Avslöjar ni era tankar?

[Rickard]

Jag kör mycket med devisen "Om det inte kommer ut i spel så finns det inte" och just inre tankar hos rollpersonen, dess agenda och reflekterande brukar vara en sådan sak som sällan nämns. Jag funderar på om ni själva brukar avslöja vad rollpersonen tänker och känner till de andra deltagarna.

Själv har jag börjat göra så mer på senaste tiden; det kommer från samberättarteorin om att det är bättre att vara explicit än subtil, om man vill att andra ska hänga på ens idéer. Det är förvisso "snyggare" att vara subtil, men lättare att få folk att hänga på om man är explicit.

Jag har börjat inkorporera detta mer i trad-spel också och jag har själv märkt att jag har lättare att säga något om min rollpersons inre själsliv om jag samtidigt beskriver någonting annat. "Agneta går mot spisen för att ta mer te medan hon tänker om hon verkligen ska avslöja att Hans inte är far till deras barn" eller "Medan vintern förflyter så lägger Sigrid märke till hur Acharion tar hand om människan Hunnald. Normalt känner hon avsky för alverna och hur de aldrig hjälper de andra folkslagen, men hon ser något annat i Acharion och respekten för honom ökar".

Funderar på om jag ska börja göra detta med spelledarpersoner också i spel med hemligheter. Det kan vara ett resultat av ett lyckat slag eller kanske bara när jag vill ge ett annat perspektiv. Senast så beskrev jag en person som "Hans ansikte förbyts från lycka till någon som inser att han förlorat något stort", när han insåg att rollpersonerna inte var där för att befria honom, utan ta ifrån honom allting.

 

[Franz]

Jag brukar ibland avslöja min rollpersons tankar för spelledaren för att förklara agerande. Säg att min rollperson ska göra något väldigt konstigt och jag är orolig för att spelledaren tänker att jag bara gör det på ren trots för att sabba. Om jag då säger "Eftersom min rollperson råkat ut för det och det tänker han si och så om situationen och gör denna till synes märkliga handling". Min erfarenhet är att om spelledaren förstår tanken bakom hamnar hen inte i försvarsställning utan nappar ofta på förslaget och spinner vidare.

 

[Beastslayer]

Jag tror detta är något jag började göra i större utsträckning när jag började spela online för cirka 7 år sedan med vänner som var utspridda i andra städer och länder.
Tror tex att jag gör detta när vi spelar Darkening of Mirkwood, det är i alla fall min egen uppfattning., så rätta mig gärna om jag har fel @Rickard.

 

[JohanL]

Jag tycker alltid om en lösning som finns Silver Age-superhjälterollspelet With Great Power… Det finns en tom tankebubbla som man ska kopiera/klippa ut och montera på en blompinne. Sedan kan man ta den, hålla tankbubblan över huvudet, och säga saker som då är markerade att vara rollpersonens interna monolog, över t.ex. ett problem eller ett dilemma.

 

[entomophobiac]

Jag kör mycket med devisen "Om det inte kommer ut i spel så finns det inte" och just inre tankar hos rollpersonen, dess agenda och reflekterande brukar vara en sådan sak som sällan nämns. Jag funderar på om ni själva brukar avslöja vad rollpersonen tänker och känner till de andra deltagarna.

Det här har med val av spel att göra för min del. Jag kan som spelledare fråga, "hur får det dig att känna?" eller "vad känner du om det?" -- om vi spelar skräckspel exempelvis.

Men jag gillar ju annars när saker är hemliga och motsträviga och taggiga inom gruppen. Men det gör ju också att såna saker nästan alltid dyker upp i någon form i spel.

 

[Tant Ragnar]

Jag kör, för första gången, spel via chat i discord (Traveller med ett glatt gäng från WRNU).

En sak som kanske faller sig lite mer naturligt än vid "vanligt" spel är att skriva inte bara vad min karaktär gör och säger, utan även hur han säger det, och i viss mån även hur han känner sig.

 

[guldfink]

Jag försöker nog köra någon form av "show, dont tell" både när det gäller SLPs och vilka frågor jag ställer till mina spelare (när jag spelleder). När vi spelar beskriver vi reaktioner och känslouttryck, snarare än känslor och tankar. Sedan kan jag vara mer eller mindre subtil. När jag vill vara tydlig med något kan jag göra det som en tolkning, exempelvis "det är som om hans lycka förbyts till insikten om att han förlorat något stort". Men oftast hade beskrivningen blivit "leendet försvinner från hans läppar och han spärrar istället upp ögonen och börjar backa ifrån er", eller liknande. På samma sätt formulerar jag mina frågor till spelare "hur reagerar x på det här?", snarare än "hur känner x?".

