Nekromanti Att tala elle inte!

[lijat]

Hur fungerar det bäst att hålla saker hemliga för olika RPs som jag ser det finns det två alternativ.

1 man tar spelaren till ett annat rum och pratar enskiljt alternativt skickar lappar.

2 man pratar högt inför alla spelarna och litar på att spelarna skiljer på vad dom och deras karaktärer vet.

Vad har respektive förfaringsätt för fördelar och nackdelar och vilket sätt tycker ni är bäst.

Lijat - ska spelleda imorgon.

 

[Johan Granberg]

Ånej här kommer han med GNS igen...

Jag tänker inte pladdra på en massa om det här för som jag ser det så är det skitsimpelt: Det har helt och hållet att göra med vad man tycker är viktigast och var man hamnar i GNS-triangeln.

Alltså...Om du tycker att det allra viktigaste i rollspelandet är att berätta en bra historia (Du är alltså narrativist enligt GNS) ska du köra allt öppet. Annars får inte spelarna den information de behöver för att tillsammans med dig skapa en sammanhängande och dramaturgiskt bra berättelse. Narrativism går ut på maximalt spelarinflytande, och för att det skall finnas måste man köra med alla kort på bordet.
Om du däremot tycker att det är viktigare med inlevelse, och att skapa en sorts "fick-värld" som är realistisk (Det vill säga simulationism) är det bäst om spelarna bara vet vad deras rollpersoner vet. Då kan de inte på något sätt gå ut ur rollen och påverka händelseflödet på ett orealistiskt sätt.
Är du av den sorten som framförallt vill att rollspelen skall ge spelarna en utmaning (gamism) så kan det vara lite mer komplicerat. Antingen ser man det som så att spelarna inte bör veta mer än rollpersonerna eftersom det kan ge dem oschyssta fördelar mot varandra, eller så tycker man att det är okej att de har chans att påverka utmaningen och kanske hjälpa varandra att besegra den. Jag har lite svårt att komma fram till ett självklart svar i den här frågan så jag får väl säga att det beror på huruvida man anser att spelarna skall tävla mot varandra eller bara mot spelledarens utmaningar.

/Johan, febrig och flummig.

 

[Pom]

1 man tar spelaren till ett annat rum och pratar enskiljt alternativt skickar lappar.

2 man pratar högt inför alla spelarna och litar på att spelarna skiljer på vad dom och deras karaktärer vet.

Är det en enkel faktauppgift eller något som garanterat avhandlas med en kort interaktion mellan SL och spelare kan man väl använda lapp eller smita iväg till köket.
Men att ägna sig åt en längre sessions spel i ett annat rum är lite respektlöst. Man får lita till att folk kan skilja på sig själva och rollpersonerna.

 

[DODswe4]

1 Detta är ett säkert sätt att få Spelatna att inte "fuska" med vetandet om saker. Det är jobbigt att gå till ett annat rum för att sitta och inte göra ett dyft (eller sitta kvar och itne göra ett dyft, det beror ju på vem det är som går sin väg).

2 kräver att folk är ärliga. Det är mindre jobbigt för dom andra.

Personligen gillar jag nog 2 om jag är spelare och 1 om jag är SL

 

[Rising]

Nu för tiden väljer jag den metod som blir roligast för de andra spelarna.

Liksom, om en rollperson ska hamna i en situation där han har goda möjligheter att få göra en massa underhållande saker, då tycker jag att det skall genomspelas så att vi alla runt bordet får njuta av händelserna. Om det däremot ser ut att bli en situation längre fram där osäkerheten i sig kan komma att bli ett stämningsmoment, då använder jag lappar eller tar några av spelarna åt sidan.

Liksom: Om jag vore spelare och min kompis' rollperson skulle få uppleva en massa roliga saker där inte min rollperson är närvarande, då blir det ju roligare för mig att få sitta vid bordet och höra vad som faktiskt händer, än att min kompis ska försöka återge historien så gott han kan efteråt. Då vill jag alltså vara med vid bordet.

