Ooh, ja, det är ett riktigt tufft problem. Jag spelledde en förförelse- och kärleksakt mellan två spelledarpersoner en gång varpå spelarna började asgarva och någon sedan kommenterade det hela med orden "jaså, är det så där det låter när en schizofren onanerar"...
Här kommer mina tips:
Tvinga in rollpersonerna i diskussionen
Jag ställer retoriska frågor och kräver små gensvar av rollpersonerna i dialoger där det egentligen inte behövs. När spelarna dras med i samtalet så känner de sig delaktiga samtidigt som jag får tid att växla mellan mina roller. Det här kan vara särskilt viktigt under långa briefings och förhandlingar, där jag kan vilja att ett par SLP's ska vara tongivande och där pratandet kan ta lång tid utan att jag vill snabbspola mig igenom snacket.
SL (som Professorn): "Jamen herr general! Det där målet ser stort ut, har vi ens tillräckligt med bomber? Hur många bomber finns på varje plan, Ricardo?"
Spelaren: "Öhh... är det två bomber? Okej. Två bomber, herr professor!"
SL (som Generalen): "Jag vet, bara två bomber. Men det är vår enda chans, och det kan gå. Titta på den här ritningen, så skall jag förklara..." osv.
Monolog med spökröst
Det här kom jag på när jag hörde folk prata i telefon. Fastän man bara hör den ena parten så kan man ändå ofta förstå vad den andre har sagt för något. Om man bara formulerar sig på vissa sätt så kan man avslöja väldigt mycket om vad den andre säger, även om den personen alltså utelämnas ur dialogen. Det funkar när den ena parten är klart tongivande i diskussionen.
SL (som Generalen): "Det är det här målet vi skall bomba, hela vår världs framtid hänger på det... va? Jag ber er, herr professor, sätt er ner... Ja, målet ser stort ut, alldeles riktigt, men om ni bara sätter er... Mmm. Jag försäkrar, herr professor, jag är väl medveten om att vi enbart har begränsade medel till buds, men det här är vår enda chans, dammit! ... Nej, herr professor, där tar ni faktiskt fel. Det kan gå. Våra beräkningar säger att vi kan slå ut hela målet om vi bara träffar tre ömma punkter med yttersta precision. Ta en titt på den här ritningen..." osv.
Jag tror att man kan växla spökröst lite då och då, så att man kan få gestalta båda parter, men att man ändå inte behöver växla person så himla snabbt fram och tillbaka. Bra i dialoger med högt tempo.
Berättarröst
I vanliga fall är det ytterst sällan jag avslutar en SLP-replik med ord i stil med "...säger han med ett förstulet leende" eller liknande. Det är vanligt i böcker, men i rollspel tar jag oftare helt enkelt bara och visar upp ett förstulet leende, om det nu är med ett sådant som rollpersonen avslutar sin replik.
I en dialog med flera spelledarpersoner kan man däremot tjäna mycket på att sticka in sådant. Dels för att man får en paus som underlättar det snabba växlandet av roller, och dels för att man enklare kan återge vem det är som säger vad. När det är tre eller fler spelledarpersoner kan det vara jätteviktigt.
"Ho ho! Vilka av barnen vill åka släde? Jag! Jag! Inte jag, för jag är förkyld... Men jag då? Och jag!" - det är helt omöjligt att veta vilka barn som åker släde och vilka som får stanna hemma.
"Tomten skrattar och frågar: Vilka av barnen vill åka släde? varpå storasyskona Elin och Thomas är snabbast med svaren: Jag! Jag! Pratkvarnen Elisa är nästan lika snabb, men hejdar sig mitt i ett andetag när hon kommer på: Inte jag, för jag är förkyld... Emil och Petter kommer inrusande med leksaksbilarna i händerna: Men jag då? Och jag!"
---
Du har redan fått tipset om att referera, sammanfatta, att återge diskussioner såsom i efterhand. Det är ett mycket bra tips. Jag tycker faktiskt att man med stor fördel kan blanda flera, om inte rentutav allihopa, av dessa tekniker. Jag är särskilt förtjust i att först etablera pågående diskussioner (eller egentligen, "bakgrundsskval") genom att sammanfatta dem, och sedan kommentera detta skval såsom en spökröst.
Alltså, att etablera en diskussion skulle kunna vara något i stil med "hans fru är på rasande humör. Hon går med raska steg runtom i lägenheten och samlar upp smutstvätt och disk medan hon blänger på er och säger emot nästan allt han säger varje gång hon kommer in i rummet. Bitska sarkasmer, ironiska blinkningar, syrliga anspelningar... Om det hade varit en fars så hade hon rivit ner applådåskor." - när man sedan gestaltar den stackars maken så har man henne som ett osynligt bollplank att spela mot. Säger man "Om jag känner mannen på den här bilden? Jodå, från mina år i Paris, en av mina kunder ... ja, presumtiva kunder, alldeles riktigt, älskling. Nej, som ni hörde så blev det ingen affär den gången ... eller någon annan gång, mycket riktigt, min kära. Nä, Paris var inte riktigt mogen för min konst ... 'övermogen', ja, ha ha, kan du inte stryka inne i sovrummet, älskling? Men i alla fall, vad vill ni veta? Namnet? Nä, det har jag glömt, men jag känner galleristen som presenterade oss för varandra, kan det hjälpa er?"
Med en stark etablering, en spökröst, små berättarröstinflikningar och bollplankande med rollpersonerna så kan man säkert ha hur många spelledarpersoner inblandade i diskussionen som helst. Nja, men åtminstone tillräckligt.