Nekromanti Att gestalta mental ohälsa i rollspel

Xhakhal

Reseledare i Awesomeland
Joined
22 Dec 2003
Messages
903
Location
Exil
Man Mountainman;n16264 said:
Men det förutsätter förstås att man går in i skildringen med ärlighet, nyfikenhet och öppet sinne. Och det i sin tur kan ju betyda att man faktiskt är beredd att läsa på lite, eller lyssna på de som har mer erfarenhet och kunskap än en själv. Annars blir skildringen mindre av ett utforskande, och mer ett sätt att bekräfta för sig själv vad man nu har för bild av "galningen".
Det här är, som det heter nuförtiden, 'hela grejen'.
 

Johan

Veteran
Joined
14 Feb 2014
Messages
40
Jag har mina psykiska problem. Men jag kan verkligen inte förstå vad som skulle vara så hemskt kränkande om någon rollspelade psykiska problem på fel sätt eller ens gjorde en skämtsam tolkning av dem. Jag är misstänksam mot alla som blir överdrivet stött över något sådant och börjar ställa krav på grund av det.
 

Recca

Femme Fatale
Joined
22 Jun 2011
Messages
6,383
Location
Linköping
w176;n15921 said:
Att gestala mental ohälsa i rollspel är något som både diskuteras en och två gånger i rollspel. Idag blev jag grymt glad för Shoshana Kessock har skrivit ett grymt bra blogginlägg på ämnet. Liksom så bra att jag när helst ämnet kommer upp igen kommer börja med att länka till det här inlägget.
[h=1]MENTAL ILLNESS: NOT A FLAVOR, NOT AN EXCUSE[/h] Vad tycker ni om inlägget?
Nu har jag inte läst hela tråden eller så men alltså... jag har spelat en del rollpersoner med mentala handikapp genom åren, några jag är sjukt stolt över för mitt gestaltande av, jag har inte fått någon kritik, men kanske har jag inte fått den kritiken för att mina medspelare har lika lite koll på hur psykologin faktiskt fungerar bakom beteendet. Jag gestaltade antagligen inte karaktärerna 100% korrekt.

Men måste jag göra det? Karaktären är ju ändå -MIN-. Att mitt rollspelande teoretiskt sett skulle kunna analyseras kritiskt och sedan förkastas som stereotypiserande och föraktfullt gentemot personer som lider av mentala problem, ser jag som ett problem som ligger hos åskådaren som gör den tolkningen; förstås till en viss gräns. Någonstans kan ju mitt gestaltande övergå till nån slags människoföraktande nidbild. Men om min karaktär ändå är genuin och realistisk och mer än bara sitt handikapp, kan hon inte få vara en version av det här handikappet som ärar det, fast jag säkert spelar det lite fel? Eller ännu hellre, kan hon inte bara få vara en unik liten snöflinga i ett hav av snöflingor?

Jag har nyligen spelat en karaktär med nån slags mental åkomma jag nästan skulle kalla hysteri (garanterat fel), vilket har varit något jag gjort mig rolig över från och till. Den karaktären är hur fantastisk som helst på många sätt. Hon är stark också, men jag skrattar inombords varje gång hon går bananas över en liten detalj som egentligen oftast saknar reell betydelse.
 

Recca

Femme Fatale
Joined
22 Jun 2011
Messages
6,383
Location
Linköping
Recca;n16808 said:
Jag har nyligen spelat en karaktär med nån slags mental åkomma jag nästan skulle kalla hysteri (garanterat fel), vilket har varit något jag gjort mig rolig över från och till. Den karaktären är hur fantastisk som helst på många sätt. Hon är stark också, men jag skrattar inombords varje gång hon går bananas över en liten detalj som egentligen oftast saknar reell betydelse.
Någon här i tråden kanske kan hjälpa mig identifiera vad som faktiskt är på tok med den här karaktären eftersom det garanterat inte är hysteri. Den största knäppisgrejen med karaktären är att hon inte kan släppa vissa saker. Om en person berättar början på en historia men sen slutar i mitten så blir hon helt besatt av fortsättningen och det syns på henne. Det är ångest och frustration och hon kan få nervsammanbrott eller bli mordisk. Vad kan det här vara för nåt? Jag tänker nån slags tvångstankar kanske?
Måns said:
Låter som någon form av kontrollbehov. Tror att det är i princip omöjligt att diagnoticera det här :)

