Nekromanti Bästa svenska filmerna - top 3

[Vitulv]

Torsk på Talinn är knappast pinsamhetshumor, det är en vacker och tragisk kommentar om vanliga människor och deras ensamhet

Den känns mer som en oerhört obehaglig parodi på detsamma.

Jag lyckades plåga mig igenom denna skitfilm exakt en gång; dess kassa personporträtt, taffliga manus och story, och Killinggänget ständiga försök att skapa "roligt överdrina" karaktärer.

Det övergår mitt förstånd hur folk kan titta på dylik dynga frivilligt.

De "roligt överdrivna" karaktärerna är inte särskilt överdrivna, och när man börjar inse det så blir filmen ännu roligare, och sorgligare. Jag menar hey, det finns med all sannolikhet ett par "Roland" på det här forumet. Den fylle-arga, övervintrade studenten har vi sett minst en av, liksom en Percy (men han blev bannad efter att ha hotat Ackerfors med stryk).

Jag har träffat folk som är väl i klass med Lasse Kongo, norrlänningen med morsan och Jan Banan.

Torsk på Tallin är helt enkelt inte en särskilt överdriven gestaltning av verkligheten, och däri ligger dess storhet.

 

[DeBracy]

Åmål & Sussie - vad är grejen?

Okej... jag tittar nog för lite på film, framförallt svensk, för att komma med någon vettig lista här, så jag står över.

Däremot kära vänner måste nån förklara varför Fucking Åmål och Smala Sussie är bra.

För mig var Fucking Åmål ett långdraget obehag, mycket av det sämsta ur min vardag i ett mindre samhälle. Är det det som är bra, nån slags genial verklighetsskildring?

Hos mig utlöste den alla reaktioner som riktigt utpräglad pinsamhets-tv kan göra; till slut sitter jag och skäms å rollfigurernas vägnar.

Smala Sussie gav mig liknande känslor men inte lika påtagligt i och med att den är mer av en komedi.

Som kontrast kan jag säga att jag uppskattade Torsk på Tallin och inte alls tyckte att den var pinsam och jobbig utan, precis som Vitulv uttryckt, att det var (är!) en rolig men också väldigt sorglig film.

 

[krank]

Re: Åmål & Sussie - vad är grejen?

Smala Sussie gav mig liknande känslor men inte lika påtagligt i och med att den är mer av en komedi.

Tja, Fucking Åmål har jag aldrig orkat se hela av, men Smala Sussie gillar jag, så jag kan förklara varför jag tycker att den är genialisk.

* Bra produktionsnivå. Man har inte försökt göra mer än vad budgeten räckte till, vilket gör att filmen känns proffsig och välgjord samtidigt som den är charmig. Jämför med diverse svenska försök att skapa amerikansk actionfilm (den horribla Livvakterna, t.ex)

* Myckat charmiga karaktärer som är precis så som småstadsfolk är. Jag känner folk som är som Pölsa, liksom. Det här är polare jag partat med, fast då på hälsingemål snarare än värmländska. Mycket mer "spot on" än t.ex Torsk på Tallinn, tycker jag. Mer träffande. Och framför allt har alla karaktärer ändå ett djup och en viss värdighet, till och med Pölsa och Micke 13.

* Kombinationen av vad som annars känns som sveriges töntigaste dialekt (jag skyller på Hajk) och skrivad Tarantino/Lock Stock-story. "En svensk gansterkomedi på värmländska" brukar vara taglinen, och det är precis vad det är - oerhört charmigt.


I min hemstad såldes det tydligen knark via den lokala videobutiken. Igenkänningsfaktorn var stor.

 

[krank]

De "roligt överdrivna" karaktärerna är inte särskilt överdrivna, och när man börjar inse det så blir filmen ännu roligare, och sorgligare. Jag menar hey, det finns med all sannolikhet ett par "Roland" på det här forumet. Den fylle-arga, övervintrade studenten har vi sett minst en av, liksom en Percy (men han blev bannad efter att ha hotat Ackerfors med stryk).

