Att ta bort "stödhjulen"

[Rickard]

Som jag ser det finns det två sätt att göra det på:

1. Du har generell output som du själv får färga utifrån föredragen setting.
2. Du får settingspecifik output som genererar ett färdigt resultat.

Ja, och på ett sätt är en skriven setting ett redan slumpat resultat.

 

[Oscar Silferstjerna]

Jag tycker bra generatorer ska producera ett resultat som är oväntat. Annars kan jag ju lika gärna hitta på det själv. Det är orsaken till att jag gillar tabeller av olika slag. Jag får oväntad input som jag måste tolka.

Som jag ser det finns det två sätt att göra det på:

1. Du har generell output som du själv får färga utifrån föredragen setting.
2. Du får settingspecifik output som genererar ett färdigt resultat.

Ja, så är det nog. Jag kanske uttryckte mig otydligt, men de exempel på äventyrsskapande verktyg som nämndes tidigare i tråden framstod som schematiska. Det handlade bland annat om mordutredningar som delades in i faser. Sådant kan säkert vara användbart, men jag funderar också på vad som ofta skiljer det schematiska från det mer personligt skapade. Detta apropå de skrivna äventyrens värde.

Och för att nu återgå till Burning Empires, exemplet i trådstarten. Vilka är nackdelarna med att utgå ifrån det upplägg som finns där? Jag kan förstå att folk skriver äventyr till det spelet. Förmodligen för att de gillar settingen men inte systemet.

 

[Mogger]

Och för att nu återgå till Burning Empires, exemplet i trådstarten. Vilka är nackdelarna med att utgå ifrån det upplägg som finns där? Jag kan förstå att folk skriver äventyr till det spelet. Förmodligen för att de gillar settingen men inte systemet.

Inga. Eller visst. Jag tycker att det kollaborativa världsskapandet är fantastiskt men är inte längre förtjust i att dela upp spel i omgångar på det viset. Nu har jag aldrig kommit förbi världsskapandet någon gång, men jag trivs mycket bättre när spelet flyter på sömlöst och där gruppen strävar mot ett mål utan stöd (för att återanvända termen) från systemet. Jag tycker alltså att den typen av "äventyr" som BE genererar är begränsande stödhjul som stjälper snarare än hjälper. Så i det fallet, om man gillar settingen i BE, så kan jag absolut förstå om man vill ha andra typer av spelhjälpmedel.

 

[Rickard]

Och för att nu återgå till Burning Empires, exemplet i trådstarten. Vilka är nackdelarna med att utgå ifrån det upplägg som finns där? Jag kan förstå att folk skriver äventyr till det spelet. Förmodligen för att de gillar settingen men inte systemet.

...och framförallt, vad hade man tjänat på att tillföra (nu när äventyren inte räcker till)? Vad för sorts modul hade tillföra mer till spelandet?

 

[Christoffer]

Och för att nu återgå till Burning Empires, exemplet i trådstarten. Vilka är nackdelarna med att utgå ifrån det upplägg som finns där? Jag kan förstå att folk skriver äventyr till det spelet. Förmodligen för att de gillar settingen men inte systemet.

Den uppenbara nackdelen är ju att man inte spelar Burning Empires. Om det nu var målet. Vad man gör är ju inte att "skriva ett äventyr" till Burning Empires, man tar ju Burning Empires och designar ett nytt spel. Uppenbara fördelen är ju att man designar ett spel så som man vill ha det.

 

[Oscar Silferstjerna]

Den uppenbara nackdelen är ju att man inte spelar Burning Empires. Om det nu var målet. Vad man gör är ju inte att "skriva ett äventyr" till Burning Empires, man tar ju Burning Empires och designar ett nytt spel. Uppenbara fördelen är ju att man designar ett spel så som man vill ha det.

Det var ju inte riktigt så menade, utan snarare: vad är nackdelen med det särskilda upplägg som finns i Burning Empires? Jag gillar alltså spelet, men det har ett tämligen specifikt upplägg.

Inga. Eller visst. Jag tycker att det kollaborativa världsskapandet är fantastiskt men är inte längre förtjust i att dela upp spel i omgångar på det viset. Nu har jag aldrig kommit förbi världsskapandet någon gång, men jag trivs mycket bättre när spelet flyter på sömlöst och där gruppen strävar mot ett mål utan stöd (för att återanvända termen) från systemet. Jag tycker alltså att den typen av "äventyr" som BE genererar är begränsande stödhjul som stjälper snarare än hjälper. Så i det fallet, om man gillar settingen i BE, så kan jag absolut förstå om man vill ha andra typer av spelhjälpmedel.

Jag gillar också världsskapandet, men funderar på vad jag hade ändrat på eller lagt till.

