Ingen mänsklighet är som omänskligheten:
"Och nej, just "du" vet inte exakt hur en åtta hundra år gammal vampyr eller människa med tio tusen mans styrka känner sig eller beter sig."
Jag tycker det är en väldigt ytlig synpunkt. Man kan använda yttre attribut för att förstärka mänskliga egenskaper, och onaturligheter är snarare att betrakta som symboler för att framhäva det mänskliga och personliga.
Om man tolkar karaktären Peter Pan som "en odödlig mutant med flygförmåga" så har man bara slängt en slarvig blick på de yttre detaljerna och totalt missat det genuint mänskliga med honom. På samma sätt tycker jag att Tove Jansons fantasifulla karaktärer berättar något betydligt mer personligt, hudnära och träffande än hennes självbiografiska berättelser.
Joakim Pirinens serie "Krälek" handlar om ett par där mannen har två munnar medan kvinnan inte har någon. "Orealistiskt!" ropar kanske någon lågpannad troglodyt, men vi som läser berättelsen på riktigt, vi ser att den handlar om något som nästan alla kan relatera till: Mannen säger och gör saker han hela tiden får ångra, medan kvinnan inte kan uttrycka sig hur hon egentligen känner. Efter att mannens onda käft har slängt ur sig en massa förolämpningar så säger hans snälla,omtänksamma mun "nej, jag står inte ut med att såra dig längre. Jag ger mig av!" och så lämnar han henne.
I den sista rutan står hon alldeles ensam kvar och gömmer gråtandes sitt ansikte i sin hand. Med den andra handen har hon med en krita på den svarta tavlan bakom henne tecknat ett hjärta.
Jag vet inget om hur det är att vara född med två munnar eller hur det är att inte ha någon alls, men dessa karaktärer berättar en liten historia om relationer som jag tror att många med mig kan känna igen sig i. Är det coolt? Är det en önskan om att vara annorlunda som gör att vi känner igen oss i personerna? Nej, det är för att de är så mänskliga. Man ser det så fort som man har slutat stirra sig blind på de yttre detaljerna och börjar tänka efter litet. Samma metod bör tillämpas när man läser rollspel.
---
Jag använder övernaturligheter i rollspel på just det sättet. Ravnos-förmågan Chimestry kan på mycket effektfulla sätt användas för att framhäva mänskliga egenskaper som passar väldigt bra ihop med övriga Ravnos-attribut. Således kan jag använda dessa förmågor och särdrag för att måla upp ett ännu mänskligare porträtt än om jag skulle gå efter det strikt fantasilösa och verkliga.
Mina rollpersoners livsöden är alltid historier om mänsklighet, men ofta är faktiskt olika grader av omänsklighet de bästa verktygen för att lyfta fram dessa historier på.
---
"Så varför är det lockande? Något undertryckt krav för dominans, eller bara helt enkelt att det är coolt?"
Tja, det finns övernaturligheter som bara tjänar syftet att vara coolt och annorlunda, visst, men när det används ordentligt så är det ett kraftfullt berättartekniskt medel som kräver mycket snille och precision från spelaren, men som i gengäld ger överväldigande, finurliga och tänkvärda resultat. Dessutom bevarar man en lång, anrik tradition av symboliskt berättande som jag tycker det är synd och skam att inte fler har vett att uppskatta i våra moderna tider.
/Rising
), om man faktiskt kunde rätta till det som är fel och så vidare.
)
A som har varit relativt skrämmande. Men de sessioner jag alltid kommer minnas har utspelat sig i CoC, Kult eller AFMBE.