Nekromanti Avbruten som spelledare

[Niklas73]

Hur hanterar ni då ni som SL sitter och berättar det som händer och något verkar dra ihop sig och så avbryter en spelare dig mitt i din målande beskrivning: "Mörkerherren ser sin best dö för ditt svärd och tar sig för pannan, "det händer inte" och vänder sig sakta mot dig. Han... Spelare: JAG DRAR MITT SVÄRD OCH ATTACKERAR". Själv hade du en riktigt skön grej på gång. Du säger "vänta" och fortsätter men ditt flow är lite förstört nu.

Jag kan nog uppleva att med 3+ spelare kan det vara en god idé att låta SL få prata till punkt.

Ska man ha en signal som talar om när spelarna får agera? Är problemet ett ickeproblem med 2 spelare ? Löser det sig alltid automatiskt för er? Är det ens ett problem?

 

[Eksem]

Det är inte ett problem. Spelare skall ha frihet. Vill man av någon anledning leverera en monolog som ingen är intresserad av att höra kan man starta en YouTube-kanal istället.

 

[Hans E Magnusson]

Spelaren får en varning, händer det igen så sparkas hin ut ur gruppen.

 

[Mukwa]

Först och främst är inte det här något som ska vara förbehållet SL. Det ska gälla alla. Ingen får avbrytas i sin beskrivning.

Vad menar vi med avbrytas nu?

Det är inte ett problem. Spelare skall ha frihet. Vill man av någon anledning leverera en monolog som ingen är intresserad av att höra kan man starta en YouTube-kanal istället.

Jag håller helt med Eksem, spelare (alla som spelar spelet i det här exemplet) ska ges möjlighet att svara på andras beskrivningar. Det ska dock inte göras så att någon tappar flow.

Blir jag avbruten som SL* lyssnar jag på vad spelaren säger och vi kör vidare från det, men alla behöver tänka på att inte avbryta mitt i en färgsprakande beskrivning. Samtidigt ska den som beskriver någonting ge andra möjlighet att hoppa in och reagera på det som sägs. Respekt, aktivt lyssnande och vidareutveckling!

*Jag tycker att det är viktigare att spelarna får tala till punkt än att SL får det, insåg jag nu. Det är din uppgift som SL att få spelarna engagerade, i ditt exempel har du ju lyckats med det (och det är vad Eksem menar tror jag).

 

[Rickard]

En spelledare som låter sig avbrytas har gjort fel från första början.

1. Beskriv så att spelaren inte kan agera.
a) Börja med monologen utan att förklara vem det är. Så fort du beskriver plats så kan spelarna agera. Läs Spara platsen till slutet i följande artikel.

b) Sätt personen på en skyddad plats. Så fort spelarna kan komma åt personen så kan de agera.

c) Du avbryter mitt i en strid. Vad ger du egentligen för incitament till att spelarna ska sluta slåss?

2. Spelledaren har brustit i sin uppbyggnad av förtroende hos spelarna. Om vi tittar på följande modell så ser vi att spelledaren inte har byggt upp ett deltagande, så spelarna drivs att vilja slåss för sin rollpersons överlevnad.

/Han som tycker att punkt två är viktigare än punkt ett

 

[Nässe]

Håller med Han om detta.

När jag själv gjorde så en gång i tiden så handlade det inte om bristande respekt eller inlevelse. jag vill slå ihjäl demonjävulen innan han hinner göra det fanstyg som jag visste skulle komma i slutet av monologen- eftersom detta skett tidigare. Monologer av liknande slag slutade alltid med att vi blev satta i rejäl skit. Jag vill lösa det problem som jag visste skulle komma. Och det var en act av inlevelse och problemlösning.
___

Rising pratade på tal om det hela om en bakvänd tanke från det du säger, Han, i punkt 1. Rising pratade i sin skräck-tråd om att istället låta spelarna komma in under monologen, reagera på små saker, lockas att ställa frågor och undersöka, titta närmare på- det vill säga väva in rollpersonernas handlingar.

__

 

[Rickard]

Rising pratade på tal om det hela om en bakvänd tanke från det du säger, Han, i punkt 1. Rising pratade i sin skräck-tråd om att istället låta spelarna komma in under monologen, reagera på små saker, lockas att ställa frågor och undersöka, titta närmare på- det vill säga väva in rollpersonernas handlingar.

Inbjuda till en dialog*, alltså? Ja, jag gör det här själv väldigt ofta när det kommer till miljön.

Jag: "Ni kommer in i värdshuset."
Spelare 1: "Jag sätter mig ned vid ett bord."
Spelare 2: "Jag fångar barflickans uppmärksamhet och beställer öl till hela sällskapet."
Jag: "Precis när ni har smakat på ölen så..."
osv.

Samma sak skulle helt klart gälla i denna situation med monologen. Jag personligen ogillar monologer för jag vill ha en dialog - ett meningsutbytande - med mina spelare, oavsett vad det är vi beskriver/diskuterar/hittar på. Det här är inget som uppstår spontant, utan det är en struktur som spelledaren får bygga upp. Hur inbjuder jag till dialog ovan? Jo, genom att utelämna beskrivningar så att spelarna kan fylla i. Den trygghet som jag tidigare har byggt upp gör sedan att spelarna känner att de får fylla i.

