Nekromanti Att samberätta, att upptäcka

[entomophobiac]

Nja, jag har inte sagt något om förutbestämd grundberättelse. En sandlåda har inte alls en förutbestämd berättelse, men den bygger ofta på mycket prepp.

Men, du säger samtidigt att det blir en "bättre" berättelse med förberedelser och en förutbestämd handling? Samtidigt som rollspel av sin natur inte går att förbereda till 100% om du inte begränsar vad spelare faktiskt kan göra. Om inte annat så hur stor sandlåda du hinner förbereda.

Det är egentligen det här som är mitt problem—som berättelser räknat är rollspel ofta ganska mossiga, sett till den spelade handlingen. Som upplevelser är de däremot svårslagna: oavsett hur fåniga och ogenomarbetade plot twists gruppen utsätts för så blir det ändå deras egna upplevelse och kan därför få ett högre värde än någon berättelse.

De flesta spelledare jag känner är inte särskilt bra authors de heller, helt enkelt, för hela gruppens engagemang behövs för att rollspel ska bli rollspel—är det då till spelets nackdel vill du mena?

Jag och flera med mig känner oss faktiskt extremt begränsad i att kombinera olika stances. För min del är mängden stance-växlande inslag direkt avgörande för hur roligt jag har med rollspel. Jag kan fortfarande ha roligt med system där man konstant tvingas hoppa mellan stances, men jag känner mig inte särskilt investerad i dem. Det är mest något jag kan tänka mig att göra som småtrevligt tidsfördriv eller bara för att testa på något annorlunda ibland.

Att "konstant" tvingas hoppa mellan stances är knappast hur de flesta samberättarsystem (av dem jag läst) fungerar. Stances är ju även ett spektrum. När du som spelare säger, "jag besöker min gamla vän Torsten i hamnstaden", så är det helt OK att du har en gammal vän som heter Torsten där, för det spelar ingen roll för ramberättelsen. Det du då gjort är improviserat och agerat author även om det inte använts några formella regler för det.

Likadant, när du gör en petition i DramaSystem så är det väldigt mycket bättre grund för actor stance—enligt mig—än något tradspel och det just på grund av de samberättande ingredienserna.

 

[krank]

Om du spelade ett scenario där en mordgåta löstes, men spelledaren inte skrivit svaret på gåtan i förväg—skulle det egentligen spela någon roll? Låt säga att du inte visste att svaret inte fanns från början?

Jag brukar säga att om en SL gör så mot mig vill jag aldrig någonsin få veta det.

Jag hatar fortfarande Lost inte för att tv-serien hade ett uselt slut utan för att jag fick veta att skaparna bara låtsades, ljög om, att det fanns ett faktiskt mysterium.

Om det inte finns ett svar från början så har jag svårt att känna att det är värt besväret att göra några undersökningar. Om jag då blivit lurad att göra undersökningar under förespeglingen att det finns ett mysterium att lösa, och sedan får veta att allt mitt arbete egentligen var förgäves, kommer jag att känna mig lurad.

 

[entomophobiac]

Om det inte finns ett svar från början så har jag svårt att känna att det är värt besväret att göra några undersökningar. Om jag då blivit lurad att göra undersökningar under förespeglingen att det finns ett mysterium att lösa, och sedan får veta att allt mitt arbete egentligen var förgäves, kommer jag att känna mig lurad.

Jag måste genuint säga att jag inte förstår varför! Men det är kul att upptäcka vad hobbyn innebär för fler än mig.

Kan inte uttala mig om Lost, för jag orkade bara med ett par avsnitt, men JJ Abrams har ju TED-pratat om "the mystery box", som en sorts intellektuell MacGuffin för tittaren. Jag vill dock mena att en film eller TV-serie har andra förutsättningar än rollspel. Den upplevelse som växer fram runt bordet är ju trots allt lika äkta som vad som helst. Svaret i slutet av dagen är ju helt enkelt det riktiga svaret, oavsett om det var känt för någon (om så bara SL) från början eller ej.