 

[entomophobiac]

om jag får önska så vill jag ha en väl och tydligt etablerad värld, gärna ganska begränsad, med tydliga potentiella konflikter

Det du beskriver är ju egentligen verkligheten. Den mest väletablerade värld som finns, och med absolut tydligast potentiella konflikter som ingen behöver läsa om inför rollspelet knappt alls. Och då menar jag inte egentligen som politiskt statement eller så, även om det kan vara det också. Egentligen menar jag bara att om jag säger "norrman" eller "Afrika" eller "första världskriget" så vet alla direkt vad jag pratar om och vi får en stark gemensam bild att utgå ifrån. Om det sedan används till pulpiga äventyr, brutalseriös ångest, eller mysterielösande, är knappt ens viktigt.

Men absolut, om vi pratar om fantasivärldar så måste vi alla runt bordet försöka enas i vår bild av dem. Jag gillar ju även där om vi kan ta med oss kanske en stämning eller infallsvinkel och sedan skapa eventuella detaljer (så få som möjligt!) tillsammans, men det behövs helt klart mer introduktion av något slag för att kunna enas om hur fantastik ser ut.

Är ju varför verkligheten är så sjukt bra, dock.

 

[JohanL]

Den uppenbara nackdelen är ju att man inte spelar Burning Empires.

I vilken kontext har det ett egenvärde?

 

[entomophobiac]

I vilken kontext har det ett egenvärde?

I den här trådens kontext är åtminstone utgångspunkten att spelet som det är skrivet har något sorts egenvärde. Eller egentligen vilket spel som helst, om du tänkt spela det. För varför hävda att du spelar Schack om du gör det på ett Monopolbräde?

 

[Genesis]

I den här trådens kontext är åtminstone utgångspunkten att spelet som det är skrivet har något sorts egenvärde. Eller egentligen vilket spel som helst, om du tänkt spela det. För varför hävda att du spelar Schack om du gör det på ett Monopolbräde?

För att folk ska fatta vilka regler och vilken värld äventyret är tänkt att användas till? Blir ju sjukt krångligt att kommunicera detta utan att använda spelets namn.

 

[Oscar Silferstjerna]

Det du beskriver är ju egentligen verkligheten. Den mest väletablerade värld som finns, och med absolut tydligast potentiella konflikter som ingen behöver läsa om inför rollspelet knappt alls. Och då menar jag inte egentligen som politiskt statement eller så, även om det kan vara det också. Egentligen menar jag bara att om jag säger "norrman" eller "Afrika" eller "första världskriget" så vet alla direkt vad jag pratar om och vi får en stark gemensam bild att utgå ifrån. Om det sedan används till pulpiga äventyr, brutalseriös ångest, eller mysterielösande, är knappt ens viktigt.

Men absolut, om vi pratar om fantasivärldar så måste vi alla runt bordet försöka enas i vår bild av dem. Jag gillar ju även där om vi kan ta med oss kanske en stämning eller infallsvinkel och sedan skapa eventuella detaljer (så få som möjligt!) tillsammans, men det behövs helt klart mer introduktion av något slag för att kunna enas om hur fantastik ser ut.

Är ju varför verkligheten är så sjukt bra, dock.

Men vänta lite här. Rollspel är alltid fiktion. Vi spelar inte i vår värld, men möjligen i en fiktiv version av vår värld. Det innebär att vi behöver lyfta fram teman och gestalta. Min erfarenhet är att det ofta är mer arbetskrävande än att hitta på. Åtminstone om man, som jag, är noga med detaljerna.

 

[Mogger]

Men vänta lite här. Rollspel är alltid fiktion. Vi spelar inte i vår värld, men möjligen i en fiktiv version av vår värld. Det innebär att vi behöver lyfta fram teman och gestalta. Min erfarenhet är att det ofta är mer arbetskrävande än att hitta på. Åtminstone om man, som jag, är noga med detaljerna.

Håller med om detta. Man måste nästan gå till det väldigt familjära och lokala för att ha en samstämmig bild av vår egna värld.

 

[Ram]

Det du beskriver är ju egentligen verkligheten. Den mest väletablerade värld som finns, och med absolut tydligast potentiella konflikter som ingen behöver läsa om inför rollspelet knappt alls. Och då menar jag inte egentligen som politiskt statement eller så, även om det kan vara det också. Egentligen menar jag bara att om jag säger "norrman" eller "Afrika" eller "första världskriget" så vet alla direkt vad jag pratar om och vi får en stark gemensam bild att utgå ifrån. Om det sedan används till pulpiga äventyr, brutalseriös ångest, eller mysterielösande, är knappt ens viktigt.

Men absolut, om vi pratar om fantasivärldar så måste vi alla runt bordet försöka enas i vår bild av dem. Jag gillar ju även där om vi kan ta med oss kanske en stämning eller infallsvinkel och sedan skapa eventuella detaljer (så få som möjligt!) tillsammans, men det behövs helt klart mer introduktion av något slag för att kunna enas om hur fantastik ser ut.