Tänk på att väldigt många människor går omkring och bär på någon form av mental ohälsa utan att varken känna till diagnos eller ens vara medvetna om det.

Din karaktär kanske är väldigt nyfiken, i kombination med hyperaktivitet?
Recca said:
Ja, det är absolut kontrollbehov. Jag kör den här karaktären online i Guild Wars 2. Så jag slipper ju spela ut det här beteendet IRL, vilket absolut gör det lättare att göra det väl eftersom jag har svårt att lajv uttrycka väldigt extrema roller. Men i text, särskilt engelska är jag bättre än de flesta engelsktalande rollspelarna. ;)
 

Recca

Femme Fatale
Joined
22 Jun 2011
Messages
6,383
Location
Linköping
w176;n15998 said:
Jag håller inte med här. Psykisk ohälsa spänner över ett stort spann. Både i omfattning och art. Vissa har psykisk ohälsa som påverkar varje aspekt av deras liv, andra har en fobi för sprutor som påverkar ens liv mindre än 1% av tiden.

Många drag av psyksik sjukdom är allmängiltiga. De flesta har varit med om perioder av nedstämdhet och sorg. De upplevelsena är allmängiltiga. Att därifrån utforska hur det kan vara att genom gå längre perioder av nedstämdhet till den grad att de uppfyller kriterierna för depression tycker jag är möjligt.

Psykisk ohälsa är många saker. Vissa saker är lättare än andra att utforska i spel även om man inte har personlig erfarenhet av det.
För mig är det som en skala, eller ännu hellre som en grå typ av 3d-kub med olika typer av känslor utplacerade och galenskaperna sitter i kubens hörn. Jag har gjort ett psykologiskt test där när jag bockar av ett visst antal jakande svar så blir jag betecknad som mer eller mindre psykiskt sjuk, och håller jag mig inom en rimlig gräns så befinner jag mig inom vad som betraktas som "normal". För mig betyder det att en människa som är väldigt generös mycket väl skulle kunna betraktas som psykiskt sjuk eftersom generositeten eventuellt blir överdriven. Mental ohälsa för mig är när ett beteende intensifieras och förstärks till onaturliga proportioner, som när makan blir avundsjuk på sin make för att han jobbar sent vilket leder till att hon går bananas på nåt vis (orkar inte beskriva exempel). Nånstans är territoriellt beteende exempelvis att betrakta som helt naturligt, eller önskan att behålla sin familjs integritet, men om det resulterar i ett av svartsjukedrama förstörst hem så handlar det om mental ohälsa..

Personligen har jag "provat" att vara psykiskt sjuk genom att ha drabbats av psykoser vid olika tillfällen när jag knarkade en gång i tiden, men de tendenserna fanns redan där, de bara intensifierades och nu när jag gjort ett psykologiskt test så har jag insett att de tendenserna även finns i mig som människa fast i så pass låga mängder att jag helt saknar handikapp. Det har ändå gjort nytta, känner jag, att veta detta, eftersom jag aktivt kan hantera tillfällen då jag upptäcker att mitt beteende gränsar mot vad som inte känns okay.
 

