Jag ser det ju mer som att du antingen skrivit något krystat och knappt sammanhängande innan, eller att du sammanflätar det spelarna listar ut som sina rollpersoner med några lösa tankar du hade själv i stunden, och rollspel uppstår. Värdeorden gör ju inte den ena sanningen mer sann.
Du tycker inte att det är svårare att få ihop allting snyggt på slutet om du bara improviserat hela tiden utan att veta vart du är på väg? För det är det definitivt för mig.Jag ser det ju mer som att du antingen skrivit något krystat och knappt sammanhängande innan, eller att du sammanflätar det spelarna listar ut som sina rollpersoner med några lösa tankar du hade själv i stunden, och rollspel uppstår. Värdeorden gör ju inte den ena sanningen mer sann.
Vad innebär det ens, att få ihop det "snyggt" på slutet?
I det här fallet, att det är koherent, sammanhängande, logiskt, och utan uppenbara plot holes. Allra helst att det är allt det men ändå överraskande. Jag tycker om reaktionen "Ah, så det var så det var, nu förstår jag!" För att återknyta till ämnets rubrik så är det att upptäcka, vilket är något annat än att uppfinna.
Och vad är då upptäckten, att SL hade kommit på något klurigt och att vi skall bli tillbörligt imponerade?
Du uppskattar inte en elegant och logisk förklaring på ett mysterium, särskilt om du upptäcker den själv under spel? Poängen med twisten i t.ex. Sixth Sense eller The Usual Suspects är väl inte att vi ska tycka att manusförfattaren är smart, utan känslan när pusselbitarna faller på plats? Det tycker jag är en upplevelse i sig.
I rollspel är jag en deltagare. Det viktiga för mig är inte att hitta lösningen, koppla pusselbitarna, etc., utan rakt av upplevelsen runt bordet. Om våra val har konsekvensen att vi pajar hela utredningen och tvingas sätta dit en slumpmässig alkis för att mediadrevet annars gör polischefen på dåligt humör... Awesome!
Det känns som att hela ditt resonemang bygger ganska mycket på att man har lite samma ingång som dig här – att det rollspel är, är att upptäcka. Att det fokus ska ligga på, är rollpersonerna och vad de vill hitta på…Vi upptäcker det. Tillsammans.
Det är det vi har Johan(spelare i vår grupp) till, hans anteckningar är guld värda. Plus en kortlek med slp
Och en del grupper funkar så naturligt men många gör det inte så självklart. Ofta behöver gruppen hjälp och stöd och ett fokus för att komma igång. Särskilt ovana spelare eller grupper som inte känner varandra. Det bygger också på att spelarna är ungefär lika kreativa och drivande och att de alla har ungefär samma preferenser.
Någonstans ja. Detaljerna är krävande att få till och de styr helheten, men det har redan @JohanL förklarat utmärkt. Men tycker man de är oviktiga för upplevelsen så finns det för all anledning inga skäl att preppa.Är svaret så enkelt som "detaljerna"?
Men det jag känner hela tiden görs är motsatsen - att ställa bra prepp mot dålig improvisation. Som exemplen Babylon 5 och Lost. Det är enda anledningen att jag vrider på det. Självklart bör inget göras dåligt i slutänden, oavsett vad ens preferenser är. Vi får ju förutsätta att det vi gör görs för att vi tycker om det.
Tror min diskussion med @JohanL sprang iväg en aning ärligt talat. Det är ju skillnad på att ha en idealbild av vad en helst spelar - som det väl också blir med mysteriebyggandet för din del - och sedan vad en faktiskt spelar vid olika tillfällen. Ibland är det ju någon som verkligen vill spela D&D (som i mitt fall, med Ravnica-kampanjen), ibland vankas det one-shots, etc.
Det här har inte varit min upplevelse på konvent, i slutänden. Folk kan spela vad knäpp skit som helst och ha superkul med det. Och spelar jag med mina barn kommer de vifta bort det mesta till förmån för vad de själva kommer på. Jag vill nästan mena att vana är en del av preppbehovet, snarare.
Dito. Kan vara bra att poängtera lite då och då
Aha, det är möjligt. Tror inte jag har varit med i de diskussionerna, men ja, det är ju olyckligt. Lost förfaller mig dock vara just dålig improvisation. Orkade inte se klart den, men det kändes inte alls som att det fanns något fokus i den serien. Babylon 5 har jag aldrig sett dock. Men som sagt, improvisation är ett verktyg, som är väldigt viktigt. Rollspel bygger på improvisation. Det är en väldigt central del av spelandet. Du kan slänga ut prepp, men du kan inte slänga ut improvisation. Du kan försöka minimiera improvisationen med prepp av olika slag, du kan aktivt ducka undan den, men improvisation är ändå Ground Zero.
Jag vill bara klargöra att min poäng inte är att Lost gjorde dålig improv, utan att metoden att vräka ur sig mysterier och konstigheter utan att redan ha en tänkt förklaring gör det omöjligt att få ihop det logiskt i efterhand på slutet. Det är inte så att de bara hade behövt vara litet duktigare på att hitta på förklaringar.
