Jeesus, people...
Redan när jag läste den här tråden första gången så visste jag att följande skulle leda till en lång och meningslös diskussion:
Att spelledaren inte fixar att spelleda vissa saker - riskerar det att "utarma" rollspelet, göra det alltför innehållslöst?
Vilket mycket riktigt också hände. Jag måste säga att det är rätt lustigt att få ha bevittnat hur
livrädda många forumiter är inför den här sortens uttalanden.
Likt någon sorts hysteriska fjortonåriga flickor som drabbas av panik om en modebloggare skriver att deras vinterjacka är ute, så var det många som kissade på sig så fort som ordet "utarmat" och "innehållslöst" nämndes. Om ni inte hade varit sådana mähän så hade ni ju kunnat se klart och tydligt att citatet tar upp något som dels är:
1. En självklar sanning.
2. Ett ickeproblem.
3. Något som är laddat med just den typen av starka ord som får självdistanslösa dumskallar att reagera på högsta växeln.
Varför är det en självklar sanning?
Självklart blir det mindre innehållsrikt när man medvetet begränsar sig i ens ämnesval och låter bli att ta risker. Ingen kan argumentera emot det.
Varför är det ett ickeproblem?
För vi begränsar oss ju
alltid på ett eller annat sätt. Det är ingen skillnad i att låta bli det man tycker är olustigt som att låta bli det man tycker är banalt. Och det finns ett väldigt stort utrymme att utforska även om man specialiserar sig på en viss enskild spelstil och vissa ämnen som man är bekväm med och som man finner engagerande.
Så varför reagerar folk som ett gäng hispiga kissnödiga flickor?
För att ni är idioter. Vad vi hade här var två klyschor och ett par laddade nyckelord, och plötsligt så tappar alla fårskallar konceptet fullständigt. Läser man den långa tråden nedan så ser man att det fullkomligt
vimlar av tandlösa argument, skrajsna floskler och retoriska magplask. Några laddade kraftord var alltså allt som behövdes för att göra er alla till åtlöje.
Så. Skärp till er nu. Titta noga här, era larvpottor, så skall ni få se hur en vuxen person gör när han diskuterar:
---
Nu: Purgatorius.
Jag känner igen mig i mycket av det du skriver, och känner mig lika olustig som du gör inför flera situationer. Dessa låter jag således bli. Naturligtvis är det fegt, men samtidigt vet jag att jag *kan* ta upp dem och kliva över dessa gränser när jag spelar i helt andra former, exempelvis när jag sexrollar på MSN (vilket man inte ska fnysa åt, ty det är en intressant samberättarform). Jag reagerar alltså olika beroende på situationen, formen, umgänget och spelsättet. Och det är något jag tror gäller för såväl dig som mig.
Så även om jag på sätt och vis reagerar på de ord du använt i din argumentering (nej, inte egentligen. Men jag kan låtsas att jag gjort det för att inte barnrumprona ska tro att jag förolämpar dem), så klarar jag att se sansat på det hela och istället göra följande bedömning: De känslor du (och jag) känner inför tanken på att beskriva vissa saker, det har inte nödvändigtvis främst att göra med att vi känner oss olustiga inför ämnet. Tvärtom så tror jag att det snarare beror på att vi har utvecklat en visst känsla för vad som skulle och inte skulle fungera i våra respektive spelgrupper. Vi låter bli vissa saker - för att vi har goda anledningar att tro att dessa saker inte skulle uppskattas. Det är snarast ett nybörjarmisstag hos unga spelledare att man provar att tänja på gränser utan att ha någon känsla för när det skulle fungera.
Men - Vad jag tycker framgår tydligt av din tråd är att du ändå
tänker kring dessa ämnen och ser möjligheter att använda dem i ditt spelledande. Alltså är inte problemet att du självcenserar dig själv eller tänker enfaldigt. Jag är övertygad om att du instinktivt kommer att känna när det passar att ta upp den här sortens ämnen i ditt spelledande; när du känner dina spelare väl och är bekväm ihop med dem.
---
Tusen minuspoäng till alla hysteriska dramadrottningar på forumet.
Eller nä, förresten. Ni är ju ändå ganska
bedårande när ni är så här förutsägbart upprörda. Jag tycker nog först och främst att ni är söta, när allt kommer kring.