Jag tycker att en riktigt bra komplimang är något som inte kan sägas till vem som helst, och (helst) något som inte alla skulle uppfatta som en komplimang.
Alltså, "du är smart" är inte riktigt någon fin komplimang, enligt mitt sätt att se det, och inte heller kärleksförklaringar i allmänhet. De är mer klyschor, även om man förstås kan bli jätteglad av att höra dem.
Den finaste komplimangen jag hört var från en klasskamrat i gymnasiet:
"Man vet aldrig om du skojar eller om du menar allvar."
Han lyckades formulera den maxim jag numera lever efter; alltså - han kände mig bättre än vad jag kände mig själv - det är ingen dålig komplimang, det!
Den näst finaste komplimangen jag hört var nog från en tjejkompis på dagis (jo, faktiskt):
"Du kan säga 'apa' så att man skrattar."
Riktigt så rolig är jag väl inte, men jag var tydligen det på dagis.
De konstigaste "komplimanger" jag fått är nog ändå:
"Var det inte du som gick baklänges till skolan i morse?" (gymnasiet)
"Du är konstigast i hela skolan" (lågstadiet) (grejen var att jag inte gjorde något särskilt konstigt just då, så det bevisade ju bara att hon var en sugig konformist)
"Du tror du är så himla smart!" (varpå jag svarade "jag tror inte - jag vet." (lågstadiet igen(!) så ung, men ändå så rapp i motreplikerna!))
Jag gillar dem alla, dock.
å... hmm... äh, jag har fått en del fina komplimanger här på forumet, också. Jag gillade bland annat när du skrev att du tyckte jag hade bättrat mig från att ha varit en jobbig besserwisser.
Annars måste jag säga att det är förolämpningarna jag verkligen kommer ihåg och värdesätter.
Den bästa (en polare i gymnasiet):
"Din mun ser ut som ett arsle med lampor i."
---
Den komplimang som är värd mest för mig just nu är dock den som utspelade sig i typ torsdags - när den kanske tuffaste killen i klassen satte sig på min ordinarie plats. Jag fick flytta ett steg bakåt, lite väl långt bakåt för att kunna se tydligt vad läraren håller på med. Trots det, så när Sara kom (hon kommer alltid lite sent) så satte hon sig inte på sin ordinarie plats, utan flyttade istället ett steg bakåt hon med, så att hon kunde sitta bredvid mig.
En sådan liten gest... den är värd mer än det mest vältaliga smicker. Hon är sötast.
/Rising
som drömde att en stor Indianhövding började på kursen. Hans spirituella övertygelse hindrade honom från att använda några datorer, och givetvis så hamnade jag tillsammans med honom när det var dags för grupparbete. Han var jättestor, muskulös och hotfull; "respekterar du inte min spirituella övertygelse?!" osv, så jag bara "jo, jo, självklart, vi gör på ditt sätt..." och så blev vi tvungna att klippa ut bokstäver ur färgat papper och gegga med potatistryck. Alla andra gjorde skitgrymma saker, men jag och indianen satt och kladdade med värsta skitgrejerna, och alla bara "jaha, Rising... och det här... <u>arbetade</u> du med? tss tss..." (Inte Sara, förstås, men ändå)... Det var jättejobbigt.
