Jag ansluter mig till Vimes här.
Själva idén om en "realistisk" skildring av psykisk ohälsa tycks förutsätta att detta är något som är en gång för alla fastslaget, en avgränsad domän av mänskligt beteende som definieras i DSM. Det är att förfalska psykisk ohälsa i två avseenden: dels det mer obvious, att man tar som en auktoritet något som ju bara är ett mycket grovt verktyg för psykiater och andra specialister som försöker brottas med en mycket komplex verklighet; dels det djupare, att det gör psykisk ohälsa till en "grej", ett binärt tillstånd som kan vara av eller på, och som man kan träda in i endast på villkor att man skriver under vissa officiellt sanktionerade regler. När den psykiska ohälsan i själva verket är ett ständigt närvarande villkor för den mänskliga tillvaron.
När vi pratar om hur psykisk ohälsa skildras i rollspel, borde vi prata om den psykiska ohälsans estetik.
Psycho, När lammen tystnar, Fight club, etc. etc. ad nauseam är inte realistiska skildringar av psykisk ohälsa. De är karikatyrer, men de är karikatyrer som fyller ett visst estetisk syfte. De ställer frågor om människosjälen, något av det mest komplexa och gåtfulla som vi känner till, och försöker besvara dem. Skildringen måste nästan bli karikatyrartad, för att frågorna och svaren ska bli tydliga för publiken.
Vad lär man sig av att studera psykisk ohälsa? Man lär sig något om hur själen är uppbyggd, hur den hänger ihop, och hur den följaktligen kan gå sönder. Det är inget vi kan begära att rollspelare, eller andra berättare, ska förstå på förhand -- inte minst för att ingen förstår det särskilt bra, inte ens de specialister, psykologer och annat, som vigt sina liv åt frågan. Däremot kan vi lägga fram förslag inom ramen för vår fiktion: tänk om det här hände, hur skulle det påverka det här, vilka följder skulle det få, är det rimligt? Man får inte heller glömma att vår nuvarande civilisation långt ifrån uttömt alla de ändlösa möjligheter till att fucka upp någons hjärna som funnits och kommer att finnas -- psykopatologi är ingen konstant, det uppstår i mötet med en städnigt föränderlig värld.
Att göra mentalsjukdom till en helgad domän vars skildring först måste godkännas av en expertinstans, det är också paradoxalt nog att bekräfta marginaliseringen av mentalsjukdom som något apart och väsensskilt från det normala. Då missar man i vilken utsträckning alla befinner sig under ständig psykisk stress, vilket balansnummer vi alla hela tiden måste utföra och hur lätt det är att något slår slint. Att istället betrakta mentala sjukdomar som något ständigt närvarande, som den sårbarhet som följer på att vara en tänkande, kännande varelse, innebär att vi måste kunna ta oss frihet att spekulera, experimentera och fabulera.
Men det förutsätter förstås att man går in i skildringen med ärlighet, nyfikenhet och öppet sinne. Och det i sin tur kan ju betyda att man faktiskt är beredd att läsa på lite, eller lyssna på de som har mer erfarenhet och kunskap än en själv. Annars blir skildringen mindre av ett utforskande, och mer ett sätt att bekräfta för sig själv vad man nu har för bild av "galningen".