Jag har träffat folk som är väl i klass med Lasse Kongo, norrlänningen med morsan och Jan Banan.

Torsk på Tallin är helt enkelt inte en särskilt överdriven gestaltning av verkligheten, och däri ligger dess storhet.

Grejen är väl den att karaktärerna just blir överdrivna karikatyrer, utan särdeles mycket djup. jag kände inte en enda gång att skådespelarna i filmen tog sina roller på allvar. För många roliga röster, liksom.

Jag utesluter inte att det finns människor som beter sig som de i filmen. jag säger däremot att filmen inte gör dem rättvisa. Jag får dessutom känslan av att de som gjort filmen ser lite ner på personerna de spelar, anlägger ett utifrånperspektiv som gör att alla förståelse och egentlig medkänsla förvandlas till ett "titta vad synd det är om..." Karaktärerna saknar djup och värdighet i den gestaltning de fått, och framstår som clowner sedda ur nåtslags von-openperspektiv.


Jag tyckte att Ben och Gunnar - en liten film om manlig vänskap var en miljard gånger bättre. De karaktärerna fick ett djup och storyn en finstämdhet och nerv som helt saknades i Torsk på Tallinn. Den och Gunnar Rehlin- en liten film om att göra någon illa är nog de två bästa grejerna Killinggänget någonsin gjort.



Tycker jag.

 

[android_iv]

Re: Åmål & Sussie - vad är grejen?

Angående Torsk på Tallin så är jag lite kluven. För den har en viss humor men jag tycker att just för att det är en spelfilm blir den överdriven. Då tycker jag bättre om de mer "realistiska" skildringarna, t.ex. dokumentären "Plötsligt i Vinslöv". Alla som tycker om Torsk på Tallin (samt Krank som inte tycker om den) borde se den. Det är en dokumentär som innehåller verkliga personer med väldigt märkliga särdrag (lite lugnare än Torsk på Tallin).
Skillnaden enligt mig är att i Torsk på Tallin finns bara karaktärerna för att vi ska skratta åt dem och alienera dem. Då tycker jag bättre om böcker/filmer som försöker förstå dem, visa på det fina i deras tillvaro och inte bara avfärda dem som "knäppa" (De Ovanliga & De Ovanliga 2 (böcker), i viss mån Filip & Fredriks 100 höjdare, Plötsligt i Vinslöv, Gitarrmongot).

Så till min lista:
1. Kvarteret Korpen (allt av Bo Widerberg är bra, Korpen bäst)
2. Necro Business (svensk dokumentär om korrupta dödgrävare i Polen, se den)
3. Glasblåsarens Barn (en av de bästa "fantasy" filmer jag sett, väcker ett begär hos mig att sadla om och bli glasblåsare)

Sen tror jag att jag skulle tycka väldigt mycket om Roy Andersons filmer, men har typ inte sett några (En kärlekshistoria, men den var bara sådär). Bergman är jag lite kluven till, gillar Det sjunde inseglet men den är lite långdragen/långsam, tror jag skulle gilla Fanny & Alexander.

 

[krank]

Re: Åmål & Sussie - vad är grejen?

i Torsk på Tallin finns bara karaktärerna för att vi ska skratta åt dem och alienera dem. Då tycker jag bättre om böcker/filmer som försöker förstå dem, visa på det fina i deras tillvaro och inte bara avfärda dem som "knäppa"

Tack! Du sätter precis fingret på det jag försöker beskriva.

I Torsk på Tallinn känner man ingen personer man mött. Jag tycker bättre om att känna igen mig själv och folk jag känner. Alienering är tråkigt.

 

[android_iv]

Karaktärerna saknar djup och värdighet i den gestaltning de fått, och framstår som clowner sedda ur nåtslags von-openperspektiv.

Jag håller alltså helt med herr Krank här.

