När jag spelar rollspel vill jag normalt sett ha äventyr, fart och fläkt, hjältemod och ingen jävla verklighetsförankring/realism. Star Wars, Feng Shui och Standardfantasy är den ohotade treenigheten i min rollspelsreligion.
Däremot kan det vara kul med avstickare enstaka gånger. Att en gång testa andra saker kan locka även om jag helt saknar ambition att fixa uppföljare till den gången. Just för att när man spelar en gång så går man in för att göra en upplevelse av det hela på ett sätt som inte funkar att återupprepa (lät det vettigt?).
Att spela Svenil eller Paranoi skulle jag (om jag fått stämningen hos spelen korrekt uppfattade från forumsläsande) tycka om att testa, men jag kan inte se mig spela humorspel regelbundet. Första gången kan man flippa ur och ha kul men andra gången så flippar man bara ut en gång till... eller så är det bara jag som är dimensionslös.
För tillfället är jag lockad att försöka testa Viking (då en polares flickvän som inte testat rollspel antytt att det skulle kunna vara intressant). Problem är ju då att jag inte känner mig bekväm med tidsperioden (jag kan för lite om vikingar), inte gillar systemet så mycket (måste ändra för att orka SL:a) och fullständigt saknar vana att lira grisodling (eftersom jag aldrig gjort det
). Men jag är fortfarande lockad, kanske just för att jag inte gjort det förut. Det här kan bli min "testa grisodlarViking en gång"-grej. Eller så är jag bara sporrad av att försöka visa upp hobbyn för en gröngöling på ett stilfullt sätt och inte skrämma henne till döds med hoppande ninjor och andra tokroliga grejer.
Det kanske blir en toksuccé (även om de andra båda spelarna som ska vara med troligtvis (eller så underskattar jag folk i vanlig ordning) är för koboldiga för det) och så blir det mer än en gång. Då kan jag acceptera att min "testa en gång"-tanke skiter sig.
Hur är det för er andra då, är ni engångslirare av spel eller är det bara kampanjlir som gäller? Ge mig era tankar.
Däremot kan det vara kul med avstickare enstaka gånger. Att en gång testa andra saker kan locka även om jag helt saknar ambition att fixa uppföljare till den gången. Just för att när man spelar en gång så går man in för att göra en upplevelse av det hela på ett sätt som inte funkar att återupprepa (lät det vettigt?).
Att spela Svenil eller Paranoi skulle jag (om jag fått stämningen hos spelen korrekt uppfattade från forumsläsande) tycka om att testa, men jag kan inte se mig spela humorspel regelbundet. Första gången kan man flippa ur och ha kul men andra gången så flippar man bara ut en gång till... eller så är det bara jag som är dimensionslös.
För tillfället är jag lockad att försöka testa Viking (då en polares flickvän som inte testat rollspel antytt att det skulle kunna vara intressant). Problem är ju då att jag inte känner mig bekväm med tidsperioden (jag kan för lite om vikingar), inte gillar systemet så mycket (måste ändra för att orka SL:a) och fullständigt saknar vana att lira grisodling (eftersom jag aldrig gjort det
). Men jag är fortfarande lockad, kanske just för att jag inte gjort det förut. Det här kan bli min "testa grisodlarViking en gång"-grej. Eller så är jag bara sporrad av att försöka visa upp hobbyn för en gröngöling på ett stilfullt sätt och inte skrämma henne till döds med hoppande ninjor och andra tokroliga grejer.Det kanske blir en toksuccé (även om de andra båda spelarna som ska vara med troligtvis (eller så underskattar jag folk i vanlig ordning) är för koboldiga för det) och så blir det mer än en gång. Då kan jag acceptera att min "testa en gång"-tanke skiter sig.
Hur är det för er andra då, är ni engångslirare av spel eller är det bara kampanjlir som gäller? Ge mig era tankar.
men man kan ju också vara lite mindre korstågs benägen över att andra faktiskt har hittat ett annat sätt att spela rollspel.
