Att läsa någons intentioner – möjligt eller omöjligt?

[Mogger]

Men när jag som spelare ljuger för spelledarens slp brukar den oftast genomskåda min lögn annars hade ju inte färdigheten bluffa behövts eller köpslå

Orättvist nog är det mycket enklare att ljuga än att genomskåda lögner

 

[obak]

Men när jag som spelare ljuger för spelledarens slp brukar den oftast genomskåda min lögn annars hade ju inte färdigheten bluffa behövts eller köpslå

Behövts å behövts, dom färdigheterna är väl mest ett komplimemt till folk som inte kan eller vill rollspela så bra eller vill ha en lätt utväg.

 

[Rickard]

Behövts å behövts, dom färdigheterna är väl mest ett komplimemt till folk som inte kan eller vill rollspela så bra eller vill ha en lätt utväg.

...eller så gör man tvärtom och slår först och alla gestaltar utifrån resultatet. För jag menar, rollpersonen är inte spelaren.

 

[Rickard]

Orättvist nog är det mycket enklare att ljuga än att genomskåda lögner

För mig är det tvärtom. Kan inte ljuga, för det är så uppenbart för mig att det är en lögn.

 

[obak]

...eller så gör man tvärtom och slår först och alla gestaltar utifrån resultatet. För jag menar, rollpersonen är inte spelaren.

Eller så rollspelar man sina värden.

 

[Sömniga Isaac]

Eller så rollspelar man sina värden.

Jag kommer inte till spelbordet för att spela mig själv, mina förmågor eller testas mot mina förmågor. Det behöver jag ändå utsättas för dagligen i min yrkesroll, som privatperson och i utbildning. Behöver inte försätta mig i samma begränsningar runt spelbordet.

För den som gillar det dock, kul för den! För oss andra, låt våra rollpersoners styrkor skina istället för att tvinga oss bli medvetna om våra egna tillkortakommanden.

 

[ceruleanfive]

Behövts å behövts, dom färdigheterna är väl mest ett komplimemt till folk som inte kan eller vill rollspela så bra eller vill ha en lätt utväg.

För mig är syftet med färdighetsslag att simulera spelvärlden och rollpersonens förmågor. Jag vill inte att min rollperson alltid ska vara lika dålig som jag på allt jag är dålig på och inte heller att hen ska vara lika bra som jag på allt jag är bra på.

Dessutom är det ju en väldig skillnad på att vara spelaren som får spelvärlden och sidokaraktärer beskrivna för sig, eller att vara personen som faktiskt upplever spelvärlden och sidokaraktärerna. Spelledaren som gestaltar sidokaraktären ljuger ju faktiskt inte och inget står på spel för hen ifall "lögnen" avslöjas, så förutsättningarna för spelaren att tolka saker korrekt blir helt annorlunda.

Sen blir det onödigt att exkluderande att kalla player skill och gestaltning för "att rollspela", eftersom det indikerar att simulering och fiktionsbygge inte är att rollspela. Jag hade hellre kallat det "att karaktärsgestalta".

 

[Quadrante]

Jag har märkt (när jag använder och tillåter) [läsa intension™ ] är att jag har två problem. Det ena att det inte säger något om vad som är sant utan att vad den andre tror på och att informationen man får är för vag.

De gånger det funkar bra är när man lyfter det och pratar med spelaren mer än beskriver vad rollpersonen ser/hör/upplever. Lite metasnack om vad intrycken antagligen betyder.

 

[obak]

...eller så gör man tvärtom och slår först och alla gestaltar utifrån resultatet. För jag menar, rollpersonen är inte spelaren.

Eller så rollspelar man sina värden

Jag kommer inte till spelbordet för att spela mig själv, mina förmågor eller testas mot mina förmågor. Det behöver jag ändå utsättas för dagligen i min yrkesroll, som privatperson och i utbildning. Behöver inte försätta mig i samma begränsningar runt spelbordet.

För den som gillar det dock, kul för den! För oss andra, låt våra rollpersoners styrkor skina istället för att tvinga oss bli medvetna om våra egna tillkortakommanden.

Tja, jag tror vi pratar samma sak. Bara det att jag gillar att skådespela min roll utan att blanda in tärningar hela tiden.
Visst, jag är inte en hård legosoldat med trettio års erfarenhet från rymdkrigen på venus, men inte fan var IanMckellan en tusenårig trollkarl så...

 

[Rickard]

Eller så rollspelar man sina värden.

Visst, men hur hanterar du din rollgestaltning när rollpersonen har 50% chans att lyckas?

 

[Girighet]

Eller så rollspelar man sina värden.

Men för att göra det behöver man ju ha färdigheterna. Jag tolkade dig först som att du inte vill ha färdigheterna men du vill ha dem bara inte slå för dem utan rollspela utifrån dem istället?