 

[kefka]

Re: Åmål & Sussie - vad är grejen?

Skillnaden kanske är om man skrattar med karaktärerna eller àt dem.

 

[krank]

Re: Åmål & Sussie - vad är grejen?

Skillnaden kanske är om man skrattar med karaktärerna eller àt dem.

Ungefär, ja.

Men det är inte bara en fråga om publiken, utom om vilket perspektiv filmmakaren lägger upp för. Ulf Malmros skildrar människor med djup och som man kan identifiera sig med, genom att göra dem till "en av oss". Det är en såndär genomgående grej i de filmer jag sett som han gjort - Silvermannen är en annan sån där varm småstadsskildring, som trots sina något knäppa karaktärer ändå funkar utan alienering. Killinggänget däremot är ju kalla, hårda ironiker, vilket väl för all del fungerar i viss mån, framför allt när de ger sig på folk i maktposition (som i en liten film att göra någon illa, till exempel, som ju främst kritiserar mediaklimat och sånt) men funkar sämre när de ska visa "småfolket". Det är "såhär är dom", inte "såhär är vi".



Jag säger absolut inte att du lägger ansvaret på publiken, men jag ville förtydliga...

 

[Bunny]

Re: Åmål & Sussie - vad är grejen?

i Torsk på Tallin finns bara karaktärerna för att vi ska skratta åt dem och alienera dem. Då tycker jag bättre om böcker/filmer som försöker förstå dem, visa på det fina i deras tillvaro och inte bara avfärda dem som "knäppa"

Tack! Du sätter precis fingret på det jag försöker beskriva.

I Torsk på Tallinn känner man ingen personer man mött. Jag tycker bättre om att känna igen mig själv och folk jag känner. Alienering är tråkigt.

Karaktären Rolands senare succé på dansbanorna antyder att det inte alls rör sig om någon alienering. Det om något är ett kärleksfullt porträtt. Mitt livs mest medkännande skratt är vid den stackars kärvänlige Rolands "men Adaaa!" - hjärtat blöder liksom lite samtidigt.

Lasse Kongo blev en väldig succé bland oss förortskids. Han hade liksom hela tiden varit närvarande under vår uppväxt, men det var först nu vi riktigt kom oss att känna igen honom.

Grejen med Percy i Torsk på Talinn är ju att vi möter så nyanserade sidor av honom nu. Hans färd utför, partnerskapet och vänskapen med Lasse; det är först nu jag riktigt kan sympatisera med den karaktären.

 

[Rising]

Re: Åmål & Sussie - vad är grejen?

I Torsk på Tallinn känner man ingen personer man mött.

Det är endast Lasse Kongo som jag tycker är överdriven och som inte riktigt hör hemma i filmen. Jag undrar hur man exempelvis kan påstå att Jonas Indes karaktär skulle vara en karikatyr.

 

[Bunny]

Re: Åmål & Sussie - vad är grejen?

Däremot kära vänner måste nån förklara varför Fucking Åmål och Smala Sussie är bra.

För mig var Fucking Åmål ett långdraget obehag, mycket av det sämsta ur min vardag i ett mindre samhälle. Är det det som är bra, nån slags genial verklighetsskildring?

Hos mig utlöste den alla reaktioner som riktigt utpräglad pinsamhets-tv kan göra; till slut sitter jag och skäms å rollfigurernas vägnar.

Fucking Åmål var riktigt riktigt jobbig för mig att se på när den kom (-98), och min plus Sveriges alla andra högstadieklasser gick och såg den på bio. Den är, precis som du är inne på, så träffsäker - det finns en sådan känsla i dess porträtt och samspelet mellan dem. Just då, när jag var mitt inne i allt det där svåra, ville jag försöka skaka den av mig, men jag tror att jag redan då förstod hur otroligt bra den var.

Anledningen till att våra skolor gjorde helt rätt i att dra med oss på den, är för att den uppvisade insikter i förhållande till sexualitet, tvång, kärlek, förväntningar som jag tror vi hade stor nytta att ställas inför.