 

[ceruleanfive]

Men, du säger samtidigt att det blir en "bättre" berättelse med förberedelser och en förutbestämd handling? Samtidigt som rollspel av sin natur inte går att förbereda till 100% om du inte begränsar vad spelare faktiskt kan göra. Om inte annat så hur stor sandlåda du hinner förbereda.

Det är egentligen det här som är mitt problem—som berättelser räknat är rollspel ofta ganska mossiga, sett till den spelade handlingen. Som upplevelser är de däremot svårslagna: oavsett hur fåniga och ogenomarbetade plot twists gruppen utsätts för så blir det ändå deras egna upplevelse och kan därför få ett högre värde än någon berättelse.

De flesta spelledare jag känner är inte särskilt bra authors de heller, helt enkelt, för hela gruppens engagemang behövs för att rollspel ska bli rollspel—är det då till spelets nackdel vill du mena?

Nu säger du ”förutbestämd handling” igen, vilket jag inte heller förespråkar.

Jag tänker att det bör vara ganska okontroversiellt att något som är mer genomarbetat rimligen är mer sammanhållet och sammanhängande än något som är improviserat i stunden – av flera parallella skapare.

Man kan inte förbereda allt till 100%. Men om premissen exempelvis är en mordgåta kan man åtminstone se till att man undviker allvarliga plotholes och krystade nödlösningar för att knyta ihop trådar.

Sen kan man tycka att spelupplevelsen blir ”bättre” genom improviserat samberättande och att det därför är värt risken att det blir lite osammanhängande och krystat.

Att "konstant" tvingas hoppa mellan stances är knappast hur de flesta samberättarsystem (av dem jag läst) fungerar. Stances är ju även ett spektrum. När du som spelare säger, "jag besöker min gamla vän Torsten i hamnstaden", så är det helt OK att du har en gammal vän som heter Torsten där, för det spelar ingen roll för ramberättelsen. Det du då gjort är improviserat och agerat author även om det inte använts några formella regler för det. När du gör en petition i DramaSystem så är det väldigt mycket bättre grund för actor stance—enligt mig—än något tradspel och det just på grund av de samberättande ingredienserna.

Jaså? Jag har helt motsatt erfarenhet.

För mig känns det rimligt att en scen i ett samberättarspel kan gå till ungefär så här:

• Jag skapar en plats dom scenen utspelar sig på (Director).
• Jag bestämmer vilka som är där och varför (Director/Author).
• Jag gestaltar min rollperson (Actor).
• Under scenen kanske jag behöver beskriva något vi inte har etablerat tidigare (Director).
• Jag fortsätter gestalta min rollperson (Actor).
• Jag börjar fundera på vart scenen är på väg och vad jag bör göra för att driva scenen framåt (Author).
• Jag försöker driva scenen i den riktningen genom att gestalta rollpersonen – eller kanske rentav introducera ett nytt element (Author/Actor/Director).
• Eventuellt använda någon form av resolutionsmekanik, vara resultat jag behöver omsätta i narrativet (Director).
• Jag funderar eventuellt på vilken reaktion min rollperson bör ha och gestaltar sedan det (Author/Actor).
• Jag bestämmer att scenen bör vara slut (Author).

 

[entomophobiac]

Jag tänker att det bör vara ganska okontroversiellt att något som är mer genomarbetat rimligen är mer sammanhållet och sammanhängande än något som är improviserat i stunden – av flera parallella skapare.

Mitt problem med påståendet är att mer genomarbetat faktiskt inte betyder bättre. Mer är bara mer. Och om spelarna väljer att gå vänster när du förberett höger så har du plötsligt bara en massa extra toalettpapper kvar där du tidigare hade förberedelser.

