Nekromanti bästa äventyret någonsin

[MrG]

Gargarismas scenario Velor på SydCon V, så som rollspel ska skrivas! Såpopera som rollspel, bra karakäterer, bra spelledare, bra spelare och sista passet spelledde jag det och de blev nästan ännu bättre.

-Gunnar (ler nostalgiskt)

 

[Björn den gode]

Jag tycker det är väldigt svårt att välja ett, men ska jag göra det får det nog ändå bli "Döden är bara början". Ett stenhårt rälsat friformsscenario som är underbart för att det på ett så enkelt sätt visar på att en annan spelstil är möjlig, innan jag spelade det så var det nästan alltid klassiskt "äventyrsgrupp försöker klara saker", här så var det en helt ny spelstil men det var inga problem att komma in i det. Jag har efter den första gången spellett det hela 5-6 gånger för olika grupper alltid med lyckat resultat, jag älskar det äventyret i sin enkelhet.

 

[Mäster]

Vildhjarta och Uppsalasviten har få likheter. Det storslagna med Anders Björkelids mästerverk är att han tagit fasta på något som få rollspelsförfattare förstått. Nämligen att skapa ett rollspelsscenario som stämmer överens med sin genre (i detta fall Lovecraft) och samtidigt går att spela. Och skapar på så vis den stämning som finns i Lovecrafts verk. Den onämnbara fasan. Där faller de flesta Chaosium producerade CoC-produkter.

Delarna i Uppsala-sviten utspelar sig precis som en Lovecraft novell, följer samma process och lagar. Jag har svårt att förstå vart bristen på röd tråd ligger, dock ett tag sedan man upplevde dem. Uppsala-sviten är något som ska upplevas inte spelas. Den kanske dock kan kräva en driven spelledare som kan styra spelarna men vem kan inte det med så tacksamt material?

Vildhjarta vill jag mena är överskattad och liknar de gamla äventyren till DoD som Marsklandet osv. Alltså en karta med öar eller platser som man ska besöka. Varför? Därför att spelet kräver det. Finns ingen logik och den enda drivkraften spelarna har är att ta sig ut ur den förbaskade skogen. Ett bra äventyr ska spela sig självt. Vildhjarta är en slumptabell som blivit äventyr. För mig är scenariots största brist de falska hemligheterna som är oerhört tröttsamma. Varför måste de få fram hemligheterna om skogen för att de ska bli utsläppta egentligen? När hemligheterna är så oerhört banala.

Frågorna är många och svaren få precis som det brukar med nya DoD äventyr. Då ska vi inte tala om Sveriges mest överskattade kampanj Snosaga.

Länk till Anders Björkelid på lulu
http://stores.lulu.com/andersbj

Läs också kort om Eldsjäl
http://www.boningen.org/archives/rollspel/eldsjal-ett-soloaventyr-andra-delen

Mäster Johan
boningen.org

 

[nominesine]

Uppsala-sviten är något som ska upplevas inte spelas. /.../ Vildhjarta vill jag mena är överskattat och liknar de gamla äventyren till DoD som Marsklandet osv. Alltså en karta med öar eller platser som man ska besöka. Varför? Därför att spelet kräver det.

Varför man ska besöka öarna? Tja, för det första så ÄR ju Drakar och Demoner ett spel. För oss som inte har något emot detta enkla faktum blir det därför inte konstigare att öluffa i Markslandet, än det är att gå flera varv på en Monopol-plan. Vilket också har sin charm. Gillar man inte att spela spel så... spelar man ju vanligtvis inte spel. Eller hur?

Det här är naturligtvis en smaksak (och kanske i viss mån en generationsfråga), men för mig känns det inte som ett positivt omdöme att ett äventyr återskapar "den stämning som finns i Lovecrafts verk" och samtidigt "spelar sig självt".

Bra böcker har den egenskapen. Inte rollspelsäventyr. Enligt mitt sätt att se på saken.

