Jag har bara spelat Eon 2 och Eon 3.
Men jag skulle nog säga att som böcker betraktat så är eon 3 underbart för spelledare och spelare (spelar+spelledartippsen är väldigt bra och klart mycket bättre än i tvåan).
Däremot så finns det några saker jag inte tycker om i 3an som gör att jag nog föredrar tvåan.
1: Skadetabellerna.
Känns knackligt och tråkigare med skadesystemet som där är i grundboken. Känns inte som att man kan sätta två dåliga kombatanter emot varandra då dom kommer hinna somna av trötthet innan dom lyckas tillfoga någon som hellst skada på varandra. Ärligt: det är näst intill totalt odödligt om man inte har bra karaktärer. (enligt grundreglerna, that is).
Stridskapittlet skulle vara lättare att hitta i, men jag måste vara tokig för det tycker jag inte att det är. Förklaringen om vilka yrken som bör/kan ha tillgång till stridskonster (jaja, inte stridskapitlet jag vet) är borttaget vilket stör lite grann, nu var dom för allmänna i Eon 2 också ioförsig.
Övernaturliga förändringarna kring Magiker med låg quadosh stör mig och jag vet inte hur det är med andra personer, men jag hade aldrig fått en "tung sköld" på bakgrundsslagen i Eon 2, nu får jag det varje gång en gubbe skapas. Bara det gör att Eon 2 är bättre
(jag vet att chansen att få det är ca 5% per gubbe, men chansen att det är just dessa 5% som inträffar när jag slår tycks vara 90%)
Tredje upplagan är bättre som allmän rollspelsbok, men när det kommer till strid tror jag att jag föredrar andra upplagan.
Känslan är att Tredje upplagan är lite mer inriktad på high end, men tja det är bara en känsla.
När det gäller att beskriva mundana och dess områden som tredje boken faktiskt till viss del försöker så har den väldigt långt kvar. Speciellt med tanke på bristfälliga informationen om bruksdjur/riddjur. Statsen behövs!