Får mig att tänka lite på Aaron Sorkins MasterClass i screenwriting. Han berättar att han aldrig skriver detaljerade bakgrunder, för hans karaktärer har aldrig varit fem år gamla och det spelar ingen roll vad de gjorde när de var fem år gamla, förrän det tas med i en dialog. Då spelar det roll, och måste tas hänsyn till i framtiden. Men mer förberedelser innebär fler saker att ta hänsyn till och därför starkare begränsningar.

Tror på något sätt det illustrerar skillnaden. Inget är viktigt förrän det används, och då blir det etablerat. Men skillnaden är väl på något sätt om manuset skrivs i förväg eller "skrivs" gemensamt runt rollspelsbordet.

För mig känns det rimligt att en scen i ett samberättarspel kan gå till ungefär så här:

• Jag skapar en plats dom scenen utspelar sig på (Director).
• Jag bestämmer vilka som är där och varför (Director/Author).
• Jag gestaltar min rollperson (Actor).
• Under scenen kanske jag behöver beskriva något vi inte har etablerat tidigare (Director).
• Jag fortsätter gestalta min rollperson (Actor).
• Jag börjar fundera på vart scenen är på väg och vad jag bör göra för att driva scenen framåt (Author).
• Jag försöker driva scenen i den riktningen genom att gestalta rollpersonen – eller kanske rentav introducera ett nytt element (Author/Actor/Director).
• Eventuellt använda någon form av resolutionsmekanik, vara resultat jag behöver omsätta i narrativet (Director).
• Jag funderar eventuellt på vilken reaktion min rollperson bör ha och gestaltar sedan det (Author/Actor).
• Jag bestämmer att scenen bör vara slut (Author).

Det jag tycker känns märkligt är varför inte allt det du beskriver skulle kunna ske in-character? Att det finns olika implicit ansvar i att samtala som sin rollperson eller invokea en Aspect eller sätta upp en Petition gör ju inte att du behöver lämna din roll?

För annars går det ju att (elakt) beskriva tradspel som:

• Jag samtalar med mina kamrater. (Actor)
• Jag säger vad min rollperson gör. (Director)
• Jag rullar en tärning för att se om jag lyckas. (Author-isch, men utan kontroll)
• Spelledaren berättar vad som händer. (Passive Observer)

 

[krank]

Den upplevelse som växer fram runt bordet är ju trots allt lika äkta som vad som helst. Svaret i slutet av dagen är ju helt enkelt det riktiga svaret, oavsett om det var känt för någon (om så bara SL) från början eller ej.

Och för mig är det där ett synsätt som... Tja, som jag skrev från början, det får det att krypa i hela kroppen på mig. För mig är det viktigt att det vi gör kring bordet spelar roll. Det enda sätt jag hittat för att känna att det vi gör kring bordet spelar roll är ifall jag kan låtsas som att det vi gör kring bordet är ett slags annan verklighet, som funkar som vår. Där folk har varit fem åt gamla. Där "vem som utförde mordet" bestämdes inte i efterhand, utan när mordet faktiskt utfördes, om inte tidigare.

Annars blir spelvärlden för mig aldrig konkret, aldrig påtaglig, utan bara som något slags luftslott vi för samtal kring.

EDIT: Hittade ordet jag famlade efter: Världen måste ha permanens för att jag ska känna att något jag gör i den spelar roll. Annars kan jag ju bara passivt vänta tills spelmötet är slut och om ingen gjort något då så kan jag slänga ur mig en teori och då blir det den som blir sann. Finns det ingen permanens så finns heller inga reella konsekvenser och mina handlingar har ingen riktig betydelse.

Jag behöver känna att det jag gör spelar roll. Annars blir rollspel mest slöseri med tid för mig; då kan jag lika gärna göra något som också är ungefär lika socialt men som inte kräver lika mycket jobb. Typ brädspel, eller bara sitta och prata strunt.

Men du förstår alltså inte alls hur man kan känna sig lurad när någon först lurar en att det finns ett mysterie att lösa och sedan i efterhand säger "ha! Inget du gjorde spelade någon roll, för det fanns inget mysterium, inga av dina funderingar eller undersökningar byggde på något konkret, jag hittade bara på allt eftersom!"?