Om ett äventyr ska fylla samma funktion som en bra bok kräver det att samtliga spelare runt bordet vill uppnå just den effekten. Och det kan de faktiskt göra även i ett gammeldags kartäventyr. Det handlar mest om willing suspension of disbelief.

 

[Vitulv]

Uppsala-sviten är något som ska upplevas inte spelas. /.../ Vildhjarta vill jag mena är överskattat och liknar de gamla äventyren till DoD som Marsklandet osv. Alltså en karta med öar eller platser som man ska besöka. Varför? Därför att spelet kräver det.

Varför man ska besöka öarna? Tja, för det första så ÄR ju Drakar och Demoner ett spel. För oss som inte har något emot detta enkla faktum blir det därför inte konstigare att öluffa i Markslandet, än det är att gå flera varv på en Monopol-plan. Vilket också har sin charm. Gillar man inte att spela spel så... spelar man ju vanligtvis inte spel. Eller hur?

Det här är naturligtvis en smaksak (och kanske i viss mån en generationsfråga), men för mig känns det inte som ett positivt omdöme att ett äventyr återskapar "den stämning som finns i Lovecrafts verk" och samtidigt "spelar sig självt".

Bra böcker har den egenskapen. Inte rollspelsäventyr. Enligt mitt sätt att se på saken.

Om ett äventyr ska fylla samma funktion som en bra bok kräver det att samtliga spelare runt bordet vill uppnå just den effekten. Och det kan de faktiskt göra även i ett gammeldags kartäventyr. Det handlar mest om willing suspension of disbelief.

Jag satt och formulerade ett svar som det här, men insåg att ditt var mycket bättre

 

[Arfert]

Håller nog med...

Och när det gäller CoC.. visserligen bygger det på Lovecrafts mythos, men det viktigaste med ett bra CoC-scenario är inte att det känns som en Lovecraft-novell (som oftast inte är mycket till äventyr) utan att det just är ett bra rollspels-äventyr. CoC har alltid varit mer pulp och glimten i ögat än Lovecraft själv. Vilket är en stor del av charmen.

 

[Mäster]

Jag kan förstå er utgångspunkt. Vi har naturligtvis alla olika åsikter om vad som är bra eller inte. Det är väl kanske det som gör denna tråd intressant.

Min mening gällande Vildhjarta är att det varken är nyskapande eller speciellt originellt, som redan återupprepats av Mr. Walker. Jag kan tillstå att en del av scenerna i Vildhjarta kan både vara stämningsfulla (framförallt tack vare DoDs styrka illustrationerna). Men som spelare hamnar man lätt i situationen att det bara rabblas upp för en. Det finns ingen röd tråd mellan de olika händelserna. Det är helt okej men min mening är att det inte är det bästa scenario jag spelat. Spelarna styr inte över de olika platserna utan de kastas liksom på dem.

Ett bra scenario för mig förmedlar en stämning som sprider sig till spelarna som därigenom kan med hjälp av sina handlingar bidra till just denna stämning. Om jag spelar CoC vill jag uppleva den stämning som jag hittat i Lovecrafts böcker, inte något annat. Spelar jag Conan vill jag få samma stämning i spelet som jag läst hos Howard eller sett på film. Där missar många rollspel.

Att uppleva samma stämning i en bok, film, teater eller ett rollspelscenario är väl ingen omöjlighet eller något fel? Det tycker jag Uppsalasviten lyckas fantastiskt bra med.

Varför spelar vi? Svaret på frågan ger också naturligtvis svaret på vilket som är det bästa äventyret. Ja det finns lika många svar som spelmöten och scenarion. För mig är en av de bästa känslorna både som spelledare och spelare när man kan få spela ett scenario som starkt efterliknar en förebild. De flesta rollspelssystem hämtar sin inspiration någonstans ifrån.

När jag själv skapar nya scenarion är det ofta utifrån denna utgångspunkt. Att fånga någon stämning, genre eller annat i rollspel, för att få den där känslan att man som spelledare och spelare är en del av det. Exempelvis skrev jag ett scenario med utgångspunkt i filmerna 2001 / Sunshine till Coriolis som jag diskuterat på boningen.org, eller scenariot Subsonic Dreams som utgår ifrån stämningen i William Gibsons böcker.

