Nekromanti Att spelleda obehagliga saker (allvarlig tråd)

[Arfert]

Zoom x2 räcker bra, Zoom x1 riskerar att antingen bli pinsamt pajigt, eller effektsökande på ett sätt som motverkar inlevelsen i berättelsen. enligt min subjektiva smak då. När folk börjar köra zoom-1-stilen så tappar jag koncentrationen.. och blir "va fan säger snubben?!!".

 

[Ram]

Först: Jag tror att det generellt blir sämre av att man censurerar sig. Precis som alla andra kulturformer. I USA censurerar de en jäkla massa, och mycket riktigt kör de numera mest på tomgång, upprepar samma disneyfierade berättelser om och om och om igen. Det blir bara platt och gråtrist.

Över lag medhåll.

Sedan: Som djupimmersionist är mitt mål att leva mig in i min rollperson och känna dess känslor. Jag gillar att känna min rollpersons ångest och smärta och obehag. För mig har det en terapeutisk effekt. Och ja, jag blandar gärna psykolog-rollspel med vanligt rollspel.

Nu blir det lite provocerande här, men tyder inte det lite på att du inte är strålande på det? Om du behöver ta till traumatiserande händelser och handlingar för att uppnå samma känsla som en bajernsupporter får när motståndarna gör mål? Sedan undrar jag varför man aldrig ser denna diskussion rörande positiva saker. Jag har aldrig sett någon som djup-at sig rörande glädjen att bli far, känslan av det första tillfället då ens son ser en i ögonen och greppar ens finger, värmen i hjärtat när man ser sin älskade sova bredvid en eller stoltheten man känner när man konstaterar att vågen visar ett kilo mindre än den gjorde förra veckan.

Dark shit is not the only shit.

 

[Vitulv]

Nu blir det lite provocerande här, men tyder inte det lite på att du inte är strålande på det? Om du behöver ta till traumatiserande händelser och handlingar för att uppnå samma känsla som en bajernsupporter får när motståndarna gör mål? Sedan undrar jag varför man aldrig ser denna diskussion rörande positiva saker. Jag har aldrig sett någon som djup-at sig rörande glädjen att bli far, känslan av det första tillfället då ens son ser en i ögonen och greppar ens finger, värmen i hjärtat när man ser sin älskade sova bredvid en eller stoltheten man känner när man konstaterar att vågen visar ett kilo mindre än den gjorde förra veckan.

Dark shit is not the only shit.

Jag får den känslan när min rollperson går upp i level, eller hittar skatten!











Inte mycket för immersionism.

 

[Organ]

Jag tror att det generellt blir sämre av att man censurerar sig.

Varför ser du ett likhetstecken mellan att hoppa över ett ämne, i detta fall ångest och övergrepp, och självcensur? Kan det inte bara vara så enkelt att det finns det som tycker att sådant inte är vare sig särskillt roligt, intressant eller givande och därför fokuserar på mera lättsamma ämnen istället? För det kan väl inte vara så att jag, i förlängningen av det argumentet, såsom i alla fall jag ser det, ska tvinga mina spelare att endast spela svårt cancersjuka våldtäcktsoffer bara för att inte annars bidra till att hobbyn "utarmas"?

/Anders

 

[Big Marco]

jag gillar att använda mig av scener och företeelser som ligger utanför spelarnas vanliga upplevelser

Utanför ens vanliga upplevelser... Tala för dig själv.

För de flesta är att äta bajs och att spy på varandra "utanför ens vanliga upplevelser". Om det ligger inom dina vanliga upplevelser så får din spelledare hitta på något annat för att väcka obehag inom dig. Om det nu är den överenskomna poängen med spelsessionen.

För att svara krank ndg sex - jag tycker oftast att detaljerade sexskildringar blir temposänkande och det är den främsta anledningen till att jag föredrar mer snabba beskrivningar, lite åt sammanfattningshållet och med tydliga triggers och flaggor för fortsatta spännande och dramatiska scener.