 

[krank]

Men mer förberedelser innebär fler saker att ta hänsyn till och därför starkare begränsningar.

Begränsningar behöver inte vara något negativt.

 

[entomophobiac]

Annars blir spelvärlden för mig aldrig konkret, aldrig påtaglig, utan bara som något slags luftslott vi för samtal kring.

Men ... I så fall måste ju på något plan allt definieras?

Jag behöver känna att det jag gör spelar roll. Annars blir rollspel mest slöseri med tid för mig; då kan jag lika gärna göra något som också är ungefär lika socialt men som inte kräver lika mycket jobb. Typ brädspel, eller bara sitta och prata strunt.

Det spelar ju den roll det får, vill jag mena. Mördaren är ju inte mindre mördaren för att svaret tillkom under spelets gång? Jag förstår inte varför informationens permanens tillskriver den mer värde, helt enkelt. Snarare tycker jag det är hur häftigt som helst att två olika spelgrupper kan få helt olika upplevelser av samma äventyr, för jag ser det mer som att upplevelsen är i centrum.

Men du förstår alltså inte alls hur man kan känna sig lurad när någon först lurar en att det finns ett mysterie att lösa och sedan i efterhand säger "ha! Inget du gjorde spelade någon roll, för det fanns inget mysterium, inga av dina funderingar eller undersökningar byggde på något konkret, jag hittade bara på allt eftersom!"?

Nej, för om ni löste ett mysterie så löste ni ett mysterie. När svaret hittades på har liksom ingen betydelse för upplevelsen av att lösa mysteriet. Som jag ser det.

 

[entomophobiac]

Begränsningar behöver inte vara något negativt.

DET håller jag med om. Men här kommer ju även tema, setting, rollperson, etc, in. I en deckarhistoria Noir-style finns det antagligen inte övernaturligheter, och i en superhjältevärld är det OK om varje scenario slutar med ett jätteslagsmål i New York. Om din rollperson är polis kan hen inte svinga pistolen i ansiktet på alla gruppen möter eftersom pistolen då antagligen blir konfiskerad och psykologsamtal följer.

Kort sagt: begränsningar finns oftast implicit, helt utan förberedelser.

 

[krank]

Men ... I så fall måste ju på något plan allt definieras?

Allt som spelar någon roll behöver definieras, och vi måste agera som om allt definierats.

Sedan är det givetvis skillnad mellan när SL improviserar en SLP och när SL improviserar vem mördaren är, för det vi gör kring spelbordet är inte att undersöka vem den här SLP:n är. SLP:n är inte viktig. Mysteriet är viktigt.

Det spelar ju den roll det får, vill jag mena. Mördaren är ju inte mindre mördaren för att svaret tillkom under spelets gång? Jag förstår inte varför informationens permanens tillskriver den mer värde, helt enkelt.

Och jag kan inte förstå hur, i ett mordmysterie, informationens permanens inte tillskriver den ett värde. Vi undersöker ett mord. Vi bryr oss om det mordet. Det är viktigt att vi hittar mördaren och avslöjar vem det är. Det här är själva fokus, motivationen, rörelsen framåt. Det finns en mördare.

Jag vill mena att det inte finns en mördare förrän det är bestämt vem mördaren är. Innan dess är det bara något slags abstrakt tankefigur som inte finns på riktigt. Och innan du nu påpekar att "inget är på riktigt" – jag måste se det som att det är på riktigt, annars kan jag inte bry mig om vad som händer.

Nej, för om ni löste ett mysterie så löste ni ett mysterie. När svaret hittades på har liksom ingen betydelse för upplevelsen av att lösa mysteriet.

Om jag vet att svaret hittas på allt eftersom så vill jag mena att vi inte löser ett mysterie. Det är inte upplevelsen av att lösa ett mysterie vi har, om lösningen inte finns förrän sent i processen. Då är det bara något slags impro-övning. Att lösa ett mysterie kräver att det finns ett mysterie.