Men om min kompis' rollperson till exempel skulle försvinna under mystiska omständigheter, eller om han skulle försöka bluffa mig på något vis, eller sno något ur min packning, eller om han skulle försöka övertyga mig om något han bevittnat som jag personligen inte har anledning att tro på... Då blir det roligare (alltså även roligare för mig!) om jag inte vet vad som i själva verket har hänt. Då vill jag alltså att spelledaren skall se till att jag inte får den informationen.

Det är inte det att jag inte kan skådespela ovetande, men det är helt klart så att jag föredrar att faktiskt vara ovetande på riktigt om min ovetskap nu ser ut att bli en intressant och viktig del i berättelsen. Och det är inte heller så att jag har oöverstigliga problem med att behålla intensiteten i mitt rollgestaltande om jag skulle bli utskickad i ett annat rum för att få sitta där i några minuter medan spelledaren lirar med några andra spelare, men ibland blir det helt enkelt roligare för mig om jag får sitta med vid bordet även om min rollperson är medvetslös eller befinner sig någon helt annanstans än hans vänner.

Så prioriterar jag, alltså.

Förresten älskar jag att vända mig till en spelare och säga "under natten så tar... du plötsligt och vaknar, kallsvettig, och märker det här:" och ge honom en lapp på vilken det står "nej, du märker inget, men skriv ett svar till mig och skicka tillbaka lappen, så lurar vi de andra!" (se till att ha sådana lappar färdigskrivna redan från början (eller skriv en sådan medan ni tar en paus)) Jag har kört sådana trick hur länge som helst, och de är fortfarande lika luriga.

 

[ripperdoc]

Jag tillhör simulationisterna, främst, för att använda XertaiX:s definitioner. Jag litar på att spelarna kan skilja på vad deras karaktärer vet och vad de vet, men hur man än vrider och vänder på det så förlorar spelarna någon form av inlevelse. De blir inte överraskade, helt enkelt, och det momentet är oacceptabelt att missa.

Alltså, jag talar ogärna inför spelarna. Lappar är inte spelavbrytande, vilket är mkt viktigt, men av min erfarenhet så tenderar spelarna alltid att ha någon ytterligare fråga. Det är svårt att formulera annat än mycket enkla saker på en lapp (som att man ser eller känner något) och det räcker sällan till. Inte sällan ger man bort en lapp och genast måste spelaren plocka ut en för att diskutera, så avbrottet blir lika stort.

Att tala i enrum är alltså det som vanligtvis gäller. Jag försöker alltid att minimera tiden i enrum, eller ser till att titta till de övriga spelarna och agera lite med dem då och då, men enrummen kan fortfarande vara 30 minuter långa eller så vid komplicerade intriger.

Men enrum ska inte behöva avbryta spelet heller! Att spelarna uppfattar det som pauser, vilket gör att de börjar snacka om annat, tycker jag är lite trist. Det är ett utmärkt tillfälle att låta karaktärerna snacka skit, saker som de ju sällan har så mkt tid att göra när jag driver storyn framåt. Så i min mening borde dessa enrum snarast stärka spelinlevelsen än avbryta den. Det är dock inte den situation som gäller ännu, men det är väl bara att träna.

/RipperDoc

 

[Ziaxool]

Det beror på vad saken gäller. Oftast kommer ju spelaren i fråga att genast berätta vad han eller hon såg/hörde/kände så fort han/hon får möjlighet. Så att be alla spelare hålla för öronen (som vi brukar köra med) för att säga till en spelare "Du hittar en lapp i bokhyllan" är för det mesta helt onödigt, då personen som får reda på det troligen kommer säga "Jag hittade en lapp" så fort han får chansen.
Men om det är något mer invecklat som personen får reda på så är det ju en annan femma...

 

[Johan K]

1 man tar spelaren till ett annat rum och pratar enskiljt alternativt skickar lappar.

Det sättet är ju det bästa tycker jag.
Sådan skapar ju en klart bättre spänning tycker jag.
Nackdelen är att det kanske tar lite längre tid, men det är det värt. Helt klart !!!

 

[Olle Linge]

Till att börja med...

...så försöker jag undvika situationer där det här krävs. Om de nu ska vara tvunget att bli så, låter jag folk hålla för öronen om det gäller kortare meddelanden eller överläggningar, annars tar man ut den berörda spelaren. En bra grej är att alla har med sig en freestyle, för då kan de ha den på sig och vräka på bra med volym, man hör inte ett skit av vad som sägs i rummet då. Det gör att det inte blir sååå tråkigt att vänta som när man håller för öronen. Om man inteh ar dålig musiksmak då

 

[Ackerfors]

Show! Don't tell. There is no tell.