Jag är en sucker för den typen av filmer som lämnar mig berörd, trots att det kan gå över till att vara jobbigt och personligt. Men Fucking Åmål är också väldigt medkännande; det finns något inom varje karaktär i filmen som får mig att önska dem lycka till - jag förstår att det svårt, jobbigt och förvirrande just nu, men du kommer finna utvägar.

Det senare är nog ett perspektiv som är mer framträdande i min förhållning till filmen idag, men som jag knappast hade 1998 - därför är filmen 2009 mer av en bitterljuv upplevelse för mig, än vad den gärna kunde ha varit för 11 år sedan.

 

[Organ]

Re: Åmål & Sussie - vad är grejen?

I Torsk på Tallinn känner man ingen personer man mött.

Det är endast Lasse Kongo som jag tycker är överdriven och som inte riktigt hör hemma i filmen. Jag undrar hur man exempelvis kan påstå att Jonas Indes karaktär skulle vara en karikatyr.

Tja, Percy Nilegård känns väl inte direkt som nån slags diskbänksrealistisk figur heller. Percy och Lasse Kongo känns mer som några slags comic relief-inslag. De andra figurernas däremot tycker jag känns tämligen äkta. Ej heller som endimensionella. En av filmens bästa grejer är enligt mig Robert Gs andra figur, den långhåriga snubben som skriker "är detta spermabussen till Talinn?", och hans totala helomvändning. Enligt hans egen utsago är han bara där för att göka men möter plötsligen den stora kärleken i den estniske arrangörens hustru. Deras slutscen vid bussen gör mig alldeles varm innombords.

/Anders

 

[Vitulv]

Re: Åmål & Sussie - vad är grejen?

I Torsk på Tallinn känner man ingen personer man mött.

Det är endast Lasse Kongo som jag tycker är överdriven och som inte riktigt hör hemma i filmen. Jag undrar hur man exempelvis kan påstå att Jonas Indes karaktär skulle vara en karikatyr.

Det störda är att jag tyckte precis som dig angående Lasse Kongo. Sedan mötte jag honom. På riktigt alltså. Han hette inte Lasse Kongo, utan bara Lasse, men han var till sättet i princip identisk.

Han jobbade på förrådet, muttrade argsint åt folk så otydligt att man bara hörde de ständigt återkommande svordommarna "mummelmummelmummelJÄVLARmummelmummelHELVETEmummel". Tyvärr dog han. Spriten.

 

[Vitulv]

Re: Åmål & Sussie - vad är grejen?

Däremot kära vänner måste nån förklara varför Fucking Åmål och Smala Sussie är bra.

För mig var Fucking Åmål ett långdraget obehag, mycket av det sämsta ur min vardag i ett mindre samhälle. Är det det som är bra, nån slags genial verklighetsskildring?

Hos mig utlöste den alla reaktioner som riktigt utpräglad pinsamhets-tv kan göra; till slut sitter jag och skäms å rollfigurernas vägnar.

Fucking Åmål var riktigt riktigt jobbig för mig att se på när den kom (-98), och min plus Sveriges alla andra högstadieklasser gick och såg den på bio. Den är, precis som du är inne på, så träffsäker - det finns en sådan känsla i dess porträtt och samspelet mellan dem. Just då, när jag var mitt inne i allt det där svåra, ville jag försöka skaka den av mig, men jag tror att jag redan då förstod hur otroligt bra den var.

Anledningen till att våra skolor gjorde helt rätt i att dra med oss på den, är för att den uppvisade insikter i förhållande till sexualitet, tvång, kärlek, förväntningar som jag tror vi hade stor nytta att ställas inför.

Jag är en sucker för den typen av filmer som lämnar mig berörd, trots att det kan gå över till att vara jobbigt och personligt. Men Fucking Åmål är också väldigt medkännande; det finns något inom varje karaktär i filmen som får mig att önska dem lycka till - jag förstår att det svårt, jobbigt och förvirrande just nu, men du kommer finna utvägar.

