Bästa närstridsvapnet (ca 1600)

[Quadrante]

En av egenheterna med sparkar är att de byggs upp av mycket kraftigare muskulatur och kan svingas för högre slagkraft

Ja, säger inte emot. Det finns ju skillnad i momentum mellan yxa, spjut och kniv. Det finns massor av parametrar man kan mäta. Vill man det? Behövs det? Nja. Men vill man spendera tid på att argumentera för den saken. Inte ofta … så man ger dem olika skadevärden efter tradition.

 

[Mogger]

Ja, säger inte emot. Det finns ju skillnad i momentum mellan yxa, spjut och kniv. Det finns massor av parametrar man kan mäta. Vill man det? Behövs det? Nja. Men vill man spendera tid på att argumentera för den saken. Inte ofta … så man ger dem olika skadevärden efter tradition.

Nej, jag tror att man kommer mycket längre med att beskriva vad man vill göra och hur och sedan bedöma handlingen. Där hjälper såklart kunskap men rollspel är ju en lagsport så här kan man ju stötta varandra. Om man vill slippa noshörningsparader. Vill man ha sånt är det bara at köra!

 

[Faehrengaust]

Värjan borde dock vara ett tämligen dödligt vapen. Jag minns inte om det var George Silver eller någon av hans samtida entusiaster för den engelska fäktkonsten, men det uttrycktes vid denna tid ett klagomål att värjan var för dödlig, vilket gjorde folk fega och ovilliga att ägna sig åt manligt duellerande. Det en värja däremot är sämre på är att döda snabbt, så det förekom att två fäktare lyckades sticka varandra så att de båda dog – men kanske först timmar eller dagar efter själva duellen.

Läkning av skador är ett annat kapitel och inte intressant just i striden. Och i de flesta rollspelssammanhang är det överhuvudtaget inte intressant att hålla reda på infektioner, det är det vi har Helning till Det är aptråkigt att ha rollpersoner liggande på sjuksäng för att efter ett par veckor dö i infektion.

I striden är värjan dålig på att slå ut en motståndare. Finns hur många duellbeskrivningar som helst där duellanterna sticker och hugger varandra gång på gång utan att någon går ner. Riktigt grotesk läsning faktiskt.

Och då var min specialitet inom HEMA just värjfäktning så jag borde vara partisk till dess fördel

 

[Cybot]

Läkning av skador är ett annat kapitel och inte intressant just i striden. Och i de flesta rollspelssammanhang är det överhuvudtaget inte intressant att hålla reda på infektioner, det är det vi har Helning till Det är aptråkigt att ha rollpersoner liggande på sjuksäng för att efter ett par veckor dö i infektion.

I striden är värjan dålig på att slå ut en motståndare. Finns hur många duellbeskrivningar som helst där duellanterna sticker och hugger varandra gång på gång utan att någon går ner. Riktigt grotesk läsning faktiskt.

Och då var min specialitet inom HEMA just värjfäktning så jag borde vara partisk till dess fördel

Vilket också ofta ledde till att båda duellisterna dog då de hade stuckit varandra ett antal gånger och sedan avled några dagar/timmar senare pga infektion eller blodförlust.

 

[Svarte Faraonen]

Läkning av skador är ett annat kapitel och inte intressant just i striden. Och i de flesta rollspelssammanhang är det överhuvudtaget inte intressant att hålla reda på infektioner, det är det vi har Helning till Det är aptråkigt att ha rollpersoner liggande på sjuksäng för att efter ett par veckor dö i infektion.

I striden är värjan dålig på att slå ut en motståndare. Finns hur många duellbeskrivningar som helst där duellanterna sticker och hugger varandra gång på gång utan att någon går ner. Riktigt grotesk läsning faktiskt.

Och då var min specialitet inom HEMA just värjfäktning så jag borde vara partisk till dess fördel

Det är ju en intressant distinktion mellan dödlighet och "stopping power". Om man tänker på rent historiska rollspel finns ju inte magisk helning eller liknande, så då blir det mer relevant med de långsiktiga konsekvenserna.

 

[Faehrengaust]

Att skilja på knytnäve och spark är helt ointressant. Skälet är att man i en strid inte står och överväger om man ska sparka eller slå. Man gör det som är bäst för tillfället. Det är obeväpnat strid helt enkelt. Det kan lika gärna vara att man knäar, skallar eller biter motståndaren.