RasmusL

Champion
Joined
15 Jan 2012
Messages
9,962
Location
Stockholm
Kärlekscraft;n16776 said:
Beror på vilken sorts mental ohälsa: man kan grovt dela upp det i 3 sorter: psykoser, neuroser och personlighetstörningar(med mera).
Vid psykoser påverkas hela upplevelseförmågan som vid schizofreni, personlighetsstörningar som "psykopati" och annat. Sen har vi neuroser - "lindriga psyiska störningar" som depression, ätstörningar, ångest etc. som brukar vara vanligast: Man kommer inte att märka av det speciellt mycket(mera av en instabil livsstil) såvida personen inte säger det, men inte gör det p.g.a. stigmat.
Nu hänger jag inte med, är de olika "sorterna" OK att gestalta på olika sätt eller vart är vi på väg här?
 

Ram

Skev
Joined
11 May 2004
Messages
5,570
Location
Slätta
RasmusL;n17198 said:
Nu hänger jag inte med, är de olika "sorterna" OK att gestalta på olika sätt eller vart är vi på väg här?
Om målet är att gestalta en mental ohälsa korrekt så tycker jag såklart att de skall gestaltas olika. Mild ångest kontra svår Autism eller Psykopati kommer såklart att te sig mycket olika när man spelar ut dem och därmed ta mycket olika mycket plats. Desto svårare diganos desto mer av personens ageringsutrymme kommer att tas upp av sjukdomen. Jämför det med att spela en person med lätt rematism och en som har förlorat båda benen; I det första fallet så är det över lag en bisak som kommer i spel ibland, i det senare så kommer det att vara ett större fokus (visst, beror på setting såklart). Desto mildare åkomma, desto mindre "impact"/synlighet.
 

RasmusL

Champion
Joined
15 Jan 2012
Messages
9,962
Location
Stockholm
Ram;n17205 said:
Om målet är att gestalta en mental ohälsa korrekt så tycker jag såklart att de skall gestaltas olika. Mild ångest kontra svår Autism eller Psykopati kommer såklart att te sig mycket olika när man spelar ut dem och därmed ta mycket olika mycket plats. Desto svårare diganos desto mer av personens ageringsutrymme kommer att tas upp av sjukdomen. Jämför det med att spela en person med lätt rematism och en som har förlorat båda benen; I det första fallet så är det över lag en bisak som kommer i spel ibland, i det senare så kommer det att vara ett större fokus (visst, beror på setting såklart). Desto mildare åkomma, desto mindre "impact"/synlighet.
Ja, givetvis ska de gestaltas olika men är det verkligen skillnad på hur man ska närma sig psykisk ohälsa beroende på hur synlig den är? Minskar alltså "den nödvändiga graden av respekt" linjärt med "hur mycket plats tar fenomenet i spel"? Spontant säger jag "nej, inte alls" men det kanske finns något bra skäl till varför jag har fel?
 

Ram

Skev
Joined
11 May 2004
Messages
5,570
Location
Slätta
RasmusL;n17210 said:
Ja, givetvis ska de gestaltas olika men är det verkligen skillnad på hur man ska närma sig psykisk ohälsa beroende på hur synlig den är? Minskar alltså "den nödvändiga graden av respekt" linjärt med "hur mycket plats tar fenomenet i spel"? Spontant säger jag "nej, inte alls" men det kanske finns något bra skäl till varför jag har fel?
Jag tycker nog inte att den ökar linjärt, men jag tycker att den ökar med synligheten helt klart. Hur visar du din respekt om den inte syns i spel?

Men synlighet är kanske ett illa valt ord. Jag vill inte skriva "hur stor del av karaktären det är" då man inte är sin sjukdom, men i realiteten är det nog det jag menar. Hur ofta sjukdomen spelar in i givna situationer.
 

RasmusL

Champion
Joined
15 Jan 2012
Messages
9,962
Location
Stockholm
Ram;n17211 said:
Jag tycker nog inte att den ökar linjärt, men jag tycker att den ökar med synligheten helt klart. Hur visar du din respekt om den inte syns i spel?