 

[Arfert]

Tror du inte riktigt har följt mina svar i den här tråden, Marco... för då hade det vart uppenbart att jag bara skojade där. Och att obehag är inte riktigt det jag är ute efter i en rollspel-session.

 

[Mogger]

Sedan undrar jag varför man aldrig ser denna diskussion rörande positiva saker. Jag har aldrig sett någon som djup-at sig rörande glädjen att bli far, känslan av det första tillfället då ens son ser en i ögonen och greppar ens finger, värmen i hjärtat när man ser sin älskade sova bredvid en eller stoltheten man känner när man konstaterar att vågen visar ett kilo mindre än den gjorde förra veckan.

Dark shit is not the only shit.

Bra! Lycka är vi ännu sämre på att uttrycka i spel, och när vi visar att vi älskar någon, då ska SL givetvis se till att den personen bli kidnappad, våldtagen eller mördad.

I Revolver så kommer din älskade antagligen att bli kidnappad, våldtagen eller mödrar, men om det sker så är det ditt fel!

Alltså, lycka är bara intressant om den kan övergå till olycka, och förtvivlan utan hopp gör bara ont. Tycker jag.

 

[Wyldstorm]

Stämmer fint imho också, därav mitt tillägg: " sånt rollspelande som inte ens jag vill ta i med en tång, men det passar säkert nån."

Men den behövdes för att framhäva en gradvis skillnad.

 

[Rising]

Jeesus, people...

Redan när jag läste den här tråden första gången så visste jag att följande skulle leda till en lång och meningslös diskussion:

Att spelledaren inte fixar att spelleda vissa saker - riskerar det att "utarma" rollspelet, göra det alltför innehållslöst?

Vilket mycket riktigt också hände. Jag måste säga att det är rätt lustigt att få ha bevittnat hur livrädda många forumiter är inför den här sortens uttalanden.

Likt någon sorts hysteriska fjortonåriga flickor som drabbas av panik om en modebloggare skriver att deras vinterjacka är ute, så var det många som kissade på sig så fort som ordet "utarmat" och "innehållslöst" nämndes. Om ni inte hade varit sådana mähän så hade ni ju kunnat se klart och tydligt att citatet tar upp något som dels är:

1. En självklar sanning.
2. Ett ickeproblem.
3. Något som är laddat med just den typen av starka ord som får självdistanslösa dumskallar att reagera på högsta växeln.

Varför är det en självklar sanning?
Självklart blir det mindre innehållsrikt när man medvetet begränsar sig i ens ämnesval och låter bli att ta risker. Ingen kan argumentera emot det.

Varför är det ett ickeproblem?
För vi begränsar oss ju alltid på ett eller annat sätt. Det är ingen skillnad i att låta bli det man tycker är olustigt som att låta bli det man tycker är banalt. Och det finns ett väldigt stort utrymme att utforska även om man specialiserar sig på en viss enskild spelstil och vissa ämnen som man är bekväm med och som man finner engagerande.

Så varför reagerar folk som ett gäng hispiga kissnödiga flickor?
För att ni är idioter. Vad vi hade här var två klyschor och ett par laddade nyckelord, och plötsligt så tappar alla fårskallar konceptet fullständigt. Läser man den långa tråden nedan så ser man att det fullkomligt vimlar av tandlösa argument, skrajsna floskler och retoriska magplask. Några laddade kraftord var alltså allt som behövdes för att göra er alla till åtlöje.

Så. Skärp till er nu. Titta noga här, era larvpottor, så skall ni få se hur en vuxen person gör när han diskuterar:

---

Nu: Purgatorius.

Jag känner igen mig i mycket av det du skriver, och känner mig lika olustig som du gör inför flera situationer. Dessa låter jag således bli. Naturligtvis är det fegt, men samtidigt vet jag att jag *kan* ta upp dem och kliva över dessa gränser när jag spelar i helt andra former, exempelvis när jag sexrollar på MSN (vilket man inte ska fnysa åt, ty det är en intressant samberättarform). Jag reagerar alltså olika beroende på situationen, formen, umgänget och spelsättet. Och det är något jag tror gäller för såväl dig som mig.