Bra poäng, Nässe!

*/Han som med "dialog" nu inte menar två personer som samtalar, utan två personer som turas om att bidra med något till vad de pratar om - ett meningsutbyte

 

[Tarotikum]

Det är inte ett problem. Spelare skall ha frihet. Vill man av någon anledning leverera en monolog som ingen är intresserad av att höra kan man starta en YouTube-kanal istället.

Frihet under ansvar, tycker jag. Spelarens karaktär ska ha frihet att agera ja men inte på bekostnad av någon annans spelupplevelse. Att beskriva ett skeende som spelledare är ett effektivt verktyg och tappar all sin potens om spelarna bara klampar rakt över det. För det första riskerar man att de helt enkelt inte vet vad som händer och alltså agerar helt idiotiskt. För det andra är det rätt ohyfsat mot spelledaren som person. Kanske solo-äventyr är mer passande för denna otålige spelare?

 

[Sapient]

Monologer av liknande slag slutade alltid med att vi blev satta i rejäl skit.

Och där har vi väl boven i dramat?

Man kan uttrycka det som Han i punkt två, SL har "brustit i sin uppbyggnad av förtroende hos spelarna". Men det är definitivt mer konkret att kalla det "satta i rejäl skit".

Är det detta det är fråga om, så är det SL:s spelstil det brister i. Det är en SL som, gissningsvis, är rätt ny i rollen eller inte behärskar spelets regler och tänkesätt så bra som vore önskvärt, som inte kan konstruera mer spänning i spelsituationen än genom att lassa skit på spelarna och låta dem försöka ta sig ur.

Alternativt (än värre) en SL som ska "hämnas" mot att spelarna "är för bra" och därför försvaga dem på något sätt, för att få dem att passa in i SL:s finfina scenario.

I annat fall, så länge det inte handlar om ovanstående utan mer om spelare som är lite för ivriga, så tycker jag det inte är så mycket att göra något åt annat än som SL att le och ha roligt åt att spelarna är så djupt engagerade i spelet.

 

[solvebring]

Jag håller med alla andra. Mina erfarenheter säger just det som de övriga tråddeltagarna redan pekat på.

I regel avbryter folk när de undrar något. Det betyder att beskrivningen är oklar eller att folk vill vara med på ett hörn med sina idéer. Det är vad jag skulle kalla för trevliga avbrott. Gör det tillsammans, låt frågor och handlingar pusha beskrivningen osv.

Längre beskrivningar, så kallade monologer, suger i regel. De är överspelade, dryper av onödiga adjektiv och dylikt, kommer aldrig till sak och slutar med elände för spelarna. Detta förekommer vanligen på slutbossar osv.

... Rappa på, beskriv koncist och träffande istället för att leka amatörteater på egen hand. Det är ingen annan som tycker att det är coolt om du verkligen inte kan det och lyckas fånga alla de övrigas uppmärksamhet.

... Blir du avbruten handlar det nästan alltid om att någon undrar något. Ta hjälp av det, istället för att det blir ett hinder. Om det bara handlar om en fräck spelare som ständigt avbryter alla andra så ta ett snack med tölpen.

... Folk kommer sällan ihåg mer ca 5 detaljer i en beskrivning. Tänk på det och säg det som ska sägas - peka på det som är utmärkande.

 

[solvebring]

Rising pratade på tal om det hela om en bakvänd tanke från det du säger, Han, i punkt 1. Rising pratade i sin skräck-tråd om att istället låta spelarna komma in under monologen, reagera på små saker, lockas att ställa frågor och undersöka, titta närmare på- det vill säga väva in rollpersonernas handlingar.

Inbjuda till en dialog*, alltså? Ja, jag gör det här själv väldigt ofta när det kommer till miljön.

Jag: "Ni kommer in i värdshuset."
Spelare 1: "Jag sätter mig ned vid ett bord."
Spelare 2: "Jag fångar barflickans uppmärksamhet och beställer öl till hela sällskapet."
Jag: "Precis när ni har smakat på ölen så..."
osv.

Samma sak skulle helt klart gälla i denna situation med monologen. Jag personligen ogillar monologer för jag vill ha en dialog - ett meningsutbytande - med mina spelare, oavsett vad det är vi beskriver/diskuterar/hittar på. Det här är inget som uppstår spontant, utan det är en struktur som spelledaren får bygga upp. Hur inbjuder jag till dialog ovan? Jo, genom att utelämna beskrivningar så att spelarna kan fylla i. Den trygghet som jag tidigare har byggt upp gör sedan att spelarna känner att de får fylla i.

Bra poäng, Nässe!

*/Han som med "dialog" nu inte menar två personer som samtalar, utan två personer som turas om att bidra med något till vad de pratar om - ett meningsutbyte

+1

 

[anth]

Så du säger att min rollperson INTE får agera bara för att du som spelledare vill berätta en häftig historia???