Men synlighet är kanske ett illa valt ord. Jag vill inte skriva "hur stor del av karaktären det är" då man inte är sin sjukdom, men i realiteten är det nog det jag menar. Hur ofta sjukdomen spelar in i givna situationer.
Ok, då är jag med. Ja, kanske det. Psykisk ohälsa som inte syns är ju inte särskilt stötande (go Turku school!) men jag ser det nog ändå lite som en 0/1-variabel; är det en märkbar ohälsa så bör den ges samma grad av respekt oavsett utsträckning. Sedan inte sagt att man måste läsa en massa böcker och rapporter för det, det tycker jag inte att man ska behöva oavsett hur "stor del av karaktären det är" (om vi är överens om att "karaktären" är det "skrivna" kring rollen snarare än "personen" så klarar vi oss här va? :p).
 

Ram

Skev
Joined
11 May 2004
Messages
5,570
Location
Slätta
RasmusL;n17212 said:
Ok, då är jag med. Ja, kanske det. Psykisk ohälsa som inte syns är ju inte särskilt stötande (go Turku school!) men jag ser det nog ändå lite som en 0/1-variabel; är det en märkbar ohälsa så bör den ges samma grad av respekt oavsett utsträckning.
Ja, du kanske har rätt. Jag ser det lite så här; Om jag har bestämt mig för att spela en karaktär med en given störning så är det förhoppningsvis rimligt att anta att jag är intresserad av den. Om jag efter någon sorts grundläggande inläsning kan bedöma ungefär hur mycket den kommer att synas i spel, hur ofta det kommer att triggas, så borde det vara ett underlag för hur mycket jag bör läsa in mig på det. Alternativt om det kommer att göra mycket för min inlevelse.

Ta cancer som exempel; Om jag vet att jag har obotlig cancer och kommer att dö men det inte är cancern som syns i spel utan bara de beteendenden som triggas av min vetskap om den så behöver jag troligen inte läsa in mig vidare mycket om cancer. Om det däremot har en uppsjö av effekter på min kropp så är det kanske rimligt att jag läser in mig desto mer om det hela.

RasmusL;n17212 said:
Sedan inte sagt att man måste läsa en massa böcker och rapporter för det, det tycker jag inte att man ska behöva oavsett hur "stor del av karaktären det är" (om vi är överens om att "karaktären" är det "skrivna" kring rollen snarare än "personen" så klarar vi oss här va? :p).
Hehe, hoppas det! :)
RasmusL said:
Ja, medhåll.
 
Joined
1 Feb 2013
Messages
859
Location
Norrbotten
Att man inte gestaltar en form av psykisk ohälsa riktigt realistiskt anser ju jag inte behöver vara stötande, respektlöst eller liknande. allt beroende på hur den gestaltas. det kan givetvis bli stötande men det kan ju nästan all om det spelas på "fel sätt"

Och eftersom det i många spel ofta finns mändder av orealistiska saker så är det väl inte hela världen att ett mentalt problem inte är så realistiskt. Man bör ju självklat tänka sig för när det gäller detta eftersom det kan både förstöra för gruppen om man har en karaktär som beter sig helt knasigt i vissa situationer och skyller det på karaktärens men tala ohälsa när han sabbar för resterande gruppmedlemmar. och dessutom kan uppfattas stöttande och respektlöst om man går för långt med det eller splelar ut det på ett respektlöst sätt.

Men att ge en karaktär vissa egenheter som kanske i mångt och mycket påminner om någon form av mental ohälsa tycker jag varken är stötande. eller ens något som måste kräva massiva kunskaper om detta för att kunna spela ut det realistiskt.
oftast är det ju inga extrem "störningar" karaktären lider av. för i så fall skulle han bli i det närmaste ospelbar. men jag anser itne man ska gräva ner sig i ralismen allt för mycket.

