Nekromanti Att ge kampanjer värdiga slut

[entomophobiac]

De senaste åren har jag kommit igång att spela rollspel igen efter en rätt lång paus. VI har hunnit spela lite olika spel, men framförallt Coriolis och just nu Lamentations of the Flame Princess. Den första kampanjen (Coriolis) omstartades en gång och i sitt andra utförande fes den helt enkelt av på grund av att vi inte var så bra kompisar med hur reglerna betedde sig efter de 10-15 spelmöten vi hunnit med.

Och det är helt ärligt riktigt tråkigt. Att vi minns "reglerna höll inte" snarare än de häftiga historier vi berättade i Coriolis underbara setting. Om nomadsvärmen Ahilar, om hämnd, om religiös fanatism, och om kusliga övernaturligheter.

Så i den nuvarande kampanjen vill jag undvika detta. Men hur avslutar du egentligen en kampanj?

- Plötsligt, utan spelarnas vetskap, med ett BIG BANG. Inte alls förtjust i den idén, för det framtvingar ett slut och det gör det alldeles för narrativt. Känns som fällan Stephen King brukar hamna i. Write, write, write, write. FUCK! It needs to end...

- Med spelarnas medgivande och en utfäst tidpunkt. Känns som det istället tar bort all form av mysterium. "Ahjustja, nästa gång är sista speltillfället."

- Vänta på att det sker naturligt. Att det magiska tillfället uppstår då alla rollpersoner passande nog kan gå i pension, dö, eller en kombination av båda. Riskerar att ändå bli att det fiser av och slutar vara intressant.

Det känns helt enkelt som att det inte finns något bra alternativ.

Har ni andra tips på hur en kampanj kan avslutas på ett bra sätt?

 

[krank]

Sedan några år tillbaka planerar jag bara kampanjer som redan från början har en större, övergripande story. Det betyder att det redan vid spelmöte 1 åtminstone finns ett hum om vad kampanjens avslut kommer att vara. Det här handlar dels om just att jag inte vill att kampanjerna ska rinna ut i sanden och dels om att det är sånt jag som SL gillar – jag gillar det långsiktiga, det episka. Jag gillar att steg för steg låta spelarna möta och greppa delar av helheten för att sedan bygga upp till ett slags klimax. Och sedan vara klar med den kampanjen, och antagligen det spelet också.

Jag ser numera de flesta rollspel som en-kampanjs-spel. Man läser in sig på spelet, kollar vilka de coolaste bitarna är, bygger en kampanj av dem, spelar kampanjen, går vidare till nästa spel. Jag har för många ospelade spel i hyllan, liksom. Inte nog med att evighetslånga kampanjer utan röd tråd inte är roliga att spelleda, de innebär dessutom att en massa andra spel aldrig blir spelade. Jag vill absolut inte spela så länge att rollpersoner "går i pension"; jag vill bara spela så länge den övergripande plotten inte är löst...

Ett grepp jag hörde om för ett tag sedan och som jag är odelat positiv till är att bestämma antalet spelmöten redan från början. Som en överenskommelse med spelarna. "OK, nu ska vi spela första delen av Tatters of the King, och vi gör det på max 8 spelmöten. Det kommer att betyda att vi behöver skynda på lite, så ibland kanske jag klipper eller pushar...". Det tror jag är bra, inte bara för att det gör att man får komprimera och fokusera på det som är bra med den tänkta kampanjen, utan också för att de flesta av oss är vuxna människor med begränsad tid – vet man att tidsinvesteringen inte är "varje onsdag tills tidens död" utan "varje onsdag i två månader" så blir det lättare att prioritera, planera, och att överhuvudtaget tacka ja.

Jag vet inte om jag tycker att det tar bort "all form av mysterium". Jag menar, spelarna kan ju fortfarande göra fel, ha fel, de kan fortfarande följa fel ledtråd, lita på fel person. Och så vidare. Allt sånt som åtminstone jag tycker är de roliga mysterierna är ju fortfarande mysterier även om man vet hur lång kampanjen är tänkt att vara.

 

[luddwig]

Vi brukar spela utan någon förutbestämd plan och avsluta när det känns naturligt. Till skillnad mot film och böcker tycker jag inte att det är viktigt att rollspelskampanjer har en story arc och en dramatisk avslutning. Det viktiga är istället att vi har roligt där och då vid spelbordet. Sedan har det en tendens att vara med rollspel som med lumpen. Efteråt är det de roliga bitarna man minns och pratar om.

 

[2097]

Varför och hur mina kampanjer slutade!

