Nekromanti Att spela bakgrunder

[Hobert]

I böcker är det inte ovanligt att författaren, genom att beskriva viktiga händelser ur en karaktärs tidigare liv, låter läsaren förstå vad som har format den karaktären till den han är.

Ibland spelas dessa minnen upp direkt i karaktärens sinne, som läsaren då får en inblick i. Skeenden skrivna i nutidsform förmedlar känslan av att minnet ännu är så starkt och levande att karaktären tycker sig vara på plats igen.

Det här funderade jag över idag när jag läste på tåget. Vore det kul att använda en liknande metod i bakgrundsskapandet av rollspelskaraktärer?

Det jag menar är t ex att en spelare under RP-genereringen skriver ner en kort sammanfattning av sin RP:s uppväxt och liv. SL funderar över och väljer utt ett par viktiga händelser/vägskäl i bakgrundshistorien. Sedan rollspelar man snabbt igenom dem med spelaren. Kanske kan man lägga ner 30-60 minuter per spelare på det.

Jag har för mig att den metoden att skapa bakgrundshistorier för RP används i Vampire. Det är förmodligen därför jag kom att tänka på det nu.

En fördel är ju i alla fall att varje spelare får "känna lite" på sin RP innan den tas i spel. En annan att bakgrunden lättare blir mer personlig om den spelats igenom än om den bara skrivits ner på ett A4. Kanske upptäcker en spelare att han vill låta sin RP fatta andra beslut under sin uppväxt än han tidigare tänkt? Ännu en fördel jag kan se är att SL får en chans att lägga in kampanjmateriel som personer, namn, platser osv. samtidigt som han får en bra inblick i RP:s bakgrunder och personligheter.

Har RP t ex spelat en scen där han som tanig finnig tonåring förgäves försökt stoppa en grupp slavjägare ledda av Bob Erövraren från att röva bort hans Stora Kärlek kanske det blir roligare när han som vuxen får höra på en pub att Bob har dykt upp i staden, än om han bara skrivit om händelsen i sin bakgrundshistoria.

En uppenbar nackdel är att det tar tid, samt att SL får mer att förbereda.

Är det någon som använder eller har testat den här metoden? Fungerar den bra? Vad behöver man i så fall tänka på?

 

[_-olle-_]

När bakgrunden blir spelet!

Har spelat i en kampanj karaktärerna precis lagt barndommen bakom sig och var i 13-14 års åldern! Äventyrande låg fortfarande ett par år frammåt men som du sa så var vissa episoder viktigare än andra. Ett par perioder i våra karaktärers ungdom spelade vi ut fullständigt medan något år som lärling kanske passerade utan några vidare incidenter. Fördelen var som du sa, att man bli varm i sin karaktär. Personligen så tycker jag att "introduktions äventyr" är en oerhörd hjälp då man hinner bli varm i sin karaktär, dess övertygelser och inställningar utan att behöva oroa sig så fruktansvärt mycket för de misstag man (jag) brukar göra innan jag har värmt upp. Efter introduktionen är målet att man har format sin karaktär så att den har integritet och att man har så mycket kött på benen att det känns naturligt att improvisera i okända situationer.
Nackdelen är, som du sa, att det tar tid.
Min ödelandskampanj är ett utomordentligt bra exempel på det med tanke på att mina spelare alldeles nyligen (efter allt för många speltilfällen) tagit sig i genom uppvärmningsäventyret. Dom lyckades inte sammarbeta så himla bra och hadde inte riktigt lärt sig hantera varandra, så dom klantade det mesta. Jag kanske är naiv men nu verkar det som om dom har lär sig fungera mer som en grupp och kanske klarar av att ge sig an kampanjen i sin helhet...

 

[Krille]

Jag är för lat

Normalt är jag för lat för att spela bakgrunden i förväg. Istället använder jag en metod som jag såg första gången i Babylon Project: man skapar sin rollperson genom att fundera över bakgrunden i tre steg: barndom, uppväxt och vuxenliv, och svarar på några frågor samtidigt som man plockar ut färdigheter som man har kunnat tänkas lära sig under den tiden.

Det ger en kort bakgrund, hyfsat heltäckande, i punktform på ungefär en halv till en hel A4, och det är rätt lagom. Eventuellt detaljspelande av bakgrunden sköts som flashbacks tillbaka i tiden under det reguljära spelandet.

 

[Pom]

Jag har bara prövat att spelleda sådant en gång och spela det en gång. Den nackdel jag upplevde var inte så mycket att det tog tid (självklart tog det tid, men så länge man rollspelar och har trevligt istället för att rollspela och ha trevligt så gör det inte så mycket). Däremot blev det konstigt att efter ett tag klippa i handlingen och hoppa framåt åratal i tiden. Lite som att rycka upp en nyplanterad växt som precis börjat ta sig.

 

[GrottrolletNaug]

Spela som barn

I min senaste Neotechkampanj så började karaktärerna (som alla var syskon) att spela första äventyret som femtonåringar. Det gav ett ypperligt tillfälle för spelarna att spela ut sina rollpersoner mot varandra och bestämma hierarkin inom syskonskaran, samtidigt som det gav mig möjlighet att introducera världen (L.A. på 2060-talet) och att stämpla den viktigaste händelsen i deras uppväxt, nämligen att deras ensamstående mamma dog och dom var tvungna att börja ta hand om sig själva.

Så för all del. Spela bakgrunder. Men dröj inte på det så där överdrivet lång tid. Ett möte eller en episod är alldeles utmärkt.

I våran nuvarande exaltedkampanj så gjordes ungefär samma sak. Fast då när karaktärerna var 14 och gick i primärskola. Inga stora skurkar introducerades och inga stora händelser som direkt berörde karaktärerna sattes egentligen igång. Däremot så gav det en utmärkt chans att känna på världen och förstå hur den fungerade.