Ett spel med låt oss säga magi, övernaturliga varelser. människor med mentala krafter och liknande har ju redan så många element som inte är realistiska så varför haka upp sig på just detta. Nästan vilken aspekt som helst i ett spel kan upplevas som stötande om det spelas ut på ett stötande sätt. men bara för att något inte är realistiskt så brukar väl folk inte ta anstöt av detta. det brukar oftast krävas mer än så.
Förutom för vissa som blir stötta och kränkta av de mest underliga småsaker. jag vet av fok som kan ta väldigt illa upp och bli rent utav sura för att man inte tycker om deras favorit film. och sådana människor hittar oftast något att bli kränkta över hur försiktig man än är
RasmusL said:
Jag vill nog påstå att det är skillnad på olika ämnen när det kommer till gestaltning; vissa ämnen ÄR känsligare än andra och magi-liknelsen håller inte här.
Recca said:
Inte ens när ni spelar med "realistiska" stridsregler?
Reddokk Fheg said:
Nej Recca men när vi kör med realistiska "dra från ryggen regler" då ska allt vara realistisk förstår du. man får inte äta i spelet eller dricka öl om man inte gör det irl och slår en spelare till en annan i spelet så Ja självklart måste man göra detta irl. Men detta med realistisk ohälsa löser vi genom att ha ett tiotal psykologer och terapeuter av olika slag med på våra möten just för denna skull :)
Recca said:
 
Joined
1 Feb 2013
Messages
859
Location
Norrbotten
@RaasmusL gällande komentaren till min förra post.

Jag sa aldrig det inte är skillnad på olika ämnen. utan bara att de allra flesta kan bli stötande och kränkande beroende på hur de gestaltas. men självklart är det skillnad på hur känsliga ämnen är.

Och även om man bortser från magi liknelsen så anser jag inte att mental ohälsa ska kräva speciellt realistisk gestaltning eller att man ska behöva ha väldiga kunskaper om detta. Ska man se det så bör ju detta gälla i alla fall med mental ohälsa och då inbegriper det väl även att det ska vara realistiskt även hur och varför man kan drabbas av den lika väl som hur den exakt gestaltar sig?

Vet vi hur någon skulle reagera på att exempelvis se sina vänner bli dödade av ett övernaturligt monster mitt framför ögonen dem?
Hur man realistisk skulle reagera att se en by som har slaktats av orker. med döda kvinnor och barn liggande över allt.
Kanske få reda på att man har krafter som normala människor inte har, att man inte är som alla andra.
Hur man skulle reagera i en zombie apokalyps?
Alla dessa saker och nästan oändligt många fler som kan förekomma i rollspel skulle realistiskt sett kunna medföra att man drabbas av någon form av mental ohälsa. Att bara ignorera detta är även det högst orealistiskt. så vad är felet med att gestalta denna ohälsa även om det inte blir speciellt realistiskt?
Att helt strunta i det är ju som sagt nästan mer orealistiskt än att spela ut det lite felaktigt. Och ska man ta desa saker i åtanke så måste man inte bara ha någotsånär kunskap i hur mental ohälsa påverkar en utan även stor kunskap i hur så pass starka händelser som ofta förekommer i ett spel påverkar oss. Ni förstår säkert vad jag menar. och det blir ju helt orealistisk att börja kräva detta av folk om de ska spela rollspel. och då skulle nog den bästa lösningen vara attt helt enkelt bestämma att man kör på orealism och säger att ingen av spelarna kan drabbas av någon form av mental ohälsa. annars skulle det bli oerhört komplicerat

Och ska försöka vara realistisk med hur folk med någon form av mental ohälsa reagerar i spelet. så bör man ju även försöka vara realistisk med hur "fullt friska" reagerar. och i väldigt många fall så reagerar och agerar inte folk på ett realistiskt sätt i rollspel oavsett hur derar mentala hälsa är.
och skulle alla reagera realistiskt hela tiden skulle det troligtvis göra spelet tråkigare

Med det menar jag inte att man kan bära sig åt hur som helst utan man bör ju fortfarande tänka sig för lite och inte göra saker som man tror kan väcka anstöt eller helt förstöra för spelgruppen. och om någon skulle gå för långt med detta på något sätt så kan ju alltid någon i gruppen påpeka detta och om de känner att det inte är passande

Något annat som bör nämnas är ju att om någon gestaltar en viss typ av mental ohälsa. Tex deprision, en extrem fobi. paranoia eller liknande. Så behöver det ju inte det betyda att det är så han ser folk med detta problem.
 

