Ape of Wrath;n107367 said:
Jag antar att hela denna diskussion går hand i hand med till exempel en diskussion om man ska hålla ihop som grupp eller om ska dra iväg och sidequesta på egen hand, samt en allmän diskussion av vad man vill ha ut av själva rollspelandet.
Emedan även det är en diskussion som är bra att ha så hör de två diskussionerna (för mig, så som jag ser på sånna här situationer) inte ihop. De är två helt separata diskussioner (återigen, så som jag tenderar att se på dem och spelande. För andra synsätt kan de vara mycket nära sammanlänkade).
Ape of Wrath;n107367 said:
Men i ditt exempel t.ex med den blodtörstiga barbaren som hackar ihjäl horder av fiender. FIENDER just. Skulle det vara ok att som blodtörstig barbar börja hacka ihjäl den egna gruppen. Och varför kan inte tjuven få ut samma nöje av att ge sig på just fiender.
Det måste väl finnas en anledning som gör att det är roligt att börja tjuva eller backstabba just de andra spelarna?
STOP OCH BELÄGG!
Jag kan ha varit en smula otydlig =) Låt mig försöka förtydliga. Det är ingen skillnad mellan tjuven och barbaren (well, utom en som jag kommer till om ett litet tag). Jag menade inte att antyda att tjuven behövde stjäla från sina kompisar för att uppnå samma tillfredställelse i karaktärsgestaltningen. De var två exempel på samma sak: man får njutning av att gestalta sin karaktär så som man tänkt sig den.
En tredje typ av karaktär är "svikaren som hugger sina vänner i ryggen", och precis som att den blodtörstige barbaren behöver slakta, tjuven behöver stjäla så behöver svikaren hugga sina vänner i ryggen för att uppnå njutningen av karaktärsgestaltande. Sen kan man ju kombinera så att man har en blodtörstig barbar som gärna hugger sina vänner i ryggen (bokstavligt) eller en tjuv som stjäl från alla, inklusive sina vänner.
Eller för uttrycka det på ett lite mer intressant sätt ur karaktärskonceptssynpunkt: Man kanske vill spela en karaktär som gör vad som helst för pengar. Pengar är den yttersta motivatinen. Då kan det vara väldigt tillfredställande ur karaktärsgestaltningssynpunkt att någon gång ibland göra lite moraliskt tvivelaktiga saker för pengar. Exempelvis att blåsa sina kamrater på dem.
Det är alltså en av de anledningar till varför det kan vara intressesant att hugga sina vänner i ryggen. Det är absolut inte en anledning till varför man _måste_ hugga sina vänner i ryggen. Sista exemplet kan ju till exempel vägas upp av att man har ytterligare en motivation: "Man sviker aldrig gruppen", och är man inte intresserad av att agera ut den motsättning som dessa två motivationer kan leda till så säger man helt enkelt att "Sviker aldrig gruppen" trumfar "gör allt för pengar". MEN, ibland kan det vara kul att spela ett riktigt svin.
Som sagt är det en av anledningarna, den andra (och som jag själv tycker är den viktiga) är att det kan vara jäkligt kul för hela spelgruppen (även om det bara är en av rollpersonerna som hugger de andra i ryggen om och om igen). Det här kräver så klart en del saker; se mitt föregående inlägg i ämnet.
Och här kommer vi till skillnaden mellan tjuven och barbaren som jag pratade om innan, och det kopplar ihop med regeln om att inte förstöra andras karaktärer:
Att döda en annan karaktär tenderar generellt sett att vara mer förstörande för den karaktären än att stjäla karaktärens pengar. Det här borde vara ganska uppenbart, men jag påpekar det i alla fall för tydlighetens skull.
Ape of Wrath;n107367 said:
Jag kan se humorn i det hela om man gör det på något sofistikerat och underhållande sätt men för mig känns det som om varje backstab jobbar emot att klara ett äventyr.
Jag förstår hur du känner, men återigen beror det lite på vad man menar med att backstabba. Jag tänker ta upp två exempel som jag inte tycker jobbar emot äventyret på något sätt (betänk dock att dessa förutsätter, enligt mig, att ovanstående regler följs):
Exempel ett: Tjuven rör sig före gruppen för att spana av läget och får syn på något värdefullt. Hon ropar åt gruppen att stanna upp och avvakta medan hon "undersöker en potentiell fälla". Medan resten av gruppen avvaktar runt hörnet packar tjuven ner skatten i syn ryggsäck och ropar sen åt gruppen att kusten är klar. Tjuven kommer att få lite extra pengar i fickan, ingen tar nån skada. Detta alltså under förutsättning att reglerna följs och ingen annan karaktär är beroende av pengarna för att hålla sitt karaktärskoncept igång (trist att vara en fajter som behöver köpa bättre rustningar för att hänga med i motståndet om denne aldrig får några pengar).
Exempel två: En av karaktärerna har gjort någonting som förvisso hjälpt äventyret frammåt, och kanske rent av med övrigas godkännande, men som också gått lite snett och nu har den här karaktären någon eftersig. Kanske lyckas karaktären lämpa över skulden på en av sina kumpaner istället? (Skulle också kunna lämpas över på en SLP, men se ovanstående utläggning om varför det i det här fallet blev en medspelare). Det är nu kumpanen som får försöka klara sig ur svårigheten. I det här fallet så har det enda som förändrats varit vem det var som var tvungen att lösa knipan, då knipan hade behövts lösas oavsett. Återigen, se ovanstående regler. Ett exempel på det här är om barden i sällskapet blåst någon som upptäckt blåsningen och blivit arg och skickat ett råskinn efter barden för att spöa upp denne. När råskinnet dyker upp lyckas barden övertyga råskinnet om att det egentligen är barbaren i sällskapet som råskinnet är ute efter. Råskinnet ger sig på barbaren och får följdaktigen grundligt med stryk.
Det här för mig in på ytterligare en "grej" med att blåsa varandra (som jag tycker är den enda formen av backstabbande som är rolig); ibland måste man hjälpas åt. Det här har med underhållningen och humorn i det hela att göra, och vad jag menar är att för att få till det roliga så måste jag ibland hjälpa dig att blåsa mig. Dvs, när din rollperson försöker få mig att titta bort ett tag så väljer jag att låta min rollperson bli lurad, även om jag vet vartåt det barkar. På samma sätt, om man lyckas sätta dit rollpersonen som blåst alla andra om och om igen så måste man hjälpa den spelaren att förklara bort det hela. Man måste liksom tro på lögnen om att det bara var den här gången, och jag tänkte faktiskt dela med mig när vi kom tillbaka till värdsjuset, och det kommer aldrig hända igen. Man får liksom hjälpas åt att göra en grej av det.