/Naug, helt klart för att spela bakgrunder

 

[entomophobiac]

Varför specifikt inställa sig på att spela en bakgrund? Varför inte låta kampanjen i sig utgöra det ramverk man använder, möjligtvis i gemenskap med de så otroligt överreklamerade bakgrundshistorier som folk verkar ha dille för.

Jag ser hellre att folk visualiserar sina karaktärer. Framlever bakgrunderna. Om du kommer till en stad så kan spelaren hävda något i stil med "var det inte här den där stenrike flickan bodde som jag träffade i Staden Bla". Om spelledaren går med på det så svarar han "jo", om inte så är det bra att säga "nä, det var i Staden Tjohoo" istället för "vadå för jävla flicka - håll käften".

I mina spelgrupper funkar det här utmärkt. I grupper som däremot kan tänkas utnyttja möjligheten kanske det inte fungerar, men överlag föredrar jag ett sådant öppet spelsätt framför bakgrunder eller att på något sätt gå tillbaka i tiden bara för att. Det tilltalar mig föga. Om historien däremot mår bättre av det så kan tillbakablickar som Krille nämner vara ett nog så gott verktyg, så länge det inte blir för mycket.

 

[Johan K]

Är nog lite för bekväm för att göra en sdåan grej...
Men tankten är helt kalrt god & tål att tänkas på msåte jag ju säga. Som du säger, så tror jag åxå att man får en större channs att få till sin karaktär & känna in på den.

 

[Hobert]

Precis som du säger tycker jag att man måste få påverka sin RP:s bakgrund även efter den har tagits i spel, men i viss utsträckning. Jag har varit t ex varit med om att SL introducerar karaktärer i spelet som RP "känner sedan tidigare", eller att en spelare kommer på mer kampanjinfo om trakten där hans RP växte upp under spelets gång. Det är ett bra sätt att få in lite liv och rörelse i kampanjen.

Själv upplever jag det dock som en stor fördel att ha en god bakgrund att "luta mig tillbaka mot" när jag spelar. Genom att se tillbaka på en RP:s tidigare liv får jag en bättre känsla och förståelse för hur den RP:n kommer reagera i olika situationer och beteendet blir mer enhetligt och mindre slumpmässigt än om jag hade kommit på det mesta efterhand.

 

[Jaggernaut]

Om du kommer till en stad så kan spelaren hävda något i stil med "var det inte här den där stenrike flickan bodde som jag träffade i Staden Bla". Om spelledaren går med på det så svarar han "jo", om inte så är det bra att säga "nä, det var i Staden Tjohoo" istället för "vadå för jävla flicka - håll käften".

En av mina spelare brukar spela så och det fungerar riktigt bra. Sedan använder han det inte bara för att framleva bakgrundshistorian utan mer allmänt också och det fungerar också bra. Sedan då han går lite längre (då han använder det spelsättet så att det påverkar händelseförloppet) så brukar han kasta en blick mot mig för att se ifall han får mitt godkännande. Och för att jag är så allmänt generös och snäll så brukar jag oftast godkänna hans påhitt.

Jag tycker det är ett bra spelsätt som gör att spelandet flyter bättre än att spelarna först måste fråga spelledaren om allting, så länge det inte börjar utnyttjas för att få det så bra som möjligt för rollpersonerna.

Sedan så tycker jag det är bra gjort av spelaren att han fortsätter att spela så för vi hade en annan spelledare förut och han godkände aldrig sådant. Jag minns speciellt ett tillfälle då nämnda spelare försökte få något att göra för rollpersonerna men så fort han hittade på något sådant* så gick spelledaren in och sade att det inte förehöll sig så.

*Han hittade på att en rik slp skulle ha en konstutställning och vi skulle stjäla ett värdefullt konstföremål.

Nu kan man tycka att var att ta sig lite väl mycket frihet att hitta på något sådant men spelaren gjorde det för att spelledaren inte kom upp med något för oss att göra.

 

[w176]

Nja jag skall klämma ur mig ett klysigt svar men inte desto mindre sant, det varierar nog från person till person. Själv tror jag att det skulle passa väldigt bra för mig, då jag har problemet att jag kan skriva hur mycket bakgrundshistoria och karaktärs beskrivning som helst av bara farten men när väl karaktären kommer i spel så inser jag att den är helt annorlunda från det jag beskrivigt, händelsen x formade inte alls karaktären speciellt mycket, hon är inte alls generös osv. Händelser som inträffar i spel däremot har jag fullständigt koll på, förstår helt och hålligt hur de påverkar karaktären osv. till skillnad från texten.

Men som sagt, jag tror att det varierar från person till person hur bra det passar, och tycker inte spelarna om att spela bakgrundshistorian så kommer dom anse att det bara är gigantisk slöseri med tid och tråkigt.

 

[Balderk]

Något som är roligt när man gör det där är att låta de andra spelarna spela SLPs. Då får de också mer grepp om karaktären, och det blir roligare för alla om alla är inblandade i spelet av bakgrunderna. Men varför spelledaren skulle behöva förbereda så mycket vet jag inte. Det är väl spelaren som bestämmer vad scenen går ut på?

/Balderk

 

[Hobert]

Kul och bra idé att låta de andra spelarna gestalta SLP! Så länge spelaren vars RP:s bakgrund man spelar tycker det är schyst.

Jag skulle som SL vilja förbereda mig inför det här spelandet och fundera över om jag vill ha med någonting speciellt, t ex i förbigående presentera en SLP som jag tänker använda senare i kampanjen.