Ibland räcker det dock att bara åka runt bland öar och uppleva märkliga händelser och döda monster. Måste också tillstå att jag gillar Mask of Nyarlathotep vilken är en fantastisk upplevelse, i svensk rollspelsindustri gillar jag Undergångens arvtagare sviten. Förvånansvärt mångfacetterad och allmänt hög kvalitet. Gällande konventsscenarion tycker jag att
KKK's "En pakt av ånga" / "En ljusnande framtid är vår" båda är mycket bra.

Det vore roligt att höra vilken utgångspunkt ni andra har när ni skapar äventyr.

Mäster Johan
boningen.org

 

[Arfert]

Kan inte uttala mig om Vildhjärta, har aldrig spelat det.

 

[MrG]

Eller Frispels Öppna ditt hjärta, det har den bästa rollspelsdesign jag varit med om (enligt min humbla åsikt)

-Gunnar (funderade på något som var nyare än femton år)

 

[Mäster]

Jag har ett par problem med detta i övrigt intressanta scenario som för övrigt känns väldigt baserad på Flatliners / Dödlig puls (1990). Inget fel i sig.

1. Grundstoryn är inte helt 100%. Där den onödiga förvirringen rörande händelsen inte tillför något. Vilket får karaktärerna att svansa kring historien likt katt runt het gröt.

2. De dikterande reglerna är mästrande och direkt provocerande.

Regel 5 är talande:
"5 Prata inte om händelsen
Vi pratar inte om händelsen. Däremot får vi gärna
planera och förbereda den. Vi förändras dock av den."

3. Scenariot hoppar i tiden utan någon egentligen effekthöjning.

Jag minns att slutsatsen efter att scenariot spelades klart var att konstruktören mest varit nostalgisk över sin studenttid i Uppsala. Dock en väldigt elegant scenariodesign, uppfinningsrik och tidslinjen är intressant. Önskar bara det gjort något mer av själva historien.

Vore intressant att höra din upplevelse Gunnar och andra.

 

[Necross]

Vildhjarta vill jag mena är överskattad och liknar de gamla äventyren till DoD som Marsklandet osv. Alltså en karta med öar eller platser som man ska besöka. Varför? Därför att spelet kräver det. Finns ingen logik och den enda drivkraften spelarna har är att ta sig ut ur den förbaskade skogen.

Nu har jag ju i och för sig varken spelat eller läst "Vildhjarta", och det var cirka 19 år sedan jag spelade "Marsklandet", men nog finns det väl nån slags plott även där?

 

[MrG]

Jag har ett par problem med detta i övrigt intressanta scenario som för övrigt känns väldigt baserad på Flatliners / Dödlig puls (1990). Inget fel i sig.

1. Grundstoryn är inte helt 100%. Där den onödiga förvirringen rörande händelsen inte tillför något. Vilket får karaktärerna att svansa kring historien likt katt runt het gröt.

2. De dikterande reglerna är mästrande och direkt provocerande.

Regel 5 är talande:
"5 Prata inte om händelsen
Vi pratar inte om händelsen. Däremot får vi gärna
planera och förbereda den. Vi förändras dock av den."

3. Scenariot hoppar i tiden utan någon egentligen effekthöjning.

Jag minns att slutsatsen efter att scenariot spelades klart var att konstruktören mest varit nostalgisk över sin studenttid i Uppsala. Dock en väldigt elegant scenariodesign, uppfinningsrik och tidslinjen är intressant. Önskar bara det gjort något mer av själva historien.

Vore intressant att höra din upplevelse Gunnar och andra.

Vi hade väldigt kul, men å andra sidan spelade vi det först på SSK, om ni körde det redan på GothCon eller något annat konvent tidigare så kan det varit saker som blivit förbättrade.