 

[RasmusL]

Jag försöker alltid att vara explicit för att bygga upp en plattform att ha drama kring och sprida information. Även när jag lajvar är jag ofta löjligt transparent. Hemligheter är till för att delas, tankar ska sättas ord på. När dramat sedan börjar ta fart går det att vara mer "trovärdig" i att gestalta det och mindre explicit, om alla är med på var vi har varandras roller så behövs inte de uttalade tankarna och där tycker jag istället att missförstånd och otydlighet kan vara bra. Jag ger inte så mycket för "snygga" dialoger, i uppbyggnadsfaserna får de vara hur knasiga de vill så länge de sprider info och i dramafaserna får de vara hur fula de vill så länge de känns trovärdiga och tar vara på vår plattform.

 

[Genesis]

Jag har ju länge jobbat med monologtekniken som @JohanL nämner (fast utanför WGP kör jag med ”stå upp för monolog”), men på senare tid gillar jag mer att väva in det i berättandet, som i dina exempel. Jag tycker att det är elegantare. När man ska göra det varierar lite. Vissa spel, som Psychodrame, tycker jag mår bra av lite grumlighet och missförstånd. Rollpersonerna själva kanske inte ens är på det klara med sina egna känslor. Andra spel mår bra av att vara mer explicit. Det gör ju också att man kan sätta hela monologscener. I Nerver av stål är det en klassiker att huvudpersonen kör runt i sin bil och tänker på fallet, till exempel.

 

[krank]

Jag föredrar att hålla rollpersonens tankar för mig själv. De andra rollpersonerna känner ju inte till min rollpersons tankar, alltså är det rimligt att deras spelare inte heller gör det – givet att den spelstil jag föredrar i allmänhet strävar efter maximal informationsparitet mellan spelare och rollperson.

Den ende som behöver känna till min rollpersons tankar är jag – och kanske spelledaren. Och eventuella telepater bland de andra rollpersonerna, såklart. Jag är inte det minsta intresserad av drama eller av att de andra spelarna "hakar på" det jag tänker eller så. Jag vill bara att vi ska lösa mysteriet tillsammans. Kommunicerar inte min rollperson sina planer eller idéer så är det (oftast) till nackdel för gruppen, och då får vi hantera det.

Jag tycker att allt som händer i varje spelares huvud är värdefullt och en del av "spelet", oavsett om det kommer till uttryck kring spelbordet. Det är som med detaljerade bakgrundsbeskrivningar – ingen annan behöver känna till dem och de behöver aldrig komma med i spel för att påverka min upplevelse.

 

[Mogger]

Det brukar dyka upp i beskrivningarna. "Eftersom jag är livrädd nu så ligger jag kvar under sängen, jag tänker inte röra mig vad som än händer" och liknande. Alltså att man berättar vad man gör, men även varför. Många gånger är det just känslan som gör att vi agerar.

 

[Dr_Dängrot]

Jag brukar göra det då det förklarar min karaktärs handlade för övriga gruppen.

Botvid ser på Ragnar med en avsky i blicken och tänker hur kunde han , hur kunde Ragnar döda oskyldiga kvinnor och barn , de må va Orcher men ändå kvinnor och barn . Hädanefter tänker Botvid så kommer jag distansera mig och hålla avstånd till Ragnar och det kanske kommer en dag då vara svärd kommer mötas i envig om Ragnar fortsätter nedför den stig han nu vandrar på.



Och precis som Rickard säger det är lättare för övriga att spela med om man är explicit snarare än subtil


I exemplet ovan ger det även Ragnars spelare en chans att säga det här är jag med på det här är ett spår jag vill utforska in game det kan bli skitcoolt eller tvärtom säga jag är inte med på pvp så vi lägger ned det här spåret och jag vill inte att du spinner vidare på detta.

 

[Rickard]

I exemplet ovan ger det även Ragnars spelare en chans att säga det här är jag med på det här är ett spår jag vill utforska in game det kan bli skitcoolt eller tvärtom säga jag är inte med på pvp så vi lägger ned det här spåret och jag vill inte att du spinner vidare på detta.

Ja, men precis. För jag spelar lika mycket för de andra som jag spelar för min egen skull.

Jag kan erinra mig ett tillfälle när jag lackade på en annan rollperson för att han "spelade bara sin karaktär", vilket gick helt stick i stäv med vad gruppen var på väg att göra. Jag tror att jag hade haft mycket mer förståelse om spelaren även uttryckte tankarna bakom sitt agerande.

 

[Dr_Dängrot]

Ja, men precis. För jag spelar lika mycket för de andra som jag spelar för min egen skull.

