Vitulv
Årets spelledare 2011 och 2013
- Joined
- 23 Dec 2000
- Messages
- 7,060
Jag har spånat vidare på det jag skrev om i det här inlägget och nu börjar tankarna ta form av... något.
Till och börja med skrotade jag tanken på odöda rollpersoner som går omkring i stan som vem som helst (eller nära därpå). Min tanke är nu att rollpersonerna skall betraktas som precis det de är, monster! Alltså placerar jag nog äventyret/minikampanjen i Forgotten Realms, som jag trivs med redan från början. Heartlands eller The Sword Coast eller annan generisk fantasymiljö får bli skådeplatsen.
Var läggs då fokus? Jo, till och börja med tänkte jag lite såhär:
Olivet är inte lätt för den som inte kan finna sin plats i världen. Våra hjältar (nåja) hade det från början ganska bra. De var inte på toppen av näringskedjan, det medges, men deras mästare försåg dem med färska kroppar att kalasa på och de unkna kryptorna de patrullerade var lugna och vältempererade. På det stora hela var det allt en ghoul kunde önska sig. Och så kom äventyrarna. Med ens var det slut på vardagsolivet i kryptan, och mästaren låg förkolnad på Orcus-altaret, hans skatter stulna och de flesta av zombierna spridda för vinden efter att människoprästen gått lös med sin hemska gudasymbol.
Våra hjältar var fria, villrådiga och inte alls nöjda med situationen. Dessutom var de hungriga. Efter hetsiga diskussioner dem emellan fastslog de till slut att endast en lösning på problemet fanns - de var tvungna att hitta en ny mörk mästare. De var tvungna att ge sig upp på den förhatliga ytan och börja sitt långa sökande efter en lich, eller en nekromantiker (eller dylik arbetsgivare) som hade plats för fyra tjänare som var billiga i drift, kunde arbeta dygnet runt och ställde mycket få krav på saker som semesterersättning, ob-tillägg och pappaledighet.
Och här börjar vår historia.
Rollpersonerna får alltså ge sig ut på jakt efter en ny härskare, och det blir kampanjens initiala drivkraft. Men det finns alla möjligheter till att fokus förändras efter hand. Level 1 odöda är såklart beroende av ett mäktigare väsen, men vad händer när de växer sig starkare? Är de lika pigga på att underkasta sig någon annan när de själva plöjt genom horder av paladiner? När de själva kan skapa spawns?
Det finns alla möjligheter för en kampanj som böljar fram och tillbaka. Oavsett alignment kommer rollpersonerna snabbt lära sig att kyrkans män är as, både onda och goda. Helmpräster som använder turn undead borde väcka avsky hos rollpersonerna, men likaså Orcuspräster med sin rebuke undead trollformel.
När vågar rollpersonerna börja leta efter svårare byte än bortsprugna byrackor eller redan avlidna på kyrkogården?
Hur förbannad är vår ghoul-rogue när han för femte gången på en månad tvingas bryta sig in hos en skräddare för att få tag på nya lindor till mumien?
Hur ställer de sig till den vilsna zombien som av någon anledning har fattat tycke för rollpersonerna och följer dem hack i häl, med ett uttryck av beundran i dess förmultnade ansikte?
Hur fungerar gruppdynamiken mellan vampyren som ser sig som något förmer än andra odöda, och mumien som trots allt en gång var kung över långtbortistan och faktiskt var huvudattraktionen på Neverwinters historiska museum?!
En actionfylld kampanj, fullproppad med cynisk humor och med ett perspektiv från andra sidan!
Välkommen till;
<center>
<font size="4">Vitulvs</font size>
<font size="6">Unlife less ordinary!</font size></center>
Till och börja med skrotade jag tanken på odöda rollpersoner som går omkring i stan som vem som helst (eller nära därpå). Min tanke är nu att rollpersonerna skall betraktas som precis det de är, monster! Alltså placerar jag nog äventyret/minikampanjen i Forgotten Realms, som jag trivs med redan från början. Heartlands eller The Sword Coast eller annan generisk fantasymiljö får bli skådeplatsen.
Var läggs då fokus? Jo, till och börja med tänkte jag lite såhär:
Olivet är inte lätt för den som inte kan finna sin plats i världen. Våra hjältar (nåja) hade det från början ganska bra. De var inte på toppen av näringskedjan, det medges, men deras mästare försåg dem med färska kroppar att kalasa på och de unkna kryptorna de patrullerade var lugna och vältempererade. På det stora hela var det allt en ghoul kunde önska sig. Och så kom äventyrarna. Med ens var det slut på vardagsolivet i kryptan, och mästaren låg förkolnad på Orcus-altaret, hans skatter stulna och de flesta av zombierna spridda för vinden efter att människoprästen gått lös med sin hemska gudasymbol.
Våra hjältar var fria, villrådiga och inte alls nöjda med situationen. Dessutom var de hungriga. Efter hetsiga diskussioner dem emellan fastslog de till slut att endast en lösning på problemet fanns - de var tvungna att hitta en ny mörk mästare. De var tvungna att ge sig upp på den förhatliga ytan och börja sitt långa sökande efter en lich, eller en nekromantiker (eller dylik arbetsgivare) som hade plats för fyra tjänare som var billiga i drift, kunde arbeta dygnet runt och ställde mycket få krav på saker som semesterersättning, ob-tillägg och pappaledighet.
Och här börjar vår historia.
Rollpersonerna får alltså ge sig ut på jakt efter en ny härskare, och det blir kampanjens initiala drivkraft. Men det finns alla möjligheter till att fokus förändras efter hand. Level 1 odöda är såklart beroende av ett mäktigare väsen, men vad händer när de växer sig starkare? Är de lika pigga på att underkasta sig någon annan när de själva plöjt genom horder av paladiner? När de själva kan skapa spawns?
Det finns alla möjligheter för en kampanj som böljar fram och tillbaka. Oavsett alignment kommer rollpersonerna snabbt lära sig att kyrkans män är as, både onda och goda. Helmpräster som använder turn undead borde väcka avsky hos rollpersonerna, men likaså Orcuspräster med sin rebuke undead trollformel.
När vågar rollpersonerna börja leta efter svårare byte än bortsprugna byrackor eller redan avlidna på kyrkogården?
Hur förbannad är vår ghoul-rogue när han för femte gången på en månad tvingas bryta sig in hos en skräddare för att få tag på nya lindor till mumien?
Hur ställer de sig till den vilsna zombien som av någon anledning har fattat tycke för rollpersonerna och följer dem hack i häl, med ett uttryck av beundran i dess förmultnade ansikte?
Hur fungerar gruppdynamiken mellan vampyren som ser sig som något förmer än andra odöda, och mumien som trots allt en gång var kung över långtbortistan och faktiskt var huvudattraktionen på Neverwinters historiska museum?!
En actionfylld kampanj, fullproppad med cynisk humor och med ett perspektiv från andra sidan!
Välkommen till;
<center>
<font size="4">Vitulvs</font size>
<font size="6">Unlife less ordinary!</font size></center>
Fast jag är nog ute efter en lite mörkare, råare och mer cynisk humor.