Så även om jag på sätt och vis reagerar på de ord du använt i din argumentering (nej, inte egentligen. Men jag kan låtsas att jag gjort det för att inte barnrumprona ska tro att jag förolämpar dem), så klarar jag att se sansat på det hela och istället göra följande bedömning: De känslor du (och jag) känner inför tanken på att beskriva vissa saker, det har inte nödvändigtvis främst att göra med att vi känner oss olustiga inför ämnet. Tvärtom så tror jag att det snarare beror på att vi har utvecklat en visst känsla för vad som skulle och inte skulle fungera i våra respektive spelgrupper. Vi låter bli vissa saker - för att vi har goda anledningar att tro att dessa saker inte skulle uppskattas. Det är snarast ett nybörjarmisstag hos unga spelledare att man provar att tänja på gränser utan att ha någon känsla för när det skulle fungera.

Men - Vad jag tycker framgår tydligt av din tråd är att du ändå tänker kring dessa ämnen och ser möjligheter att använda dem i ditt spelledande. Alltså är inte problemet att du självcenserar dig själv eller tänker enfaldigt. Jag är övertygad om att du instinktivt kommer att känna när det passar att ta upp den här sortens ämnen i ditt spelledande; när du känner dina spelare väl och är bekväm ihop med dem.

---

Tusen minuspoäng till alla hysteriska dramadrottningar på forumet.
Eller nä, förresten. Ni är ju ändå ganska bedårande när ni är så här förutsägbart upprörda. Jag tycker nog först och främst att ni är söta, när allt kommer kring.

 

[Mogger]

Zoom x6: X skriker i en gränd, i panik.

Det här iofs ett klassiskt berättarknep som används i ett helt annat syfte. Det är nämligen inte så att man distanserar sig mest från det otäcka genom det här perspektivet utan explicit gör spelaren[/i till medbrottsling. Kolla på Cassandra's Dream, där Woody gör så hela tiden.

Jag vet iofs inte hur effektivt det är, men det kan ju vara bra att veta att det nödvändigtvis inte är mindre obehagligt än zoom1.

 

[Wyldstorm]

Ah, det var inte så jag menade.
Mer bara att antyda att något "dåligt" i kategorin "ofrivillig sexualitet" håller på att hända.

Dåligt exempel, yeyeye...

 

[Mogger]

Re: Jeesus, people...

Äh, nu har du tagit på dig Messiashatten igen. Allt det här går alldeles utmärkt att läsa mellan raderna i tråden.

Herregud, det här är internet. Hur skulle det se ut om alla sa vad de menade hela tiden?

Men ok, ditt inlägg var ganska klarsint (om det ordet finns).

 

[Mogger]

Ah, det var inte så jag menade.
Mer bara att antyda att något "dåligt" i kategorin "ofrivillig sexualitet" håller på att hända.

Precis, jag vet att det inte var så du menade. Ja bara flikade in att avsaknad av detaljer inte betyder att detaljerna inte hamnar där ändå, för fantasin gör sitt.

Så är man verkligen rädd för ett ämne så är det inte lösning att zooma in och ut. Det är bara för att deltagarna ska känna sig bekväma.

 

[Wyldstorm]

Precis, jag vet att det inte var så du menade. Ja bara flikade in att avsaknad av detaljer inte betyder att detaljerna inte hamnar där ändå, för fantasin gör sitt.

Ah.
Där håller jag skarpt inte med.
man kan ju inte som spelledare ställas till svars för saker man faktiskt inte sagt, eller hur?

Samt så är det (vad-"det"-nu-är) inte upptryckt i nån ansikte heller.

 

[Big Marco]

Bra! Lycka är vi ännu sämre på att uttrycka i spel, och när vi visar att vi älskar någon, då ska SL givetvis se till att den personen bli kidnappad, våldtagen eller mördad.