Ursäkta, men då får vi nog ta ett steg bakåt och definiera vad ett rollspel är - för det du beskriver är inte rollspel längre.

Jag kan bara säga att skulle jag råka ut för en sån spelledare skulle jag antagligen ALDRIG mer spela med den personen.

Det mest grundläggande i rollspel är att spelarna ska få rollspela sina rollpersoner - vilket du tar ifrån dem.

 

[Hans E Magnusson]

Spelaren får en varning, händer det igen så sparkas hin ut ur gruppen.

Jag håller med alla andra.

Yes jag visste att du var en klok man Solve...

alla är fegisar

 

[krank]

Såhär, va:

Om min monolog är en ögonblicksbild, dvs jag beskriver hur saker ser ut/är i ett ögonblick, där rollpersonerna inte bör hinna reagera, så ser jag spelarens utbrott som att rollpersonen väljer att inte ta in scenen ordentligt, missar informationen jag skulle ha gett, och obetänksamt kastar sig in.


Om min monolog är när någon form av förlopp, där jag förväntat mig att rollpersonerna bara ska stå och gapa medan min nekromantiker frammanar en zombie, tar en fika, går och duschar, kommer tillbaks, trycker på self-destructknappen på sitt onda fort och sedan kliver in i teleporteringskammaren och blippar in koordinater och flyr...

...då var min monolog en dålig monolog. Jag hatar när spelledare kör "filmsekvenser". Om det händer något, som min rollperson borde vilja stoppa, och min rollperson har den fysiska förmågan och tiden och möjligheten att göra något, så kindly shut the fuck up och låt mig agera. Spelledare borde helt enkelt inte hålla på med sådant. "Innan ni hinner reagera, så..." kan inte ursäkta hur mycket som helst. Det är dåligt spelledande, tänker jag sticka ut hakan och påstå.

Om nån vänder sig mot mig sakta, och jag har anledning att hugga svärdet i ryggen på killen, varför ska jag stå och vänta på att han ska vända sig? Är inte det bara dumt?

 

[Max Raven]

Om nån vänder sig mot mig sakta, och jag har anledning att hugga svärdet i ryggen på killen, varför ska jag stå och vänta på att han ska vända sig? Är inte det bara dumt?

Något alla demoner i Sailor Moon borde fråga sig själva.

(Har inget att tillägga i diskussionen)

 

[solvebring]

Spelaren får en varning, händer det igen så sparkas hin ut ur gruppen.

Jag håller med alla andra.

Yes jag visste att du var en klok man Solve...

alla är fegisar

 

[Ögat]

+1
Om man använder en talarlista behöver man inte ens få en varning!

 

[Möller]

Jag gillar flexibilitet och försöker hålla mina längre utläggningar så. Längre beskrivningar från min sida är ofta av platser. Då är det förhållandevis enkelt att ge en stämningsfull beskrivning av de grova dragen för att sedan tystna och bjuda in spelarna titta närmare på saker. Då kan jag ge detaljerna varefter. Gör de inget, fine, då ger jag detaljerna iallafall.

Att vilja ge skurkarna tid att göra grejer som rollpersonerna rimligtvis kan hinna förekomma känns oschysst. Ger du spelarna samma berättarmöjligheter?

Att skurkarna håller faktiska monologer oavbruten av hjälten (snarare än att du håller en monolog om vad skurken gör) är däremot en annan sak. Passar det i genren (t.ex. James Bond-stil) så bör spelarna respektera det, liksom de (och du) bör respektera andra genre-konventioner.

 

[Zimith_UBBT]

Jag kan se detta på två sätt:
Antingen är det en "narration rights"-grej. Om det kan man ha olika åsikter. Ni kanske ska ha en diskussion om hur ni vill ha det i er grupp?

Eller så handlar det helt enkelt om socialt samspel (så tolkar jag OT), att alla deltagare runt bordet strävar efter att visar respekt för varandras talutrymme och är överlag inkännande och ödmjuka. Oavsett om jag är SL eller spelare vill jag inte bli avbruten på ett sätt som jag upplever som störande, särskilt inte om det händer ofta.

 

[w176]

Att bli avbruten kan ju faktiskt vara en väldigt posetiv reaktion, om det är för att spelaren är så inne i berättelsen att hen bara utanöppner käften för att yttra sin emotionella ryggradsreaktion.

"I mörkret är det tyst, vattnet når dig upp till bröstet och det är obehagligt ljummet. Pissljummet. Något är fel. Det för tyst. Du hör bara ljudet av vattnet som droppar. Plötligt rör något mjukt och trådigt ditt ben....."
"AAAAAARG! NEJNEJNEJNEJ... EAGH! AH Åh. Jag hatar bläckfiskar! JAG SKUTER!"

Liksom. Om en spelare är tappat fattningen och börja låta som en Amnesia video* halvvägs genom beskrivningen är jag nöjd, även om jag inte får beskriva klart.



(*Om du inte fattar vad jag menar, se http://www.youtube.com/watch?v=fytI_fwJ2ss )