Och om jag lurades att tro att det fanns ett mysterie att lösa och i efterhand får veta att jag inte alls löste ett mysterie utan bara körde något slags impro-övning... Ja, då kommer jag att känna mig lurad. Även om jag i ögonblicket fick upplevelsen "lösa ett mysterium" genom att jag trodde på spelledarens lögner.

Jag tycker om att känna mig smart. För mig är det extremt centralt i att lösa mysterier. Att veta att jag, genom mitt intellekt och min slutledningsförmåga, lyckades pussla ihop ledtrådarna på rätt sätt och räkna ut hur allt hängde ihop.

Om ledtrådarna i själva verket aldrig pekade åt det håll jag "räknade ut" att de pekade, så har jag ju inte varit smart. Man kan argumentera för att jag varit kreativ, men det är ju såklart en annan sak.

Om någon ger mig en gåta, och jag lyckas räkna ut hur ledtrådarna i gåtan hänger ihop, och ger rätt svar, så kan jag känna mig smart. För jag räknade ut hur det låg till. Och då blir det viktigt att hur det ligger till är stabilt från det att gåtan sades till att jag kommer med mitt svar.

Och nej, det ger inte samma tillfredsställelse att komma på ett nytt svar som också passar in på ledtrådarna. Jag vill ju ge rätt svar. Jag vill förstå hur det var tänkt.

 

[entomophobiac]

Och nej, det ger inte samma tillfredsställelse att komma på ett nytt svar som också passar in på ledtrådarna. Jag vill ju ge rätt svar. Jag vill förstå hur det var tänkt.

Jag tror skillnaden på hur vi värderar detta helt enkelt är hur svart/vitt vi ser det. För mig är upplevelsen upplevelsen, oavsett om någon bestämde det i förväg eller ej. Den illusion vi skapar runt spelbordet är vad som är viktigast (för mig). Men som jag ofta inser i diskussioner med dig (eller när jag bläddrar i Rotsystem eller Kutulu) så är du ute efter en väldigt specifik upplevelse.

Jag är ute efter alla upplevelser.

 

[ceruleanfive]

Mitt problem med påståendet är att mer genomarbetat faktiskt inte betyder bättre. Mer är bara mer. Och om spelarna väljer att gå vänster när du förberett höger så har du plötsligt bara en massa extra toalettpapper kvar där du tidigare hade förberedelser.

Får mig att tänka lite på Aaron Sorkins MasterClass i screenwriting. Han berättar att han aldrig skriver detaljerade bakgrunder, för hans karaktärer har aldrig varit fem år gamla och det spelar ingen roll vad de gjorde när de var fem år gamla, förrän det tas med i en dialog. Då spelar det roll, och måste tas hänsyn till i framtiden. Men mer förberedelser innebär fler saker att ta hänsyn till och därför starkare begränsningar.

Tror på något sätt det illustrerar skillnaden. Inget är viktigt förrän det används, och då blir det etablerat. Men skillnaden är väl på något sätt om manuset skrivs i förväg eller "skrivs" gemensamt runt rollspelsbordet.

Vi är ju överens om att det är skillnad på rollspel och filmmanus. Ett filmmanus är ju just genomarbetat – men låst. Du kan avgöra vad som är relevant att veta eftersom du kan utesluta sånt som inte är relevant.

I rollspel vet du inte det, alltså kan man argumentera för att det finns ett större behov av att förbereda bredare och djupare – eftersom man inte vet vad som kommer att behövas. Eller så improviserar man det helt. Och då får man nöja sig med det som blir, även om det riskerar att bli lite grunt och osammanhängande.

Sen talar du fortfarande om färdigt manus.Det är som sagt inte vad jag förespråkar. Jag vill ha förberedda och genomtänkta platser, personer och premisser – i den utsträckning det är möjligt.

