"Vi har i min spelgrupp diskuterat en del kring att spela en RP av det motsatta könet. Mitt lilla uppror om att få spela en sådan har slagits ned samtliga gånger, jag var ganska chanslös, för dålig i mitt motiverande."
Behöver man motivera kön?
"MEN, måste det verkligen bli oseriöst? Har någon testat detta."
Att spela en kvinna? Jäpp, massvis, även om jag på rak arm bara kan minnas sex stycken. Att det skulle bli oseriöst är nog en fråga om hur avslappnad gruppen känner sig sinsemellan, snarare än att situationen i sig självt skulle vara löjlig.
Jag tror jag lutar åt humanisthållet iofs, men jag ser inte svårigheten med att spela en viss karaktär. Visst, alla figurer tar sin tid att komma in under huden på, men när det är färdigt så brukar det gå av sig själv.
Ta t.ex. min karaktär Thizara, som jag har gestaltat under gott och väl ett och ett halvt års tämligen intensivt spelande (...om nu flera dagar i veckan kan betraktas som intensivt, dvs). Hon var lite knepig att lära känna i början, men nu är hon, om inte förståelig, så i alla fall väldigt egen. Och även om hon uppvisar vissa drag som definitivt skulle kunna klassas som traditionellt kvinnliga inom vår kultur (såsom moderskänslor och ett intresse för vackra smycken), är det egentligen ingenting som kommer av att hon är kvinna. Inte heller är hennes morbiditet, övermod, tonårsangst etc ett tecken på att hon egentligen är man innerst inne. Det är mycket enklare än så - hon är helt enkelt en unik individ som inte fungerar riktigt som någon annan.
...och det är därför man kan gestalta en person av ett annat kön. Du gestaltar personen, inte könet.
"Jag är lite sugen på att göra en kvinnlig lönnmördare/förförerska..."
Lycka till. Mitt spontana råd är att du bör vara försiktig med att definiera din karaktär med utgångspunkt från hennes relation till män. Viktigast ändå är att köra på och ge det en chans.
--Björn