Nekromanti Att sätta sig in i komplexa spelvärldar

[krank]

Det där med att börja litet och sedan utöka är något som jag insett att jag ogillar, så länge det inte handlar om rollpersoner som inte vet mer.

Kan du utveckla det här? Jag förstår inte riktigt hur du menar.

 

[Lupus Maximus]

Kan du utveckla det här? Jag förstår inte riktigt hur du menar.

Om man långsamt introducerar världen till mig som spelare, så har jag skapat en rollperson blint mot världen. Så jag har kanske skapat en rollperson jag skulle gillat för Star Wars, men vi spelar Star Trek, samt agerat på ett sätt som senare visar sig inte matcha settingen; och plötsligt står jag där med J.J Abrams version av Kirk.

Skall jag spela en gnällig fuktfarmare från en ökenplanet behöver jag bara veta lite om närområdet, och att det pågår ett uppror där ute i galaxen. Men om jag skall spela en före detta Imperie-officer, som bytt bana och blivit smugglare, vill jag ha en djupare kunskap om settingen innan jag ens börjar skapa min rollperson. Om jag inte vet hur Imperiet funkar i grova drag, och vad det är för organisation jag är skyldig en massa pengar för att jag dumpade "kryddorna" jag smugglade, hur skall jag då kunna bedöma om jag skall ta uppdraget att transportera en fuktfarmare och hans farbror genom blockaden som nyss placerats runt planeten?

I ett linjärt/rälsat äventyr är det kanske en annan sak, för då behöver jag egentligen inte fundera på saken. Men är det en sandlåda blir det fel.

Ett vanligt misstag enligt min åsikt, ett misstag jag gjort flera gånger själv då jag spellett sandlådor, är att rollpersonerna inte är kopplade till någon uppdragsgivare samtidigt som spelarna vet för lite om världen.

SL: Vad gör ni?
Spelarna: Öh, vad kan vi göra?
SL: Vad ni vill.
Spelarna känner sig som Neo i the construct när inget träningsprogram är laddat...

Sedan kan vissa detaljer bli viktiga för helheten.

I Noir har en rollperson fått lära sig att det finns angivare med modersmjölken, blivit skrämd till att äta sin ärtor med kommisariatet (fast föräldrarna vet kanske bara någons kusins kompis farbror som säger sig ha sett dem), utfört flera ärenden på medborgarkontor och har full koll på hur en telefon funkar i Sandukar. Allt det påverkar hur jag skulle agera i första "scenen" om jag skulle spela Noir.

Hoppas det blev lite klarare

 

[God45]

Jag älskar i och för sig den helt öppna sandlådan där jag kan gå, "Vad är det här? Ok, jag tänker bränna det till marken som ett budskap till de andra att passa sig!". Det enda jag behöver veta är hur farlig jag är mot resten av världen.

 

[krank]

Hoppas det blev lite klarare

Ah. Jag tror det. Jag brukar generellt eftersträva en så stor överensstämmelse som möjligt mellan spelares och rollpersoners kunskap om saker och ting. Förstår jag dig rätt om du helt enkelt talar om att en långsam och stegvis utvidgning av världen förutsätter rollpersoner som inte förväntas ha bredare kunskap än sina spelare, i stort sett?

 

[Jocke]

Jag brukar tänka att det är så mycket saker i världen idag som folk inte kan,eller förstår, som påverkar deras vardag hela tiden.
Det handlar om grejer vi aldrig har behövt tänka på och därför inte kan, men som går svinfort att tillgodose sig om det behövs.
Så då känns det inte så konstigt att min rollperson aldrig brytt sig om att magiska kackerlackor kan äta upp dennes traumatiska minnen mot betalning, även om det kanske är nått som är vanligt i spelvärlden.
Eller att det finns tio olika sett att byta kropp på när rollpersonen bara har behövt använda ett av dem mer än nån gång.
Man får köpa att rollpersonen är medveten om mer än spelaren, helt enkelt.
Ibland får ju spelledarn informera en om att rollpersonen kan alla rätt-och-skydligheter en medborgare i Xu'Bu-sektorn har eller att alla vet att det finns förbannade svärd eller nått sånt, men oftast söker ju spelaren själv info vid behov, så långe det finns nån slags grundförståelse om vad det är som spelas.