LMoP:
dom hade helt enkelt sett allt och ist för (vad jag kanske i backspegeln önskar att jag hade gjort) att bygga ut med med grejer i samma region så var jag väldigt sugen på att köra i al-Qadim–eran istället! älska aQ!!! i vår grupp blev det så att dom besökte thundertree efter wave echo cave så det blev ett väldigt lyckat slut!

det jag minns: alla typ dynamiska saker som hände, ex vis att dom hookade upp med en thay trolle och drev en zombie-hord mot ogres men sen gick deras nekro ner så zombierna vände sig mot dom själva istället

första aQ kampanjen:
Princes of the Apocalypse kom ut som jag var lockad av, såg den som ett sätt att återvända till LMoP! och dom hade precis fått en av sina favorit-rollisar medusifierad så dom var ok med att switcha över! lite antiklimax! storyn slutade med att du blev sten!

det jag minns: åh abu! Abu Mee’ma Khiry al-Masuli!! en kenkutjuv vars beteende vi rullade random hela tiden och allt bara klaffade, han var stencool! fantastisk kampanj! eller i caverns of thracia som jag hade mashat in i samma kampanj (jag gillar att klistra ihop flera olika grejer) dom blev wipeade av en giant bat!? CR 1/4? location is everything, slåss inte på en skranglig rope bridge nästa gång

Princes!:
Värdelös kampanj, en av våra spelare skulle åka till Grekland hela sommaren så då pausade vi kampanjen och tanken var att fortsätta när han kom tillbaka.

det jag minns: jag älskar NPCerna i denna bok (åh aeirisi!) men den är så sjukt dåligt upplagd. byar är beskrivna med nån mening i ett kapitel, men mer utförligt men ändå på ett sätt så man måste läsa det första, i nästa kapitel. minns denna kampanj som en jätteflopp!

Glitchworld!:
När han var borta rullade resten av oss upp en helt homebrewvärld! Regler, upplägg och content skinnade jag om från Silent Legions och Red Tide men i en helt egen väld med egna monster, egna platser, egna magisystem, ett ändrat alignmentsystem (tre alignments: civilisation, natur, och glitch). Kampanjen dog för att jag som DM lackade ur när dom misslyckades med att hindra banditer från att bränna ner min favoritstad! Dåligt av mig, jag borde ha bara accepterat det, fanns gott om andra byar dom kunde gått till!

det jag minns: dels fantastiskt mkt detektivande & pvpande och här var när vi verkligen kom igång bra med petitioner/granter-systemet för samtal. men det som jag minns allra mest av allt var ändå en kakburk på spindelben som var en omskinnad INTELLECT DEVOURER!!! bästa CR2 monstret! ett monster tog tre separata partyn! och det var urbra “who goes there”-skräck. rullade randomly hur den rörde sig i staden och vilka den devourade och blev.

Sen kommer jag inte ihåg vad som hände… kanske jag hade burnout och ett uppehåll?

sen körde vi iaf

Curse of Strahd:
med en nerstrippad spelargrupp, bara två spelare och jag som DM. Den tog slut för att Strahd dog så det var ju epic och bra! vi hade också lagt in Deep Carbon Observatory, den passar perfekt in i settingen och det finns också en plats i den, floden nära vistanis ena läger, det lägret som är nära barovia. (Sen att vistani bygger på nåt rasse-skräp ändrade jag, jag gjorde om dom till planar pirates.)

det jag minns: hmm det får stanna vid vårt eget bord för jag vill inte utelämna min stackars spelargrupps värsta fasor. så jag säger det näst läskigaste: 3d6 wolves!

vad hände sen, minns inte, ett till uppehåll?

andra aQ kampanjen:
Den här var urambitiös och vi hade elva spelare som mest har jag för mig. Rann ut i sanden för att folk flyttade & slutade och det sista som hände var ett ganska trist TPK där typ tre personer bara var fast i en dunga och dog långsamt. Väldigt bra kampanj dom bra sakerna som hände (älska kloptok!!!) och beviset på att ett värdelöst rinna ut ur sanden behöver inte betyda att kampanjen var dålig.

det jag minns: men, det kan göra det och det nesliga slutet är ändå det jag minns mest.

Efter det var jag definitivt utbränd men sen drog vi igång igen, vi körde en one-shot mashup mellan trilemma och phandalin (dvs en fortsättning på phandalinkampanjen) och sen kom några av dom rollpersonerna över till…

tomb of annihilation:
vår gamla kampanjs längsta var typ 24 möten men nu är vi uppe i snart sjuttio möten! vi har kört den i 423 dagar dvs över ett år (186 diegetiska dagar, 423 speldagar).

det jag minns: kan ju inte minnas nåt för det är fortfarande ongoing!

Parellellt kör vi också den där mashupen mellan In Search of the Unknown och Keep on the Borderlands som Goodman gav ut. Med några från samma grupp, det är bara att vi vill köra D&D så himla ofta, dom andra i vår grupp vill bara köra 2 ggr i veckan typ.

Men nu kommer vi till rådet, ento! Gör så här:

Tillkalla ett extra spelmöte som blir en epilog a la fiasco. “Det här är Vorthos när han för sista gången tar av sig svärdet” osv, osv, sånt.