Det här beror förstås helt på vem man spelar med, hur bra spelare de är och hur bra de känner varandra. Jag brukar köra med alternativ ett. Tar det säkra före det osäkra. Långa utläggningar tas i ett annat rum, korta meningsbyten tar vi med spelare som håller för öronen och hummar och förnimmelser och sådant tas bäst med en lapp.

Jag har testat alternativ två, men jag litar inte alltid på att mina spelare skiljer på det som de borde. De är för mycket spelare och för lite rollare, tror jag.

 

[DeBracy]

Ploppa!

Tar det säkra före det osäkra. Långa utläggningar tas i ett annat rum, korta meningsbyten tar vi med spelare som håller för öronen och hummar och förnimmelser och sådant tas bäst med en lapp.

Detta är modellen jag brukar välja också. Det senare kallas f.ö. för att "ploppa" (ploppa igen öronen) i rollspelskretsar kring Umeå.

 

[Johan Granberg]

Men!

Det här beror förstås helt på vem man spelar med, hur bra spelare de är och hur bra de känner varandra.

Jag har testat alternativ två, men jag litar inte alltid på att mina spelare skiljer på det som de borde. De är för mycket spelare och för lite rollare, tror jag.

Fast då förutsätter du ju liksom att man verkligen inte vill att spelarna skall använda sig av den här informationen på något sätt. Varför måste det vara så? Som jag ser det är det här ett rätt konservativt sätt att se på rollspel. "Men det står i DoD 91 att spelarna ska hålla för öronen blablabla", det finns liksom alltid den där outtalade att spelarna inte skall ha något mer med historieberättandet att göra än att de styr sina rollpersoner.

Jag tror att man kan tjäna mycket i dramaturgi och historieberättandet överhuvudtaget genom att låta dom veta allt sånt här för att kunna styra sina rollpersoner på ett sätt som är intressant istället för "verklighetstroget".

 

[Troberg]

Re: Men!

Jag tror att man kan tjäna mycket i dramaturgi och historieberättandet överhuvudtaget genom att låta dom veta allt sånt här för att kunna styra sina rollpersoner på ett sätt som är intressant istället för "verklighetstroget".

Detta implicerar då antagandet att verkligheten inte kan vara intressant eller dramatisk. Jag håller inte riktigt med.

 

[Man Mountainman]

Re: Men!

Detta implicerar då antagandet att verkligheten inte kan vara intressant eller dramatisk.

Nu är du ute och cyklar! Xertaix föreslår ju att man ska låta spelarna agera med sina rollpersoner på det mest intressanta sättet utifrån den kunskap de får, istället för att spelledaren ska undanhålla dem denna kunskap. Om det mest intressanta sättet då samtidigt är det mest verklighetstrogna så kommer ju spelarna att välja att agera på det mest verklighetstrogna sättet. Xertaix förslag utesluter på inget sätt de verklighetstrogna alternativen; det breddar bara valmöjligheterna.

 

[Ackerfors]

Re: Men!

Ja, alltså, för det första är de jag spelat med tidigare (de jag spelade med idag rockade!) inte rollspelare, vilket betyder att de inte skulle använda det för dramaturgi eller liknande, oavsett hur mycket jag vill det, utan skulle använda det för så optat spelande som möjligt. Av den anledningen, med min egna spelgrupp som grund, förutsätter jag att jag inte vill att de ska ha reda på sånt.

De jag körde med idag, nybörjarna (alla utom en då) rockade stenhårt vad gällde sånt. Jag förklarade hur det låg till med ingame och offgame(?) och så, och de tog till sig det och gjorde det som deras karaktärer borde gjort utifrån vad de vet. En eloge till dem för icke-optat spel.

Så ja, jag har vidgat mina vyer något idag och kan säga att i vissa lägen, beroende på spelarna, kan man tala öppet om sådant som inte alla rollpersonerna vet om. Typ.

Fast jag kanske missförstod dig nu.