Det jag tycker känns märkligt är varför inte allt det du beskriver skulle kunna ske in-character? Att det finns olika implicit ansvar i att samtala som sin rollperson eller invokea en Aspect eller sätta upp en Petition gör ju inte att du behöver lämna din roll?

För annars går det ju att (elakt) beskriva tradspel som:

• Jag samtalar med mina kamrater. (Actor)
• Jag säger vad min rollperson gör. (Director)
• Jag rullar en tärning för att se om jag lyckas. (Author-isch, men utan kontroll)
• Spelledaren berättar vad som händer. (Passive Observer)

Hur kan du skapa en plats eller person *in character*, menar du? Om du spelar någon slags gud, visst. Men om du bara är en vanlig människa ligger det utanför din förmåga att frambringa platser och människor ur tomma intet. En normal människa kan inte skapa en mördare, ett offer, ett mordvapen och ett händelseförlopp som plötsligt existerar i det förflutna och Från och med det tillfället.

Skillnaden med ett traddigare upplägg är att man i större utsträckning kan hänga kvar i rollpersonens egna perspektiv.

• Du får miljön och situationen beskriven för dig som rollpersonen – utan den parallella tanken att du kan påverka innehållet genom egna metakonstruktioner.
• Du kan fatta ett beslut om handling utifrån rollpersonens vilja och infall.
• Du kan beskriva rollpersonens intention och ansats från rollpersonens perspektiv.
• Sen kommer ett dissonansmoment där du kanske ska läsa någon siffra på ett papper, rulla någon tärning och utläsa resultatet.
• Sen kan du uppleva resultatet av handlingen från rollpersonens perspektiv.

—————

Att vi gillar olika råder det ingen tvekan om. Kanske spelar vi olika, men efter att ha spelat ett otal olika spel och spelstilar i en uppsjö olika grupper och sammanhang tror jag ändå att man får en hyfsat representativ bild av subjektiva styrkor och svagheter.

Ingen kan övertyga mig om att mina upplevelser och preferenser är fel, eller att jag egentligen får mycket roligare och meningsfullt rollspelande på andra sätt. Jag är övertygat om att det är så för alla – och jag tror och hoppas att ingen i den här tråden har för avsikt att konvertera någon.

Det är alltid spännande att höra så fullkomligt omvända perspektiv. Det hade varit spännande om vi hade kunnat komma fram till någon slags objektiv uppställning av egenskaperna hos och effekterna av olika spelstilar. Men jag tror dessvärre att vi har alldeles för olika subjektiva upplevelser av dem för att kunna komma någonstans – semantiken och perspektiven blir för stora hinder.

 

[entomophobiac]

I rollspel vet du inte det, alltså kan man argumentera för att det finns ett större behov av att förbereda bredare oc djupare – eftersom man inte vet vad som kommer att behövas. Eller så improviserar man det helt. Och då får man nöja sig med det som blir, även om det riskerar att bli lite grunt och osammanhängande.

Sen talar du fortfarande om färdigt manus.Det är som sagt inte vad jag förespråkar. Jag vill ha förberedda och genomtänkta platser, personer och premisser – i den utsträckning det är möjligt.

Jag har svårt för att särskilja dessa omfattande förberedelser från ett färdigt manus, i praktiken. Även om det inte är händelser som beskrivs i ordagrann form så gör förberedelserna ramarna snävare snarare än öppnare, enligt mina erfarenheter. Har även svårt för värdegrunden att improvisation ger saker som är "grunt och osammanhängande", eftersom min erfarenhet av mycket skrivet äventyrsmaterial är just att det är grunt och osammanhängande. Så det jag har svårast för är helt enkelt det kvalitativa påståendet om improvisation. Det är kanske olika färdigheter. Men det ena är definitivt inte bättre eller sämre än det andra.

Att något är genomtänkt betyder heller inte att det är bättre. De flestas genomtänkta historier är helt enkelt ganska mediokra. Mina likväl som andras.