Fast jag instämmer i mycket av din kritik, kronologiska hoppen kändes omotiverade (vi pratade om det efter, om hur det kändes som trend inom friform med kronologiska hopp), reglerna var övertydliga för oss som var vana rollspelare (å andra sida spelade vi med några nybörjare och för dem var tydligheten bra) och Händelsen var kanske inte helt tydlig (hälften av oss tog händelsen i första scenen för att vara Händelsen).

Men fortfarande så är jag grymt impad av formen på scenariot och konstruktionen.

-Gunnar (som ska skriva något i samma typ när jag får tid)

 

[Mäster]

Det tycks som vi är tämligen överens, alltid roligt med konsensus. Vi spelade på GothCon. Trots mina synpunkter så hoppas jag att arrangören kör vidare och vi får se något annat på ett konvent nära oss de närmaste åren.

Vi behöver flera arrangörer som vågar gör något annorlunda.

Mäster Johan
http://www.boningen.org

 

[Ögat]

Ett axplock av fantastiska/minnesvärda scenarion:

Masks of Nyarlathothep, för att det bjöd på ett smörgåsbord av händelser som det var fritt fram att ta för sig av.

Vinterskogens hemlighet, för att det - till skillnad från regelböckerna, ville vara sagolikt.

Mörkret mellan stjärnorna för att det var fräscht, förmedlade stämning, och var perfekt avvägt för att spelas på ett konventspass.

Jaktslottet, för att det nog är det äventyr jag spelat först och mest, och för att introduktionsäventyr på 10 a5-sidor kan innehålla all substans som krävs.

Våra måndagar i baracken, för att det var enkelt och därför awesome friform rakt igenom, och slutade utan att någon blev zombie eller att urgamla gudar vaknade.

Alla vill ha Evi, för att spelledaren inte förstod att allt vi gjorde var hämtat ur världens sämsta film "Tokyo Drift", men scenariot och spelets regler lät oss hållas och skapa den upplevelse som vi ville

och många mer därtill, som jag nu har glömt.

 

[Mäster]

Ändå bra exempel måste jag säga. Satt och tänkte på Jaktslottet / Drakens käftar. Dock kanske av rent nostalgiska skäl men ändå ett bra introäventyr. Sätter den standard som man sedan spelar efter.

Ser Vinterskogens hemlighet fortfarande som det bästa äventyret till nya DoD. Där lever sagan samtidigt som äventyret i sig är väldigt jordnära. Introduktionscenariot till DoD Trudvang, Bortbyten gillade jag också skarpt. Lagom balans av humor, allvar och en hel del saga.

Våra måndagar i baracken hade jag helt förträngt tills nu och minns det som ett mycket bra konventsscenario.

Alla vill ha Evi säger jag dock pass på. Allt som är bra verkar scenariot själv inte stått för. Kanske reglerna, era egna idéer eller en spelledare som lät er leka fritt men inte scenariot. Har dock missat detta och där är det alltid både lätt och roligt att vara kritisk!

 

[Mäster]

Marsklandet:
En mäktig kristall finns i träsket. Så mäktig att den skulle äga upp alla andra kristaller. Så säger den gamla mannen och ni beger er ut i träsket. Det ni inte vet är att Kristallön omgiven av gyttja och giftormar är där den förvaras. Varför vet man inte detta? Därför att alla öar är märkta med ett nummer, så jag säger som i Spindel konungens pyramid. Ta en lott!

Det finns alltså mer eller mindre ingen plot. Infon har jag tjuvat mig till där jag kommer inte heller ihåg ploten. Kanske för att den knappt finns. Det man minns var kartan och en spelledare som frågar: "Vilka ö åker ni till nu då?"

Vildhjarta:
Vildhjarta är på samma vis fast snyggare och roligare öar (läs händelser) men saknar helt och hållet en övergripande handling. Den mäktiga skogen vägrar släppa taget och spelarna måste åka runt och besegra skogens varelser för att komma därifrån. Varför därför att en gammal man säger det.

Naturligtvis överdriver jag något och raljerar men något åt det hållet iaf.

Mäster Johan
http://www.boningen.org