Arvidos MC said:
Like, om en spelare är inställd på att det handlar om svåra kval och att göra det bästa av situationen, och en spelare är inställd på "det här är berättelsen om hur våra rollpersoner blev avtrubbade svinmäktiga monster" så kommer de kanske trampa på varandras kul och sabba stämningen.
Tanken är väl att de inte ska tänka på spelet i berättelsetermer alls, utan bara "jag->rollpersonen, hur känner/reagerar vi på det här?"
Men jag grokkar. Förväntningar spelar roll även om man explicit vill ha rollpersonsimmersiv stans under spel. Om inte annat lär det forma vilka rollpersoner man skapar.
Men jag vet inte... Egentligen skulle jag vilja lura spelarna, så att de tror att spelet handlar om att göra det bästa av situationen i början. Good intentions. Och sedan blir det road to hell, och det visar sig att med tiden förvandlas rollpersonerna och spelarna från personer som vill gott till avtrubbade svinmäktiga monster. Att inte bara rollpersonerna utan även spelarna gör den resan, så att säga.
Jag vet inte, nånstans har jag en tanke om att spelarna en bit in i kampanjen ska gå från spelbordet och känna en liten knut i magen av "vänta, vad i helvete
gjorde vi? Hur får vi stopp på det här? Går det ens? Nu är nog min gräns nådd, jag måste försöka bromsa" och sedan nästa spelmöte försöka motarbeta hela grejen och finna att det är skitsvårt och att det inte går att backa bandet...
Riktigt jävla obehag, liksom. Jag har tack och lov ingen speciellt stor erfarenhet av drogproblematik själv, men jag får lite den känsla jag är ute efter när jag läser om knarkare eller alkoholister som "når bottnen" och vaknar med ett ögonblicks klarsyn, och försöker vända runt sina liv men det är skitsvårt för så mycket av allt de känner till handlar om missbruket, och det finns alltid de som är mer än villiga att dra ner dem i skiten...