Hur kan du skapa en plats eller person *in character*, menar du? Om du spelar någon slags gud, visst. Men om du bara är en vanlig människa ligger det utanför din förmåga att frambringa platser och människor ur tomma intet. En normal människa kan inte skapa en mördare, ett offer, ett mordvapen och ett händelseförlopp som plötsligt existerar i det förflutna och Från och med det tillfället.

När du säger, "jag hälsar på min kusin Lina på kaféet och frågar henne om hon hört något intressant", eller "jag besöker tjuvgillets tillhåll under spelhålan", så är det in-character skapande av person/plats ur mitt perspektiv. Allt som skapas är trots allt inte centralt.

Dessutom är mycket narrativ struktur "fake" i praktiken. Många historier som kretsar kring centrala MacGuffins förklarar aldrig vad den är, exempelvis, utan använder den bara som ett verktyg. Som alla dessa exotiska resurser som det krigas om i diverse scifi, exempelvis.

Skillnaden med ett traddigare upplägg är att man i större utsträckning kan hänga kvar i rollpersonens egna perspektiv.

• Du får miljön och situationen beskriven för dig som rollpersonen – utan den parallella tanken att du kan påverka innehållet genom egna metakonstruktioner.
• Du kan fatta ett beslut om handling utifrån rollpersonens vilja och infall.
• Du kan beskriva rollpersonens intention och ansats från rollpersonens perspektiv.
• Sen kommer ett dissonansmoment där du kanske ska läsa någon siffra på ett papper, rulla någon tärning och utläsa resultatet.
• Sen kan du uppleva resultatet av handlingen från rollpersonens perspektiv.

Jag ser verkligen ingen konflikt mellan något av detta och samberättande. Men vi har nog helt enkelt väldigt olika upplevelser av spelande eller väldigt olika intressen som lett oss till rollspelshobbyn.

 

[ceruleanfive]

Men, du säger samtidigt att det blir en "bättre" berättelse med förberedelser och en förutbestämd handling?

Mitt problem med påståendet är att mer genomarbetat faktiskt inte betyder bättre.

Att något är genomtänkt betyder heller inte att det är bättre.

Att något skulle vara objektivt bättre låter som ett enfaldigt och dumt uttalande från min sida. Jag känner ju så subjektivt, men jag har nog inte ens uttryckt det så. Tvärtom har jag sagt "Det finns inget som är bättre, roligare eller mer värdefullt än det andra." Och det är min ståndpunkt.

 

[entomophobiac]

Måste säga att jag blir väldigt nyfiken på hur folk spelar. Borde kanske kika på lite fler Actual Play-videos. Brukar mest bara inte orka mig igenom de första minuterna internskämt och tramsande. Eller så är min fördom om YouTube-videos och hobbypoddar i stora drag att det mest är internskämt och tramsande och det är den jag måste lära mig hantera...

 

[entomophobiac]

Att något skulle vara objektivt bättre låter som ett enfaldigt och dumt uttalande från min sida. Jag känner ju så subjektivt, men jag har nog inte ens uttryckt det så. Tvärtom har jag sagt "Det finns inget som är bättre, roligare eller mer värdefullt än det andra." Och det är min ståndpunkt.

Du hävdar definitivt det indirekt genom att säga att improvisation (med dina ord det "improviserade famlandet") leder till att narrativet "oundvikligen [blir] relativt simpelt och/eller osammanhängande, med löst fokus, trådar som inte leder någonstans och många nödlösningar som bara nätt och jämnt håller ihop saker".

Det är det jag har problem med. För det du beskriver är helt enkelt dåliga äventyr. Improviserade, skrivna, förberedda, eller något annat. Men du väljer att kalla det improvisation och du säger att det "oundvikligen" blir sämre.

 

[krank]

Att något är genomtänkt betyder heller inte att det är bättre. De flestas genomtänkta historier är helt enkelt ganska mediokra. Mina likväl som andras.