 

[Lupus Maximus]

Ah. Jag tror det. Jag brukar generellt eftersträva en så stor överensstämmelse som möjligt mellan spelares och rollpersoners kunskap om saker och ting. Förstår jag dig rätt om du helt enkelt talar om att en långsam och stegvis utvidgning av världen förutsätter rollpersoner som inte förväntas ha bredare kunskap än sina spelare, i stort sett?

Du har förstått mig rätt.

 

[Genesis]

Sedan finns det ju en massa kunskap som man har implicit men inte explicit. alltså man känner igen det när man hör det, och man kan avgöra att det låter vettigt, men man kan inte säga det rakt ut. Om någon frågar medelsvensson vad huvudstaden i Rumänien heter så kan nog de flesta inte svara, men säger man "Huvudstaden i Rumänien heter Bukarest" så kan nog många nicka igenkännande. All sådan kunskap gör det ju inget om rollpersonen har men inte spelaren, för den kan ändå inte användas aktivt.

 

[Fjodor Pollett]

Min spelgrupp har visat sig ha för dåligt tålamod för avancerade världar så jag löser problemet genom att helt enkelt inte spela spel som kräver stor bakgrundskunskap hos spelarna. Jag insåg ganska snabbt att jag aldrig kommer att spelleda Svavelvinter, hur bra det än är. Coriolis kändes först för stort, men jag portionerade ut sammanfattad världsinfo i en serie mycket korta mail veckorna före första spelomgången och det fungerade utmärkt.

Annars kan man använda något liknande Wises i Burning Wheel som är kunskapsfärdigheter av varierande bredd (typ Elf-Wise, Village-Wise, Evil-Overlord-Wise).
För att använda en Wise:

1. Spelaren gör ett påstående om ämnet i fråga. "I den här trakten har alla byar två kyrkor"
2. Slå färdighetsslag.
3. -Om det misslyckas är påståendet felaktigt men karaktären är ändå övertygad om att så är fallet och måste agera därefter.
4. -Om det lyckas, så är påståendet sant. Spelaren har nu byggt en liten del av världen.

 

[Sapient]

Mina strategier som SL i sådana settings har ofta varit överambitiösa (och då misslyckas de, antingen för att jag inte fullföljer eller för att de ändå blir ignorerade). Det har bla bestått i att försöka göra komprimerade "briefs" med kort, kondenserad info för att ge bakgrund och sammanhang.

Det *har* dock lyckats att ha "uppstartsmöten", där jag som SL presenterade en setting (till D&D 3.5) som jag knåpat ihop, inkl kartor mm. och sen ägnades resten av mötet åt att göra rollpersoner, delvis med "konsultation", så att problemet som Lupus Maximus beskriver undviks. (Fast den kampanjen gick snabbt i stå av andra skäl. Vi började ett par månader innan D&D 4th ed. lanserades, och då ville vi byta...)


Om jag skulle designa ett rollspel med en "rik" setting idag, skulle jag försöka att styra och presentera informationen väldigt strukturerat. För det första ha all världsinfo samlad i någon form av häfte eller liknande, eller separat avdelning iaf. Helst en bok alla ska kunna ha tillgång till (inkl elektriska varianter) och inte behöva hoppa över sidan 4-56 pga enbart för SL.

För det andra presentera viktig, kondenserad info om "sånt alla vet" i punktform. Spelarna ska bara kunna bläddra genom boken och läsa detta, sen ska de ha en rimlig bakgrundsbild för att kunna greppa läget och inse skillnaden mellan alver och dvärgar, eller vad det nu kan vara.

För det tredje därefter låta innehållet i kapitlet motsv. inledas med en mycket kort stämningstext (och bild), för att snabbt ge *känsla* snarare än info.

För det fjärde ha någon sektion för alla länder/raser/yrken etc som handlar om "för dig som vill spela en xxx".

Och sen, slutligen, komma in på de intrikata kungalängderna, skeppsritningarna, utvikningen om hovetikett osv.

 

[Mutanten]

För det första ha all världsinfo samlad i någon form av häfte eller liknande, eller separat avdelning iaf. Helst en bok alla ska kunna ha tillgång till (inkl elektriska varianter) och inte behöva hoppa över sidan 4-56 pga enbart för SL.

Jag tycker att "alla" rollspel borde ha ett häfte för spelledaren och ett annat häfte för spelarna. Som häftet Regler och häftet Det Okända i Chock. Det är hur irriterande som helst att som spelledare behöva passa på spelarna så att de inte råkar läsa fel delar av rollspelet.