Bra tråd! Har faktiskt gått och ponerat på temat sedan artikeln dök upp här och på Febban. Tycker Man Mountainman "vann" tråden lite med sitt
inlägg, det innehöll många bra poänger.
De gånger jag använder mig av mental ohälsa för att karaktärisera någon vill jag ha det som något outtalat - det står inte utskrivet, utan det är en riktlinje jag arbetar utifrån i huvudet. Därtill utgår jag oftast från en schablonbild, som jag helt enkelt tolkar. På så sätt skulle jag inte spela utifrån någon ADHD-diagnos, jag skulle istället låta mig inspireras av till exempel Starbuck från Battlestar Galactica för att avgöra min "ADHD-karaktärs" handlingsmönster (är det ett mer jordnära sammanhang kanske jag låter mig inspireras av saker jag uppsnappat från vänner och bekanta med diagnosen istället). Att detta inte finns på papper passar mig perfekt av flera anledningar, men kanske framför allt på grund av att det, liksom en diagnos, försöker fastställa något komplext och ombytligt.
Sedan finns det en helt annan kategori mental ohälsa som jag besöker ofta, och det är galenskapen. Den där som får karaktärer att bubbla ut i skändliga skratt, maniskt misstro sin omgivning, eller konspirera till sitt sista andetag. Det här ämnar sällan till att vara särdeles realistisk, utan till att komma under skinnet på omgivningen och rubba ekvilibrium. Här kan jag utgå från ännu påtagligare karikatyrer - som visiren i Aladdin, Jafar, en gammal favorit - eller bara utgå från en impuls: "den här karaktären kommer tolka varje social situation som en av total underkastelse eller total dominans jämte den andra parten." Det senare körde jag under en session Svart av kval, vit av lust (på DanCon!) och hade jättekul.
Slutligen, den applikation av mental ohälsa jag kanske varit mest nöjd med: Karaktären var ett genomkorrumperat as av typen som spelarna älskade att hata. Han missade aldrig en chans till taskspel, därtill nonchalant, hal, lögnaktig. Det fanns egentligen inga försonliga drag. Samtidigt briljerade han var gång han hade ett vinglas i handen - ja, regelmässigt hade han fördel av att dricka vid sociala konflikter (hans egna Secret i Solar System). Och det utnyttjade han så mycket som möjligt, precis som många alkoholisters incitament är den "härliga kille" de känner sig som när de är berusade. En rollperson gick till sist vissa omvägar för att ombesörja hans hädangång. Det skedde under en jakt in i en aktiv vulkan (long story), och rollpersonen saktade in och gömde sig med draget vapen vid ingången. Sist och flåsande kommer "aset"; han hukar sig vid ingången och spyr vin och galla, sedan, omedveten om att han inte var ensam, började han tala för sig själv - dessa ständiga baksmällor, i trettio år har han var dag lovat sig själv att aldrig ta till vinglaset mer, i trettio år har han konstant misslyckas. Han är i sitt mest ovärdiga tillstånd, vacklar sedan vidare. Rollpersonen gör... ingenting. När jag sedan frågade spelaren vad som hände så skakade han på huvudet - han var allt för ömklig, det gick helt enkelt inte.