Kanske inte, men t.ex. jag föredrar generellt saker som är genomtänkta framför saker som inte är det. Genomtänkthet är en positiv egenskap, som vissa av oss värderar högre än andra. För mig är det till exempel inte så viktigt huruvida berättelsen berör några "viktiga mänskliga teman" eller innehåller några "svåra val" eller "handlar om människor". Genomtänkthet och intressanta koncept tenderar att värderas högre. Av mig.

När du säger, "jag hälsar på min kusin Lina på kaféet och frågar henne om hon hört något intressant", eller "jag besöker tjuvgillets tillhåll under spelhålan", så är det in-character skapande av person/plats ur mitt perspektiv.

Hur är det det, om karaktären inte faktiskt skapar Lina och tjuvgillet? Det är ju inte karaktären som hittar på Lina. Ur karaktärens perspektiv så har ju Lina funnits hela tiden. Alltså är det inte karaktären, utan spelaren, som skapar.

Nej, för mig kräver det där som allra minst en mikro-switch av roller, där jag för minst ett ögonblick måste kliva ur rollpersons-jaget och tänka "vad behöver jag, vem kan tillhandahålla det, vi säger ett café, vad heter hon, Lina OK" och sedan kanske försöka ta mig tillbaka in i sagda jag.

Om jag nu inte innan/mellan spelmötena tänkt ut Lina; då blir det ju en helt annan sak. Men rollpersonen kan inte, som jag ser det, skapa Lina om hen inte har förmågan "skapa folk" i spelvärlden.

Dessutom är mycket narrativ struktur "fake" i praktiken. Många historier som kretsar kring centrala MacGuffins förklarar aldrig vad den är, exempelvis, utan använder den bara som ett verktyg. Som alla dessa exotiska resurser som det krigas om i diverse scifi, exempelvis.

Jag tycker sånt är skitjobbigt. Jag blir generellt betydligt mer engagerad i "hur saker funkar" än "vilka karaktärerna är och vilka deras motivationer är" så när en story betraktar "hur saker är" som oviktigt så blir det, i mina ögon, en sämre och mer ointressant berättelse.

 

[ceruleanfive]

Du hävdar definitivt det indirekt genom att säga att improvisation (med dina ord det "improviserade famlandet") leder till att narrativet "oundvikligen [blir] relativt simpelt och/eller osammanhängande, med löst fokus, trådar som inte leder någonstans och många nödlösningar som bara nätt och jämnt håller ihop saker".

Det är det jag har problem med. För det du beskriver är helt enkelt dåliga äventyr. Improviserade, skrivna, förberedda, eller något annat. Men du väljer att kalla det improvisation och du säger att det "oundvikligen" blir sämre.

Den tolkningen får stå för dig. När du lägger ord och åsikter i munnen på mig tappar jag intresset att fortsätta diskussionen.

 

[krank]

Måste säga att jag blir väldigt nyfiken på hur folk spelar.

I praktiken tror jag att man ser färre skillnader än man skulle kunna tro, eftersom så mycket av det vi pratar om är internt. Hur vi tänker, upplever och känner i det spelade ögonblicket. Vad vi uppskattar och inte.

Sedan finns det såklart extremfall. jag vet flera wrnu:are som skulle bli VANSINNIGA eller kanske bara extremt uttråkade om de tvingades sitta med när jag spelleder min favorittyp av äventyr – styrda mordmysterier med förberedd plot, fasta platser och tydlig struktur. Medan jag upptäckt att jag blir ganska trött, frustrerad och oengagerad när jag sätts i till exempel en fisktank eller något annat där jag förväntas ta initiativ och driva en agenda eller så.

 

[entomophobiac]

Den tolkningen får stå för dig. När du lägger ord och åsikter i munnen på mig tappar jag intresset att fortsätta diskussionen.

Hur exakt gör jag det? Det är ordagrannt vad du skrev. Sen representerar det givetvis en subjektiv åsikt, det räknar jag med att det är underförstått i hela diskussionen.