Är ju varför verkligheten är så sjukt bra, dock.

Så är det helt klart, men det missar i vissa delar målet i det jag menar i alla fall. Det som jag efterfrågar är en tydlig riktning i spelet. Att det i sin grundform genomgående i all representation ger den känslan av forward motion. Att sakerna som etableras uttryckligen beskrivs som att de är i rörelse och förväntas påverkas, påverka och förändras, att syftet är att den skall falla sönder och det finns stöd för det.

Sedan är verkligheten eventuellt en bra setting för ett sådant spel, men det är don efter person.

 

[JohanL]

I den här trådens kontext är åtminstone utgångspunkten att spelet som det är skrivet har något sorts egenvärde. Eller egentligen vilket spel som helst, om du tänkt spela det. För varför hävda att du spelar Schack om du gör det på ett Monopolbräde?

Varför skulle jag vilja hävda att jag spelar Schack? Jag spelar inte ett spel för att kunna säga att jag spelar det "autentiskt" - jag spelar det för någon specifik upplevelse. Om något hittar på ett Schack++ som är ett bättre spel än schack skulle jag hellre spela det, och se kostnaden för att jag inte längre spelar "Schack" som noll.

Alltså, vari skulle ens det här värdet av att spela det autentiska spelet bestå (undantag förstås om man tävlar i det, recenserar det, eller speltestar det).

Och med tanke på hur hejdlöst rollspelare husreglar (inte sällan bortanför sin kompetens, skulle jag säga, men det är en separat diskussion), verkar de flesta hålla med mig.

 

[Christoffer]

I vilken kontext har det ett egenvärde?

Om du fortsatte läsa efter punk så hade du sett den kontexten. "Om det nu var målet." Räcker inte det som kontext? Självklart har spel ett värde så som ett instrument för vår interaktion kring spelbordet och att lära sig ett spel, verkligen lära sig spela ett spel och nyttja dess instrumentering för vår interaktion och skapande av fiktion är ju både något som kan vara rätt unikt för varje spel men också något som man måste gräva ner lite jävla tid och engagemang i. När vi spelade BE senast kanske vi körde tio tolv spelmöten? Det är något rätt magiskt i att lära sig det! Så ja, att spela spelet, så som det är skrivet och menat att spelas, ser jag som en kontext fullständigt rimlig att respektera och ha som ett mål.

Att man inte spelar BE om man gör det med ett färdigt äventyr är ju inte något elitiskt trams, det är bara för att man faktiskt strippat bort stora delar av spelet och vad det gör. Man spelar inte samma spel, nyttjar inte samma instrumentering för interaktionen kring bordet. Man spelar något annat. Även det kan ha ett egenvärde.

 

[Christoffer]

Det var ju inte riktigt så menade, utan snarare: vad är nackdelen med det särskilda upplägg som finns i Burning Empires? Jag gillar alltså spelet, men det har ett tämligen specifikt upplägg.

Alltså så specifikt är det väl inte? Det finns ju en extremt stor vidd av hur och vad man kan göra med det. Visst om man går in med att ALLA ska spela figure of notes, så begränsat på ett sätt, annars ligger ju hela infektionen i bakgrunden och puttrar och annars spelar man ju sina karaktärer och pushar gentemot sina beliefs. Men förstår inte, frågar du rakt ut vad fördelen och nackdelen med BEs upplägg är?

 

[entomophobiac]

Alltså, vari skulle ens det här värdet av att spela det autentiska spelet bestå (undantag förstås om man tävlar i det, recenserar det, eller speltestar det).

Nu övergår detta i en definitionsdiskussion som helt missar ämnet, känner jag.

 

[Oscar Silferstjerna]

Nu övergår detta i en definitionsdiskussion som helt missar ämnet, känner jag.

Jag tycker också det. Har du någon tanke om vad som vore mer intressant att diskutera utan att det blir off topic?

 

[JohanL]

Nu övergår detta i en definitionsdiskussion som helt missar ämnet, känner jag.

OK!

I BE-fallet känner jag att att använda en förskapad värld mer motsvarar att spela ett rollspel med pregens fast det har system för att generera rollpersoner, och att man i det läget inte har slutat spela det spelet (och det trots att dess antagande och inte sällan explicita regel är att spelaren genererar rollpersonen!).

 

[entomophobiac]

Det innebär att vi behöver lyfta fram teman och gestalta. Min erfarenhet är att det ofta är mer arbetskrävande än att hitta på. Åtminstone om man, som jag, är noga med detaljerna.

Det köper jag helt.

Men Indiana Jones funkar med “30-tal, nazister, Egypten”. Vi behöver inte veta vilka bilar nazisterna kör eller ens vilken stad i Egypten—vi kan ändå bilda oss en uppfattning.

Verkligheten är mest bra just för att vi alla kan den. Men inte om det blir en tre timmar lång WikiPedia-maraton.