Det är dåligt och förutsägbart tycker jag. Och tråkigt. Jag har haft tur med spelledare på senare år där den typen av lycka har fått finnas. Och har fått spela en stor roll (som att tröstas av sin hustru efter stora nederlag - fantastiska scener!). Om nu en älskade skall blandas in i berättelsen så bör det alltid göras på ett sätt där spelaren har någon form av kontroll över utgången. Att skurken bara för att visa att han är skurk skjuter eller våldtar blir i det flesta fall bara platt. Men om det är så att spelarens rollperson måste fatta ett beslut, göra ett val, som innebär en kostnad så blir det mer intressant.

Exempelvis om skurken vill att rollpersonen skall döda en rival annars dödar skurken rollpersonens fru så har spelaren massor av val. Om valet blir att göra sig av med rivalen och sedan skurken till och med håller löftet (vilket händer för sällan - då alla skurkar tydligen måste vara fullblodssadister) och släpper frun så blir det ytterligare en intressant vändning i berättelsen. Skurken blir intressant och får en relation som inte enbart är en av 100% ondska gentemot rollpersonen.

På så vis blir det obehagliga också mer dynamiskt och inte enkelbottnat. Iaf jag tycker att det är obehagligt att döda SLPer som inte är "etablerat genuint onda". Samvete sucks liksom.

 

[Mogger]

Ah.
Där håller jag skarpt inte med.
man kan ju inte som spelledare ställas till svars för saker man faktiskt inte sagt, eller hur?

Samt så är det (vad-"det"-nu-är) inte upptryckt i nån ansikte heller.

Du behöver inte hålla med, det är ett berättartekniskt knep ändå. (och har kanske inte den effekten du önskar)

 

[Wyldstorm]

Att det är ett berättartekniskt knep håller jag med om.
Men att det inte går att särskilja knepet & beskrivningen, där är vi oense.

 

[Mogger]

Det är dåligt och förutsägbart tycker jag. Och tråkigt. Jag har haft tur med spelledare på senare år där den typen av lycka har fått finnas. Och har fått spela en stor roll (som att tröstas av sin hustru efter stora nederlag - fantastiska scener!). Om nu en älskade skall blandas in i berättelsen så bör det alltid göras på ett sätt där spelaren har någon form av kontroll över utgången. Att skurken bara för att visa att han är skurk skjuter eller våldtar blir i det flesta fall bara platt. Men om det är så att spelarens rollperson måste fatta ett beslut, göra ett val, som innebär en kostnad så blir det mer intressant.

Jag sa ju det. Den här lille snubben ( ) betyder att man rullar med ögonen och tycker att folk inte fattar. Men han kanske inte är så tydlig med det.

Edit: Jag var ett spån, sa Marco i chatten. Han förstod mycket väl vad gubben betydde.

Förresten, angående skurkar, så sa Thomas Tengby (tror jag) något intressant om Hollywoodhjältar och skurkar:

"Skurkar dödar djur. Hjältar dödar människor"

How that for innehållslöst!

 

[Wyldstorm]

"Skurkar dödar djur. Hjältar dödar människor"

Hrm.. indeed...

 

[krank]

Nu blir det lite provocerande här, men tyder inte det lite på att du inte är strålande på det? Om du behöver ta till traumatiserande händelser och handlingar för att uppnå samma känsla som en bajernsupporter får när motståndarna gör mål?

Asså nä, jag vill inte ha samma känsla som de får. Jag vill få samma känsla som ett våldtäktsoffer får eller som nån som blir mobbad får. Inte samma känsla.

Sedan undrar jag varför man aldrig ser denna diskussion rörande positiva saker.

Här kan jag bara tala för mig själv:

Jag har hyfsat stora problem med irrationell ångest IRL. Inget handlingsförlamande eller så, men helt klart nåt jag inte trivs med. jag har blivit bättre, med åren, att kontrollera ångesten, men ibland är det skömnt att få leva ut och bearbeta den ordentligt, något jag upplever i rollspel när jag får känna ångest genom min rollperson.

Jag har, mig veterligen, aldrig haft problem med för mycket glädje, lycka eller besvarad kärlek. Jag har aldrig kännt något terapeutiskt behov på den fronten, så att säga.

Dark shit is not the only shit.

Nope, men det är den sorts skit jag känner att jag får ut mest av att bearbeta.