Obs jag har aldrig själv testat detta råd för jag bryr mig inte så mkt om kampanjer som pajar, det viktiga är att inte gruppen pajar. Vilket det för mig har gjort ett par gånger men jag har lyckats samla ihop några av samma dorx igen.

 

[2097]

Och min plan för hur jag ska avsluta Tomb of A är att helt enkelt inte göra det! Jag ska bygga en megakampanj där alla mina gamla kampanjer retroaktivt blir del av en och samma continuity, en värld där vi kan fortsätta i, som krank säger, "varje onsdag till tidens död", för jag avskyr att vara här i stockholm så då tar jag mkt hellre en tripp till planeten al-toril!

 

[God45]

Det slutar när gruppen nått sitt mål eller misslyckas med det definitivt.

 

[entomophobiac]

Vi brukar spela utan någon förutbestämd plan och avsluta när det känns naturligt. Till skillnad mot film och böcker tycker jag inte att det är viktigt att rollspelskampanjer har en story arc och en dramatisk avslutning. Det viktiga är istället att vi har roligt där och då vid spelbordet. Sedan har det en tendens att vara med rollspel som med lumpen. Efteråt är det de roliga bitarna man minns och pratar om.

Det jag efterlyser är inte så mycket ett dramatiskt avslut som ett inspirerat avslut. Just att det fiser av känns så trist och lite ovärdigt.

I LotFP har det uppstått en gansk naturlig pace. Men den kommer inte hålla för evigt.

 

[Bifur]

Jag tänker som krank, i alla fall så här på telefonens tangentbord. Tveksam till att tidsätta i det lilla men övergripande (typ 8-12 pass) borde kanske gå.

 

[entomophobiac]

Det slutar när gruppen nått sitt mål eller misslyckas med det definitivt.

Men i detta fallet sätter gruppen upp sina egna mål. Det gör att slutet blir mindre självklart.

 

[.113]

Det slutar när gruppen nått sitt mål eller misslyckas med det definitivt.

Mest episka: mina spelare lyckas på ca lvl 20 dnd 3.5 stoppa nån form av jätte curse/demon invasion genom att hålla ut mot demonerna medan de nya gudarna föddes (storyn hade också gått ut på att hitta frön till nya gudar efter att de gamla gudarna dött ut tidigare) och den ena karaktären som varit en.. Ja enklast uttryckt chaotic evil från start och slutade som neutral good, hero of the realm osv medan den andra karaktären, en sorcerer som startat som närmast lawful good nu var mer inne på chaotic evil och makthungrig men ändå bränt ut sin egen magi för att bli extremt mäktig en stund (det blev många demoner där ett tag) (han blev alltså i stort sett en lvl 20.nothing.) och när striden är över så går han bara därifrån eftersom han fullkomligt struntar i alla som var kvar och bara ville hitta något nytt sätt att bli mäktig på, han gick mot norr dit han kände av en urgammal drake vars själ han bundit sin egen med tidigare.

Minst episkt: jag, hjälten, ledaren, generalen, stridsmästaren (sjukt flyt när jag slogs, open ended med exploding dices) som överlevt ett anfall av 6 assassins på samma gång (som sagt, sjukt flyt, hade retat upp helt fel personer) som då avslutar kampanjen när jag, efter att ha dödat någon sorts trolldemon själv i en armé strid, blir huggen i ryggen av en bonde som aldrig slutade rassla med tärningarna. Öppna slag liksom och alla bara sjunker ihop när det blir om och om och om igen, när en punkt där man vet att ok nu är jag redan död, några rullar till och sen ny kampanj.

Still funny, för övrigt sista gången jag insisterar på att vi "bara ska spela klart striden".

 

[.113]

Med det sagt tror jag på som God45 säger att det är bra med ett lämpligt mål som avklaras, beroende på grupp kan det gå fortsätta vidare direkt eller köra något annat en stund för att det ska orkas hållas igång.

Eller som sagt, när man failar beyond repair då.

 

[God45]

Men i detta fallet sätter gruppen upp sina egna mål. Det gör att slutet blir mindre självklart.

Så brukar det vara i mina kampanjer också. Men någonstans i mitten brukar en övergripande agenda kristalliseras. Den kan vara "Vi ska pensionera oss rika!", "Vi ska rädda han den killen vi gillar!" eller "Vi ska komma tillbaks hit och jämna stället med marken!". När det händer känner man i luften att det är slutet. Låt folk narera en epilog var och the end!

Ibland säger jag "Nu är det tre sessioner kvar tror jag" med min självsäkra spelledare röst... Och kolla! De skapar ett slut på den tiden.

 

[entomophobiac]

Ibland säger jag "Nu är det tre sessioner kvar tror jag" med min självsäkra spelledare röst... Och kolla! De skapar ett slut på den tiden.

Det här låter faktiskt utmärkt. Det finns en naturlig slutstation just nu, men jag vill låta det vara så öppet som möjligt.