Detsamma gäller egentligen dolk och spjut. Det är poänglöst att jämföra de perfekta anfallen av en dolk med de perfekta anfallen av ett spjut. Det är inte så det funkar i verklig strid. Man kommer använda dolken för att stöta, skära, banka med parerstången, finta med för att få in spark, etc. Det samma gäller spjutet, det blir stötar, hugg, snitt, skaftträffar, stötar med bakändan, skallning, etc.

Det är en sammanlagd sannolikhet för att slå ut en motståndare vid ett lyckat anfall (som inte nödvändigtvis är med vapnet) som man kan försöka sig på att bedöma.

Min bedömning (baserad på vad jag läst i form av beskrivningar av strider) är obeväpnade kombattanter har mycket låg chans (per attack räknat) att slå ut en stående, aktiv och medveten motståndare. Med t.ex. en värja ökar chansen. Och byter man till ett svärd så är chansen ännu större (men det betyder fortfarande inte att varje anfall är ett perfekt träff med svärdets bästa huggpunkt, det kan lika gärna vara en skallning som man lyckas få in, men det är en sammanlagd chans man bedömer).

En enhandsyxa ser jag som ett vapen som har något sämre chans att verkligen träffa en aktiv motståndare (lite långsammare och klumpigare vapen som är lättare för motståndaren att undvika eller parera), men vid lyckade anfall så kan motståndaren eventuellt slås ut något lättare. Har inget data att backa upp det påståendet med, utan det är en killgissning och kanske också ett sätt att göra vapnet intressat i rollspel (dvs offra lite färdighet mot att ha större chans att slå ut en motståndare, speciellt värdefullt mot rustning kanske).

 

[Faehrengaust]

Vilket också ofta ledde till att båda duellisterna dog då de hade stuckit varandra ett antal gånger och sedan avled några dagar/timmar senare pga infektion eller blodförlust.

Absolut, men fortfarande inte intressant i själva striden.

Vill man ta med det så är det ju bara att ge värjan en egenskapen "svårläkta sår" eller dylikt.

Just blödning kan man såklart ha med som en intressant effekt i striden, det kan ju vara en vettig taktik att få motståndaren att blöda ihjäl. Helst kombinerat med att man på något sätt får motståndaren orörlig. Finns bland annat en duellbeskrivning där en av kombattanterna, Jarnac, före duellen tränar in ett anfall mot baksidan av benet (villkoren i duellen stipulerar att man inte får ha rustning där). Mycket riktigt så sätter han först in ett hugg i ena benet. Motståndaren stapplar dock upp varpå Jarnac tar det andra benet. Efter det förblöder motståndaren liggandes (Jarnac vill att kungen ska avbryta så att motståndaren ska kunna få hjälp, men kungen vägrar).

Kom att kallas "coup de Jarnac".

 

[Faehrengaust]

Det är ju en intressant distinktion mellan dödlighet och "stopping power".

Så kan man se det. Och det är bara det sistnämnda som egentligen är intressant i striden. Man vill veta hur stor chans det är att slå ut en motståndare (så att man själv ska slippa fortsatta anfall!)

 

[Mogger]

Att skilja på knytnäve och spark är helt ointressant. Skälet är att man i en strid inte står och överväger om man ska sparka eller slå. Man gör det som är bäst för tillfället. Det är obeväpnat strid helt enkelt. Det kan lika gärna vara att man knäar, skallar eller biter motståndaren.

Absolut. Men det beror på ditt perspektiv. Om du kommer till kvällens träningspass och får höra att det är ointressant att skilja på knytnäve och fot så kanske du blir lite förvirrad. Klart det är skillnad på slag och spark. Det är skillnad på armbåge och knä med.

Liknelsen var att det på samma sätt är skillnad på en yxa och en sabel, eller ett spjut och en dolk. Sedan kan man såklart diskutera hur stor den här skillnaden är, men det är ju det vi gör

 

[Genesis]

Det är aptråkigt att ha rollpersoner liggande på sjuksäng för att efter ett par veckor dö i infektion.

Nu blev jag sugen på att spela en sängliggande äventyrare som sakta förtvinar i en infektion. Känns som att det finns bra drama där!

 

[Svarte Faraonen]

Så kan man se det. Och det är bara det sistnämnda som egentligen är intressant i striden. Man vill veta hur stor chans det är att slå ut en motståndare (så att man själv ska slippa fortsatta anfall!)

Jag tänker att situationer när man skadar fiender också kan involvera annat än regelrätta strider som utkämpas tills någon går ned. Om jag sticker min fiende och sedan springer därifrån, kommer hen att förblöda eller överleva? För en kampanj kan ju sådant spela stor roll.

 

[Mogger]

Nu blev jag sugen på att spela en sängliggande äventyrare som sakta förtvinar i en infektion. Känns som att det finns bra drama där!

