Att skilja på knytnäve och spark är helt ointressant. Skälet är att man i en strid inte står och överväger om man ska sparka eller slå. Man gör det som är bäst för tillfället. Det är obeväpnat strid helt enkelt. Det kan lika gärna vara att man knäar, skallar eller biter motståndaren.
Detsamma gäller egentligen dolk och spjut. Det är poänglöst att jämföra de perfekta anfallen av en dolk med de perfekta anfallen av ett spjut. Det är inte så det funkar i verklig strid. Man kommer använda dolken för att stöta, skära, banka med parerstången, finta med för att få in spark, etc. Det samma gäller spjutet, det blir stötar, hugg, snitt, skaftträffar, stötar med bakändan, skallning, etc.
Det är en sammanlagd sannolikhet för att slå ut en motståndare vid ett lyckat anfall (som inte nödvändigtvis är med vapnet) som man kan försöka sig på att bedöma.
Min bedömning (baserad på vad jag läst i form av beskrivningar av strider) är obeväpnade kombattanter har mycket låg chans (per attack räknat) att slå ut en stående, aktiv och medveten motståndare. Med t.ex. en värja ökar chansen. Och byter man till ett svärd så är chansen ännu större (men det betyder fortfarande inte att varje anfall är ett perfekt träff med svärdets bästa huggpunkt, det kan lika gärna vara en skallning som man lyckas få in, men det är en sammanlagd chans man bedömer).
En enhandsyxa ser jag som ett vapen som har något sämre chans att verkligen träffa en aktiv motståndare (lite långsammare och klumpigare vapen som är lättare för motståndaren att undvika eller parera), men vid lyckade anfall så kan motståndaren eventuellt slås ut något lättare. Har inget data att backa upp det påståendet med, utan det är en killgissning och kanske också ett sätt att göra vapnet intressat i rollspel (dvs offra lite färdighet mot att ha större chans att slå ut en motståndare, speciellt värdefullt mot rustning kanske).