Skarpskytten
Ödestyngd världsvandrare
Häromdagen hände något märkligt. Det kom en artikel på DnDBeyond som är läsvärd. Kort sagt så uppmuntrar den folk som är vana vid det här med att rollfigurer ska börja spelet med en bakgrund (backståry) ska våga testa att spela utan det. Att låta rollfigurerna börja utan mycket mer än speldata och namn, och sedan låta bakgrunden växa fram under spel, vilket alltså är fronståry. Argumenten finns i artikeln, orkar inte upprepa dem här. Läs gärna!
Det som slog mig när jag läste artiklen var att jag under en stor del av mitt rollspelsliv - utom de första åren, när vi bara rullade upp våra gubbar och körde - har tagit detta med skriven bakgrund för givet. Vi gjorde det kanske inte alltid, men i nästa alla kampanjer skulle alla skriva en bakgrund, vare sig de ville det eller ej. En del skrev åtta sidor, andra en halv. "Mitt liv är ett oskrivet blad", förökte gruppens casual-spelare komma undan med en gång. Nu körde jag lite OSR häromåret och i den delen av rollspelsvärlden får jag intrycket av att många kör med frontstory. När din rollfigur kan börja med 1 HP och ett svärd gör 1d8 i skada är det liksom inte lönt att hitta på en lång bakgrund på prunkande (eller vanlig) prosa. Läste någon som skrev typ "när min gubbe blir nivå tre börjar jag fundera på bakgrund". Och grejjen var att jag inte alls saknade bakgrunder. Jag tycket det var rätt befriande att slippa bli dränkt i text eller tvingas tjata till mig något platt och oinspirerat som det lätt blir med obligatorisk bakgrund.
Vad är dina erfarenheter och tankar kring detta?
Och vet någon varifrån det här oskicket med bakgrunder kommer ifrån? När uppstod det? Är det internationellt fenomen? (Det brukar ju vara Dragonlance som är skurken i såna här draman?)
Det som slog mig när jag läste artiklen var att jag under en stor del av mitt rollspelsliv - utom de första åren, när vi bara rullade upp våra gubbar och körde - har tagit detta med skriven bakgrund för givet. Vi gjorde det kanske inte alltid, men i nästa alla kampanjer skulle alla skriva en bakgrund, vare sig de ville det eller ej. En del skrev åtta sidor, andra en halv. "Mitt liv är ett oskrivet blad", förökte gruppens casual-spelare komma undan med en gång. Nu körde jag lite OSR häromåret och i den delen av rollspelsvärlden får jag intrycket av att många kör med frontstory. När din rollfigur kan börja med 1 HP och ett svärd gör 1d8 i skada är det liksom inte lönt att hitta på en lång bakgrund på prunkande (eller vanlig) prosa. Läste någon som skrev typ "när min gubbe blir nivå tre börjar jag fundera på bakgrund". Och grejjen var att jag inte alls saknade bakgrunder. Jag tycket det var rätt befriande att slippa bli dränkt i text eller tvingas tjata till mig något platt och oinspirerat som det lätt blir med obligatorisk bakgrund.
Vad är dina erfarenheter och tankar kring detta?
Och vet någon varifrån det här oskicket med bakgrunder kommer ifrån? När uppstod det? Är det internationellt fenomen? (Det brukar ju vara Dragonlance som är skurken i såna här draman?)