Absolut. Och bra drama runt hen. Vem får skatterna? Vem ska ta hand om Bronte? Kan häxan kanske fixa en brygd som hjälper? Men hon kräver ju hiskligt arvode! O.s.v

 

[Rickard]

Absolut. Men det beror på ditt perspektiv. Om du kommer till kvällens träningspass och får höra att det är ointressant att skilja på knytnäve och fot så kanske du blir lite förvirrad. Klart det är skillnad på slag och spark. Det är skillnad på armbåge och knä med.

Jag tror poängen är att det aldrig är 1) slag eller 2) spark, utan allt i ett. Man grabbar tag om någon och knäar. Man pressar ned och slår.

Riktigt strid är ingen boxningsmatch där det finns klara regler som kombattanterna måste följa.

En äldre poäng jag tagit med mig från antingen @Faehrengaust eller Herr Nils var att man alltid har två vapen. "Sköldarmen" finns alltid där för att slå, grabba tag om, slita, med mera.

Återigen en sak som rollspel har lärt ut fel och som många har svårt att slå sig fri från.

 

[Mogger]

Jag tror poängen är att det aldrig är 1) slag eller 2) spark, utan allt i ett. Man grabbar tag om någon och knäar. Man pressar ned och slår.

Riktigt strid är ingen boxningsmatch där det finns klara regler som kombattanterna måste följa.

En äldre poäng jag tagit med mig från antingen @Faehrengaust eller Herr Nils var att man alltid har två vapen. "Sköldarmen" finns alltid där för att slå, grabba tag om, slita med mera.

Återigen en sak som rollspel har lärt ut fel och som många har svårt att slå sig fri från.

Precis. Det är jag helt med på. Det var ju en inzoomad del av striden vi var inne och kikade på. Det kan vara relevant i vissa fall. Allt våld sker inte mellan två stridsberedda kombattanter.

 

[Faehrengaust]

Nu blev jag sugen på att spela en sängliggande äventyrare som sakta förtvinar i en infektion. Känns som att det finns bra drama där!

Kan bli riktigt bra, speciellt om den sängliggande besitter kunskaper eller färdigheter (magi?) som resten av gruppen absolut behöver. Då måste de konka med sig sängen på äventyret. Perfekt om det är grottröj på schemat

 

[Svarte Faraonen]

Kan bli riktigt bra, speciellt om den sängliggande besitter kunskaper eller färdigheter (magi?) som resten av gruppen absolut behöver. Då måste de konka med sig sängen på äventyret. Perfekt om det är grottröj på schemat

Alternativ:
Lösare tidsscheman – det går veckor eller månader mellan äventyren. Kanske är man tvungen att låna pengar för att ha råd med vården, men då har man ju motiv för ytterligare äventyr.
Ensemble-spel – om man alternerar mellan olika rollpersoner blir långvariga skador mindre av ett bekymmer.
Inhyrs kompetens – om gruppens expert saknas får man anställa en hjälpreda.

 

[JohanL]

Precis. Frågan är såklart var man väljer att dra gränsen. Är det viktigt att göra regelmässig skillnad på en påk och en sabel eller inte? Det är ju på många sätt ett designval. Det är kanske inte viktigt att skilja på kniv och värja, om det inte är det.

Här skulle jag säga att den meningsfulla skillnaden är bashing/lethal. Grejen med påken är att du kan ge någon en omgång utan att denna dör (antagligen, i alla fall).

 

[Faehrengaust]

Grejen med påken är att du kan ge någon en omgång utan att denna dör ...

Hmmm....

 

[Mogger]

Här skulle jag säga att den meningsfulla skillnaden är bashing/lethal. Grejen med påken är att du kan ge någon en omgång utan att denna dör (antagligen, i alla fall).

Precis. Och beroende på vårt perspektiv, målsättning och vår kontext kan vi hitta meningsfulla skillnader mellan de flesta vapentyper. Exempelvis gör ju tunga rustningar att vi har behov att avgöra om vapen kan penetrerar skydd eller inte. Om man nu inte tycker att rustning gör sig bäst som estetisk detalj och inte bryr sig om sådana nyanser.

 

[Faehrengaust]

Vanligaste mordvapnet i England var trästav under en rätt lång tidsperiod (kommer inte ihåg mellan vilka årtal som rättsprotokollen kom ifrån som ingick i undersökningen).

Beskrivningarna av skadorna är riktigt slafsiga. Inte sällan är det stora öppna sår.

Underskatta inte stavar och påkar.