Ja, fördelen är att det är väldigt effektivt sätt att göra det på. En SLP får djup av att användas ofta, inte för att man i förväg suttit och planerat en massa. När den används ofta så byggs den upp med fler detaljer och blir mer och mer mångfacetterad.Tillägg: Även om det inte finns något större djup i ingången - antagonisten kanske "bara gör" - så kan spelarna fylla på med tänkbara motiv och ett större djup i sin fantasi. Om de tillåter sig själva att göra det! Jag märkte det, inte minst i Fantasy World, där vi verkligen körde play to find out, att det inte fanns tid att skapa något djup i en SLP, men att det kom efteråt.
Till en början så har man kanske bara ett namn och ett sammanhang som det använts i (typ innan man har träffat personen, men någon annan har nämnt hen).
Sedan lägger man till en utmärkande feature/kroppsdel (kanske precis innan RP träffar personen, och man ska beskriva/gestalta).
Då brukar det ofta dyka någon slags information eller detaljer som är värt att notera. Kanske någon tagg man kan sätta.
När den dyker upp nästa gång så kanske den visar olika personligheter mot RP.
osv.
I slutändan så kanske den blir promotad hela vägen till fullfjädrad agent med impuls, ödesfrågor, timglas och placeras på agentkartan.