Bunny

Crazy like a fool
Joined
15 Oct 2002
Messages
2,953
Location
Knivsta
Bra tråd! Har faktiskt gått och ponerat på temat sedan artikeln dök upp här och på Febban. Tycker Man Mountainman "vann" tråden lite med sitt inlägg, det innehöll många bra poänger.

De gånger jag använder mig av mental ohälsa för att karaktärisera någon vill jag ha det som något outtalat - det står inte utskrivet, utan det är en riktlinje jag arbetar utifrån i huvudet. Därtill utgår jag oftast från en schablonbild, som jag helt enkelt tolkar. På så sätt skulle jag inte spela utifrån någon ADHD-diagnos, jag skulle istället låta mig inspireras av till exempel Starbuck från Battlestar Galactica för att avgöra min "ADHD-karaktärs" handlingsmönster (är det ett mer jordnära sammanhang kanske jag låter mig inspireras av saker jag uppsnappat från vänner och bekanta med diagnosen istället). Att detta inte finns på papper passar mig perfekt av flera anledningar, men kanske framför allt på grund av att det, liksom en diagnos, försöker fastställa något komplext och ombytligt.

Sedan finns det en helt annan kategori mental ohälsa som jag besöker ofta, och det är galenskapen. Den där som får karaktärer att bubbla ut i skändliga skratt, maniskt misstro sin omgivning, eller konspirera till sitt sista andetag. Det här ämnar sällan till att vara särdeles realistisk, utan till att komma under skinnet på omgivningen och rubba ekvilibrium. Här kan jag utgå från ännu påtagligare karikatyrer - som visiren i Aladdin, Jafar, en gammal favorit - eller bara utgå från en impuls: "den här karaktären kommer tolka varje social situation som en av total underkastelse eller total dominans jämte den andra parten." Det senare körde jag under en session Svart av kval, vit av lust (på DanCon!) och hade jättekul.

Slutligen, den applikation av mental ohälsa jag kanske varit mest nöjd med: Karaktären var ett genomkorrumperat as av typen som spelarna älskade att hata. Han missade aldrig en chans till taskspel, därtill nonchalant, hal, lögnaktig. Det fanns egentligen inga försonliga drag. Samtidigt briljerade han var gång han hade ett vinglas i handen - ja, regelmässigt hade han fördel av att dricka vid sociala konflikter (hans egna Secret i Solar System). Och det utnyttjade han så mycket som möjligt, precis som många alkoholisters incitament är den "härliga kille" de känner sig som när de är berusade. En rollperson gick till sist vissa omvägar för att ombesörja hans hädangång. Det skedde under en jakt in i en aktiv vulkan (long story), och rollpersonen saktade in och gömde sig med draget vapen vid ingången. Sist och flåsande kommer "aset"; han hukar sig vid ingången och spyr vin och galla, sedan, omedveten om att han inte var ensam, började han tala för sig själv - dessa ständiga baksmällor, i trettio år har han var dag lovat sig själv att aldrig ta till vinglaset mer, i trettio år har han konstant misslyckas. Han är i sitt mest ovärdiga tillstånd, vacklar sedan vidare. Rollpersonen gör... ingenting. När jag sedan frågade spelaren vad som hände så skakade han på huvudet - han var allt för ömklig, det gick helt enkelt inte.
 
Top