 

[obak]

Visst, men hur hanterar du din rollgestaltning när rollpersonen har 50% chans att lyckas?

Tja, byter system.

 

[Quadrante]

Tja, byter system.

Friform? Vilka system har inte %-chans?

 

[krank]

Friform? Vilka system har inte %-chans?

Well, det finns ju system som har värden man inte slår mot. Kutulu till exempel; det enda man slår för där är ju grejer som att slåss eller vara atletisk. Allt annat sköts antingen via rollspelande, player skill eller raka binära jämförelser.

 

[obak]

Men för att göra det behöver man ju ha färdigheterna. Jag tolkade dig först som att du inte vill ha färdigheterna men du vill ha dem bara inte slå för dem utan rollspela utifrån dem istället?

Ja, jag gillar inte tärningar mer än absolut nödvändigt.
Om min rollperson är Tyrion Lannister eller Lord Varis så KAN han ljuga och ljuga bra och övertygande. John Snow eller Han Solo? Kanske inte lika mycket, men det handlar ju också om hur vana dom är att röra sig i olika kretsar.
Han Solo är säker skitbra på att bluffa gangsters och tulltjänstemän, men Varis hade nog haft problem med en rassistisk imperietjänsteman. Skall man lägga till ett slag för Kännedom Imperiet, Undre Världen, Etikett : Överklass/Gangsters/Bikers?
Att ljuga handlar ju inte bara om att hålla masken utan att veta hur man blir polare med nån, hur saker funkar i en viss kultur osv.
Att bara ha bluffa 95 ovh sedan tycka att man är lika bra på alla sorters lögner är ju lite skevt väl?

 

[Quadrante]

Well, det finns ju system som har värden man inte slår mot.

Ah, man tänker så.


/// Man slår i regel inte tärning för färdigheter i Skodon heller, men tänkt dem som procentsatser ... för att am rullar om man stressar. ///

 

[obak]

Ah, man tänker så.

Jag har haft spelledare som sagt att det enda som räknas är tärningsslaget, och då blir det ju menlöst att rollspela.
Sedan har jag haft spelledare som tycker att "du måste ha en bluff som låter övertygande", och sedan slå tärning. Jävligt subjektivt det där.

Lösningen vid mitt bord är att du argumenterar lätt från din gubbe, drar en liten skolpjäs om hur du gör och om du låter som.och ser ut som en anka så är saken biff. Annars kanske du kommer in, men drar blickarna till dig, vilket kanske inte är helt fel det heller, att gömma en 300kg stridscyborg på en galamiddag garanterar ju att alla vakter nervöst glor på honom medans hans polare kan flänga runt lite friare.

 

[Quadrante]

Lösningen vid mitt bord

Tror att du nog skulle trivas vid mitt spelbord (i alla fall utifrån denna lilla beskrivning).

 

[Zeedox]

Jag har märkt (när jag använder och tillåter) [läsa intension™ ] är att jag har två problem. Det ena att det inte säger något om vad som är sant utan att vad den andre tror på och att informationen man får är för vag.

De gånger det funkar bra är när man lyfter det och pratar med spelaren mer än beskriver vad rollpersonen ser/hör/upplever. Lite metasnack om vad intrycken antagligen betyder.

Relaterat till det har jag ett liknande problem. Mina spelare vill gärna försöka "Genomskåda" diverse SLP, när de från min sida är helt improviserade och jag inte har tänkt på varken deras sinnesstämning, motivationer eller hur ärliga de är.

Vad jag gjort då och då är att först fråga spelaren vad de misstänker eller fiskar efter, och vad deras rollperson gör för att undersöka närmare. Min tanke är att om spelaren misstänker något, är det rimligt att även rollpersonen och fiktionen bör vara sådan att det finns fog för misstanke, är därifrån spinner jag vidare min improvisation. Resultatet på färdighetsslaget blir sedan främst en input i hur subtilt rollpersonen gräver, eller liknande.

Men ibland kan det vara himla svårt att komma på något vettigt i stunden!

 

[ceruleanfive]

Jag har haft spelledare som sagt att det enda som räknas är tärningsslaget, och då blir det ju menlöst att rollspela.
Sedan har jag haft spelledare som tycker att "du måste ha en bluff som låter övertygande", och sedan slå tärning. Jävligt subjektivt det där.

Lösningen vid mitt bord är att du argumenterar lätt från din gubbe, drar en liten skolpjäs om hur du gör och om du låter som.och ser ut som en anka så är saken biff. Annars kanske du kommer in, men drar blickarna till dig, vilket kanske inte är helt fel det heller, att gömma en 300kg stridscyborg på en galamiddag garanterar ju att alla vakter nervöst glor på honom medans hans polare kan flänga runt lite friare.

Förstår att det kan vara ditt perspektiv. Mitt är tvärtom: om man lyckas med allt bara för att spelaren kan argumentera, då känner jag att det är menlöst att rollspela.