Jag kan erinra mig ett tillfälle när jag lackade på en annan rollperson för att han "spelade bara sin karaktär", vilket gick helt stick i stäv med vad gruppen var på väg att göra. Jag tror att jag hade haft mycket mer förståelse om spelaren även uttryckte tankarna bakom sitt agerande.

Jag har både upplevt ifrån andra och själv varit skyldig till det scenario du beskriver . Jag har genom åren kommit fram till att det gagnar gruppen med ett visst mått av transparens.

 

[Lukas]

Det händer att jag speciellt när jag speleder säger saker som "han tittar på dig med en blick som säger att han inte tror på dig utan fortfarande är rädd för monstret du säger dig ha dräpt"

Vilket är väldigt mycket information att få ifrån en blick, men det är mitt sätt att få fram tankar utan att säga "Han tänker såhär"

 

[Bifur]

Jag blandar nog ganska friskt. Från att inte ta upp det alls, uttrycka det genom handling till att säga vad RPn känner. Det utgår från vad som känns givande i stunden - jag har svårt att se någon systematik i mitt eget agerande (även om det säkert finns).

Onlinespel bidrar garanterat till mer fokus på inre liv, vid ett fysiskt bord kan det ju ofta vara mer naturligt att agera känslan än att prata om att RPn känner den.

 

[Dr_Dängrot]

Jag blandar nog ganska friskt. Från att inte ta upp det alls, uttrycka det genom handling till att säga vad RPn känner. Det utgår från vad som känns givande i stunden - jag har svårt att se någon systematik i mitt eget agerande (även om det säkert finns).

Onlinespel bidrar garanterat till mer fokus på inre liv, vid ett fysiskt bord kan det ju ofta vara mer naturligt att agera känslan än att prata om att RPn känner den.

Jag kan se hur att agera ut känslan vid spelbordet utan en diskussion kring vad som föranleder känslan kan resultera i problematik som kan ge bleed utåt.

 

[Bifur]

Jag kan se hur att agera ut känslan vid spelbordet utan en diskussion kring vad som föranleder känslan kan resultera i problematik som kan ge bleed utåt.

Jo, fast det är nog att överproblematisera. Ofta ger situationen att RPn blir glad/ledsen/arg etc och då är min bild att det är mer vanligt att spelare då uttrycker det i tonfall, ordval istället för att (eller också) beskriva RPns känsloliv. Jag tycker det är ovanligt att det leder till missförstånd. Precis som det är vanligt att beskriva RPns känslor när det inte finns naturliga triggers i spelet.

(Banalt exempel men om en SLP år fram till en RP och börjar skrivna och knuffas tycker jag inte spelaren behöver förklara sin reaktion, det är ofta smidigare och ger bättre flyt att gestalta den. Att dessutom förklara den är ofta (men inte alltid så klart) lite överflödigt.)

 

[Dr_Dängrot]

Jo, fast det är nog att överproblematisera. Ofta ger situationen att RPn blir glad/ledsen/arg etc och då är min bild att det är mer vanligt att spelare då uttrycker det i tonfall, ordval istället för att (eller också) beskriva RPns känsloliv. Jag tycker det är ovanligt att det leder till missförstånd. Precis som det är vanligt att beskriva RPns känslor när det inte finns naturliga triggers i spelet.

(Banalt exempel men om en SLP år fram till en RP och börjar skrivna och knuffas tycker jag inte spelaren behöver förklara sin reaktion, det är ofta smidigare och ger bättre flyt att gestalta den. Att dessutom förklara den är ofta (men inte alltid så klart) lite överflödigt.)

Där jag kan se problemen uppstå är inte när en slp går fram och knuffar Olles karaktär och Olles kaktär regerar utan problemet uppstår när Kalles karaktär agerar argt/förbannat/aggresivt och går fram och knuffar Olles karaktär utan att förklara vad som föranleder hens karaktär att agera så och där detta resulterar i en reaktion som ger bleed infrån spelet och ut där Olle blir sur irl på Kalle.

 

[guldfink]

Där jag kan se problemen uppstå är inte när en slp går fram och knuffar Olles karaktär och Olles kaktär regerar utan problemet uppstår när Kalles karaktär agerar argt/förbannat/aggresivt och går fram och knuffar Olles karaktär utan att förklara vad som föranleder hens karaktär att agera så och där detta resulterar i en reaktion som ger bleed infrån spelet och ut där Olle blir sur irl på Kalle.

När jag har varit med om sådana situationer (vilket inte är så ofta) har jag alltid tyckt att det gjort spelet mer intressant, speciellt när det kommit utan förklaring. Det har också känts väldigt avlägset att det skulle påverka relationer mellan spelare. Spelare och spelgrupper är ju olika, men jag hade nog gärna sett mer konflikter mellan spelgruppens rollpersoner som följd av dolda agendor.