Det senare är nog ett perspektiv som är mer framträdande i min förhållning till filmen idag, men som jag knappast hade 1998 - därför är filmen 2009 mer av en bitterljuv upplevelse för mig, än vad den gärna kunde ha varit för 11 år sedan.

Jag tyckte att Fucking Åmål var ganska bra, men inte så fantastisk som många andra tyckte. I vilket fall har jag en rolig anekdot från radio (tror jag det var) där man tvingat några högstadieelever att se den, varpå reaktionen från grabbarna var att den var "orealistisk, eftersom flator inte är sådär snygga".

Och så gick det med den toleransindoktrineringen

 

[Ymir]

Re: Åmål & Sussie - vad är grejen?

För mig var Fucking Åmål ett långdraget obehag, mycket av det sämsta ur min vardag i ett mindre samhälle. Är det det som är bra, nån slags genial verklighetsskildring?

Ja.

En höjdpunkt i sig är dialogen. Den är så förbannat jävla bra, vilket bara får än större slagkraft eftersom den är på mitt förstaspråk. Kombinerat med Modyssons osvikliga talang för att klippa scener i precis rätt ögonblick uppstår ren magi ur det. Vi talar om en film som slutar med orden "det blir väldigt mycket O'boy då". Liksom, hej awesome.

Fucking Åmål löper linan ut från naivism till diskbänksrealism, på samma gång både banal och genial. Det är en fucking fulländad film, om någon sådan någonsin gjorts.

- Ymir, hyllar lite

 

[Ymir]

Alternativ lista:

1. Ninja Mission
2. Evil Ed
3. Svullo grisar vidare

Om det är premisserna vill jag rösta på "Thriller - En grym film". Den är liksom stillbildande på Bergman-nivå, fast för konstig b-film, rape and revenge-genren, och Tarantino.

- Ymir, menar

 

[Pendragon]

Som ett ständigt återkommande eko vill jag påpeka att det är sjukt svårt att välja bara tre, och därför, bara för att vara orginell, tar jag inte med Fucking Åmål på min topp tre, även om den lika gärna kunde varit med egentligen.

1. Kvarteret Korpen
2. Den bästa sommaren
3. Den osynlige

/Joel

 

[Pendragon]

Re: Åmål & Sussie - vad är grejen?

Jag tyckte att Fucking Åmål var ganska bra, men inte så fantastisk som många andra tyckte. I vilket fall har jag en rolig anekdot från radio (tror jag det var) där man tvingat några högstadieelever att se den, varpå reaktionen från grabbarna var att den var "orealistisk, eftersom flator inte är sådär snygga".

Och så gick det med den toleransindoktrineringen

Till grabbarnas försvar så är generellt inte de straighta tjejerna i högstadiet sådär snygga heller.

/Joel - hade velat vara lite sådär filmnormalsnygg

 

[Feuflux]

Oh herregud så svårt. Inte tusan kommer jag ihåg vad jag sett och gillat. Så jag kommer bergis att ta tillbaka den här lilla listan.

1. Låt den rätte komma in.
2. Så som i himmelen.
3. Män som hatar kvinnor.

Noll tolerans har jag för mig jag tyckte om (för att vara en svensk polisfilm iaf). Torsk på Tallinn gillar jag, men har aldrig sett den som en film av nån anledning utan mer som ett långt avsnitt i en tv-serie. Och sen har jag ju typ glömt alla filmer som är äldre än 10 år...

För övrigt så har jag inte sett Fucking Åmål och har inte stött på nåt som lockar mig att göra det, men så är väl inte jag och Lukas Moodysson riktigt samma personlighet heller. Tillsammans hade t.ex. exakt EN bra scen och det är ju ganska snålt på 106 minuter.

Min skola var f.ö. iväg och såg Jack på bio i högstadiet.