Nekromanti Att ta bort "rollpersonen"

[Man Mountainman]

Det här var en liten flummig idé jag fick när jag satt och höll på med något annat.

Hur tror ni det skulle påverka läsandet av ett rollspel om man tog bort "rollpersonen". Alltså, inte rollpersonen som en företeelse i spelet, utan den språkliga konvention enligt vilken man använder en viss term för att peka ut denna företeelse och skilja den från spelaren.

Istället för att med språkliga medel peka ut rollpersonen som en entitet skild från spelaren, och tala om "rollpersonens" namn, "rollpersonens" personlighet, "rollpersonens" spelvärden, etc, så avstår texten helt enkelt från att göra denna åtskillnad. Exempel på hur det skulle kunna se ut, kunde vara:

Istället för: Välj ett namn till din rollperson.
Skriver man: Välj ett namn.

Istället för: Fundera över vilken personlighet, utseende och livshistoria din rollperson ska ha.
Skriver man: Fundera över vilken personlighet, utseende och livshistoria du ska ha i spelet.

Istället för: Fördela 20 poäng på rollpersonens färdigheter
Skriver man: Fördela 20 poäng på dina färdigheter.

Osv.

Det här är ganska straightforward exempel. De riktiga knepigheterna, men även de riktiga möjligheterna att uppnå intressanta språkliga effekter, skulle förstås uppstå när man ska beskriva spelets grunder, "hur man spelar det här spelet".

Poängen med hela manövern vore att göra gränsen mellan spelare och rollperson lite luddigare, och sätta den i fråga.

/Kalle

 

[wilper]

Blanda med en del KULT och en del D&B och vi har nog en ny tidningsstorm.

 

[Olle Linge]

Coolt!

Tyvärr har jag inget vettigt att säga, men jag ville ändå posta och säga att jag tycker att det är en cool idé. Du får skjuta mig om du tycker att jag ingav falska förhoppningar om ett intressant svar.

 

[Grog]

Di andre

Hur kallar du de andra rollpersonerna respektive deras spelare? Jag tänker på regeltexter i stil med "Svårighetsgraden minskar med ett om en annan..." ja vadå?

 

[Pilzefrau]

Re: Di andre

"Någon annan" eller möjligtvis "en annan spelare" borde väl funka bra.

 

[Genesis]

Tja, det är en kul idé, men för att den skall ha någon reell effekt så tror jag att den måste accepteras som paradigm och användas av många rollspelsböcker över en längre tid. Att göra det i en bok tror jag inte kommer att göra nämnvärd skillnad. De flesta kommer nog fortfarande att ha "min rollperson"-tänket i huvudet.

Om det inte är det första spelet de spelar, såklart.

EDIT: typo

 

[Brior]

Bra idé! Jag kommer spontant att tänka på "method acting":

Method acting is an acting technique in which actors try to replicate real life emotional conditions under which the character operates, in an effort to create a life-like, realistic performance. This is contrasted with a more abstracted, less involved style of acting in which the actor himself or herself remains an outside observer of the character he or she is portraying.

Läs mer om företeelsen på Wikipedia - där finns en del att hämta! Själv försöker jag i all blygsamhet ofta använda någon slags "Method writing", dvs att inte skriva OM en person utan att VARA personen och skriva vad jag känner. Man kan ta till allehanda trix genom att gräva i egna minnen, spela viss musik etc.

 

[Niklas73]

Så har jag skrivit av misstag 1000 ggr i mina regler och det finns säkert mängder av sånt kvar. Om inte annat skulle det förenkla för oss regelförfattare.

 

[Simon]

Inte en idé som faller mig i smaken, tyvärr, mycket av samma skäl som jag ogillar när jag som skådespelare blandas ihop med min roll i jobbsammanhang. Jag är inte min rollperson och min rollperson är inte jag. Min rollperson kan stå för helt andra värden och begå handlingar jag inte skulle acceptera. Det är en sak att i dagligt tal använda "jag" för sin rollperson när det är praktiskt ("Vad tror ni att jag står här och sen gör såhär"), men skådespelartraditioner som på en ideologisk nivå strävar efter att ta bort gränserna mellan skådis och karaktär tycker jag är mentalhygieniskt suspekta.

Nu skulle jag inte ha lika starka känslor inför en rollspelstext som gör samma sak, men jag tycker det är opraktiskt och inte ens särskilt träffande. Det är ju inte varje person som reglerna omfattar som görs som en given spelares rollperson. Och vem är det som sätter skadekryss på rollformuläret, spelaren eller rollpersonen?

Nu är jag inte så lite negativ, och jag hoppas det är okej, men jag undrar varför det skulle vara en önskvärd sak att försöka blanda ihop mig och min rollperson? Jag sitter i en fåtölj med en kopp kaffe och har skitkul, medan min rollperson kämpar för sitt liv ute i en regnstorm och har just blivit sviken av sitt livs kärlek. Ja, och så vidare.

Så för att svara på din fråga om hur det skulle påverka läsningen av spelet så skulle jag säga att det skulle göra mig misstänksam mot spelskaparens intentioner och perspektiv på rollspelande som nöje skilt från rollspel som terapi, till exempel. Och jag tror att det skulle göra regeltexten konstigare om den inte skiljer på den som svingar ett svärd på ett slagfält och den som med ett fånigt leende höjer en näve tärningar.

 

[krank]

Nu är jag inte så lite negativ, och jag hoppas det är okej, men jag undrar varför det skulle vara en önskvärd sak att försöka blanda ihop mig och min rollperson? Jag sitter i en fåtölj med en kopp kaffe och har skitkul, medan min rollperson kämpar för sitt liv ute i en regnstorm och har just blivit sviken av sitt livs kärlek. Ja, och så vidare.

De "djupimmersionism"...

Alltså, det finns en inriktning inom rollspel, där jag antagligen företräder de mest extrema avarterna, där inlevelse i karaktären anses vara den heliga graal. När jag spelar rollspel vill jag helst av allt inte ens för ett ögonblick tänka på att jag sitter i en bekväm soffa kring ett bord och rullar tärning; jag vill vara min karaktär, känna dess känslor, ha dess åsikter och i begränsad mån leva ut dess rörelsemönster.

Och vem är det som sätter skadekryss på rollformuläret, spelaren eller rollpersonen?

Spelledaren, om jag får bestämma - eftersom min inlevelse direkt störs av dylika element.

Utan immersionism finns inget nöje i mina ögon. Utan inlevelse i karaktären är rollspel inte roligare än monopol.



Själv gillar jag idén, just för att den för oss bort från trist tärninsgrullande och utifrånperspektiv, och närmare immersionismen. Bort från spelaspekten, närmare varat.

 

[Simon]

Jo, till viss del delar jag din smak, åtminstone som du förklarar det här. Rollspel som brädspel är inte min grej heller, och immersionen är central, så som den nu ser ut. Men jag upplever ändå att det är en skillnad mellan när man sitter och spelar, och aldrig så inlevelsefullt och formulärbefriat gestaltar eller upplever sin rollperson och dess situation, och när regeltexten i den fysiska boken tilltalar mig som om jag är min rollperson.

Även om jag ser det som att jag "är" min rollperson när jag spelar så menar jag att det är konstigt att tala som om jag var det när jag inte spelar, utan sitter med regelboken. Så att säga.

 

[TomasHVM]

Cool tanke [NT]

NT = No Text (Ingen text)