. Eller att spendera hyfsat lång tid med att bara tänka min rollpersons tankar – planera dess planer, fundera dess funderingar. Det syns inte utåt, men jag har ändå starka upplevelser och inlevelser. Det hjälper såklart ingen annan – därav att det är egoistiskt – men det är ändå något jag älskar i spel. För mig är det där någonstans målet ligger; att jag ska kunna tänka och känna saker inför det vi gör tillsammans. Så för mig blir det superkonstigt när man säger att det som inte sagts kring spelbordet "inte finns". Det är som om man IRL skulle säga att mina tankar inte spelar någon roll om jag inte ger uttryck för dem. Även i min vardag är jag ju rätt introvert (hyfsat social, men introvert), och det som sker i mitt huvud är för mig många gånger mer intressant och mer "på riktigt" än saker jag ser eller upplever omkring mig. Det är i mitt huvud mitt fokus är, nästan alltid.
Så jag skulle vilja prata lite om det här. Om våra olika perspektiv på vad som händer kring spelbordet, fokus, vad som "finns" och "Inte finns", vad som är viktigt.
Men helst skulle jag också vilja diskutera hur man kan skriva spel som bejakar inre kontra yttre upplevelse/inlevelse. Vilka tekniker finns för att stärka respektive typ? Vilka spel finns, som gör det bra? Vilka spel sätter den inre upplevelsen i fokus, till exempel? Finns det ens några som gör det? Och hur?